Häromkvällen slog jag mig ner framför teven för att se nyheterna klockan 21. Jag hamnade i eftertexterna till en film som just visats, namnet Hasse Wester gled över bildrutan och en serie minnen drog igång i min skalle. "Hasse Wester" ... javisst, det var ju honom jag träffade på gamla Filmverkstan på Skeppsholmen när jag var där tillsammans med Lova för att undersöka möjligheterna till filmstöd för något projekt vi hade på gång. Där satt Hasse i en redigeringsstudio och klippte film som han tagit i Indien. Vi fick fin kontakt direkt och jag blev kvar i studion ganska länge. Det visade sig att vi bodde på samma gata på Söder, så det föll sig naturligt att vi fortsatte träffas.
Det var intressant att umgås med Hasse. Vi hade långa samtal om indisk religion, filosofi, litteratur och musik. Vi lyssnade på indisk konstmusik (alltså inte indisk populärmusik, som är något helt annat), Hasse hade mängder av kassetter. I hans rum fanns en uppsättning tabla-trummor, jag vill minnas att det fanns en sitar också ... Jo, nu minns jag, Hasse hade ju tagit lektioner på det instrumentet när han var i Indien. Han berättade mycket om året han bott hos ett kanada-språkigt folk någonstans söder om Goa i Indien. Han berättade om när han var sjuk där nere och höll på att dö.
Jag kan inte erinra mig var i tiden vi umgicks, kanske var det någon gång i början av 90-talet. Jag minns att vi tittade på en råklippt version av hans Indienfilm hemma hos honom, och han berättade om svårigheterna att finansiera projektet. Jag minns inte varför vi slutade att träffas, kanske flyttade Hasse från Östgötagatan.
Och så sitter jag här många år senare och har just missat resultatet av hans filmande i Indien. Men nu vet jag att filmen sänds igen. Jag tittade på den i går över nätet. Där är bildkvalitén sämre, men ändå gick det att se att Hasse (och en del andra inblandade) har skapat en vacker och intressant film. Det känns så bra att han genomfört sitt projekt.

Här några rader från presentationen hos SVT med sändningstider i slutet:


Dolla och filmaren Hans Wester med den gyllene stranden i bakgrunden.
Foto: © Lila film

Den gyllene stranden

I en dal vid en vacker strand i södra Indien finns en liten by. Filmaren Hasse Wester kom dit av en slump och blev god vän med jordbrukaren Maneshwara. I denna personligt berättade film får tittarna följa byns möte med turister från västvärlden och Hasses vänskap med Maneshwara under en period av 20 år.

För 20 år sedan fanns ingen bilväg till byn och ingen elektricitet. Jordbrukarna levde i enkla lerhyddor med halmtak. Hasse flyttade in i en hydda och bodde där i drygt ett år. Varje dag kom Maneshwara, som då var i 25-årsåldern, och hälsade på. Hasse pekade på olika saker och Maneshwara sa vad de heter på hans språk.

När de till slut kunde tala med varandra frågade Maneshwara om det stämmer att jorden är rund, och om det finns stjärnor i Hasses land också?

I dag 20 år senare finns både skola och elektricitet och dalen har invaderats av västerländska turister som solar topless på stranden och röker hasch i skuggan av palmerna. Livet i dalen har förändrats radikalt. Affärsmän från staden köper mark av jordbrukarna och bygger caféer och rum till turisterna.

 

Maneshwara

Foto: Hans Wester

 

Maneshwara har byggt ett café, tjänat pengar och förverkligat sin högsta dröm, ett eget stenhus med tegeltak.

Dalens familjer har fått det materiellt bättre tack vare turistnäringen, men förändringen har också inneburit problem. Osämja och osäkerhet har spritt sig bland familjerna i konkurrensen om turisternas pengar. Nästan ingen brukar jorden längre. Förut träffades familjerna ofta och hade fester och spelade trummor, men nu kommer inga till festerna och trummorna står oanvända.

Tittarna får ta del av den dramatiska förändring som dalen och dess innevånare har genomgått och fortfarande genomgår. Filmen skildrar vänskapen mellan Hasse och Maneshwara och hur de påverkar varandras liv. I slutet av filmen är Maneshwara i medelåldern och hans barn går i skolan och vill bli ingenjörer.

- Förr kunde man se Gud gå över stranden, säger en av jordbrukarna. Man kunde se ett guldgult sken. Idag ser man inte Gud längre. Han får inte plats på stranden.

 

Sändningstider: Den gyllene stranden
SVT2 Söndag 27 jan 2008 kl 20.00
SVT2 Torsdag 31 jan 2008 kl 15.55
SVT2 Lördag 2 feb 2008 kl 15.25
SVT24 Lördag 2 feb 2008 kl 21.00
SVT HD Lördag 2 feb 2008 kl 21.00

Jag rekommenderar alla som läser det här att kolla in Hasses rulle.

 

 

 

Alltså, som om det inte räcker med att kämpa mot alla de återkommande rökreflexerna, dessutom ser min internetleverantör Comhem till så att jag inte kommer ut på nätet under flera dygn. Det är i sådana här lägen som man är tacksam över att man lever singelliv, att stressen och aggressionerna inte behöver gå ut över någon stackare som lever i ens omedelbara närhet.

Men det finns glädjeämnen även under rök- och internetabstinensen. Det kommer en fascinerande Powerpoint-fil från Erik och en länk till en chockande och rolig video från Lasse. Tack grabbar! Pps:en kan jag inte lägga ut här, men väl länken till videon: http://shizzville.com/video/guaranteed-way-quit-smoking

Här ett lite annorlunda inlägg som till stor del består av länkar till olika videor på YouTube. Den som ogillar musik spelad på klassisk spansk gitarr och som dessutom avskyr vackra melodier, han/hon göre sig icke besvär.

Det finns en sång som är väl känd i den spanskspråkiga världen, "Alfonsina y el mar" (Alfonsina och havet, för dem som är lika kassa på spanska som jag). Sången är en hyllning till den schweizisk-argentiska kvinnliga poeten Alfonsina Storni, som fortfarande är uppmärksammad och respekterad i Argentina. Hon begick självmord 1938 genom att vid Mar del Plata vandra ut i havet med fickorna fulla av sten.

Musiken komponerades av Ariel Ramirez, f. 1921, argentinsk pianist, kompositör och dirigent.

Jag tycker att det är spännande att lyssna till olika tolkningar av ett och samma musikstycke. Om någon delar denna böjelse med mig så följer här en förteckning med länkar till några av de inspelningar som finns på YouTube:

Naudo, gitarr

http://www.youtube.com/watch?v=i1rU4Irwyzs&feature=related

Daegun Jang, gitarr

http://www.youtube.com/watch?v=VJBuXv3ENxk&NR=1

Gabriel Estarellas, gitarr

http://www.youtube.com/watch?v=Jl829P3SUFc&feature=related

Juan Carlos Álvarez, gitarr, Fernando Lopez, percussion

http://www.youtube.com/watch?v=Ik5wYkBeQr8&feature=related

Mercedes Sosa, sång

http://www.youtube.com/watch?v=LKp4zCZ5h_c

Nana Mouskouri (sång)

http://www.youtube.com/watch?v=lN-aS48_EY4&feature=related

Anna Saeki, sång (på japanska) Maurizio Najt, piano

http://www.youtube.com/watch?v=KPbQ9sDqO60&feature=related

Polly Ferman, piano, och Camerata Romeu, dirigent med orkester

http://www.youtube.com/watch?v=O1vtghfeZw0&feature=related


Min favoritinspelning av "Alfonsina y el mar" är gjord av den portugisiska sångerskan Cristina Branco. Om någon vill lyssna så finns den här:

http://dcmusichall.blogspot.com/2007/06/bs-1-alfonsina-y-el-mar.html

Scrolla ner på sidan så dyker det upp en liten klickbar symbol samt texten till sången.


Cristina Branco

Vännen Lasse skickade en länk till en intressant sajt. Där finns några fantastiska högupplösta bilder av några stora målningar. Dessutom en video om tillkomsten av en av bilderna. Ett besök rekommenderas:

http://www.haltadefinizione.com/en/

Det finns ett par vänner som skämtsamt brukar "psyka" mig för att jag fotograferar min utsikt så ofta. Dom har rätt i att jag tar många bilder på den. Inte så konstigt egentligen, jag gillar ju vad jag ser, och vyn förändras ständigt beroende på ljuset och årstiden. I går försökte jag fånga det vackra eftermiddagsljuset, men bilden återger inte det jag såg. Så är det ofta, tyvärr.



Och trots att jag nu borde vara van vid det, så tycker jag fortfarande att det känns lite häftigt när stora fartyg glider förbi nedanför min balkong.

Den är för stor att lägga in här och dessutom är det inte en gif. Men animationen finns att beskåda för den som så önskar på Computer art:

http://computerart.ning.com/video/video/show?id=864762%3AVideo%3A962




Rörelse och färgförvandling.

Gamle vännen Lasse har en del att förtälja om detta verktyg. Jag tar mig friheten att citera honom efter en lätt redigering av texten:

"Hej, hittade den här med namn och allt.


Man kan klicka på den. Sökte på sugklocka avlopp. Till slut blev det Clas Ohlson.



På franska heter det ungefär laventous, det uttalas åtminstone nåt åt det hållet. Jag var i Frankrike och hade fått stopp i avloppet, for in till stan och försökte förklara vad jag ville ha för apotekaren: "Små vita kristaller som man har i avloppet när man har stopp." Det gick åt lite fötter också. Då säjer han: "Ah, saude caustic" och jag kan fara hem glad i hågen. Men baconfett ger sej inte i första taget så jag gick till en granne som efter lite mer händer och fötter ropade: "Ah, une laventous!" och hämtade precis vad jag ville ha. Det är märkligt hur man snappar upp ord sådär."

Tack Lasse.

Det är kväll och det har varit ännu en bra dag för mig. Pensionen kom, mat inhandlades, ganska tomma skåp fylldes. Så jäkla glest mellan födoämnena har det nog inte varit sedan Bredgrändstiden på 70-talet. Och så är det lite ruskigt med de kraftiga prishöjningarna på käket; ett paket Bregott 600 g, till exempel, ökade med fem spänn i ett enda nafs. Men jag hörde en nationalekonom säga i radio att "nu får bönderna äntligen betalt för vad de producerar". Tja, vad vet jag om de stora sammanhangen? Jag säger som morsan sa för hundra år sedan när VF intervjuade henne på Ica (Östra torggatan, Karlstad) angående de då höjda matpriserna: "Det är bara att hänga med." Jag delar hennes uppgivenhet.



Notera att det inte finns några cigaretter på kvittot ...

Kompositionen har ett namn: "Kvindesystem". Nej, det var inte jag som hittade på det.

Vad kallas detta föremål?

... innan sidan storknar?

Ville bara testa om det gick att lägga in giffar, och det gör det ju.

Först två bilder som en liten introduktion:





Jag återkommer till texten.

Bra musik också. Minns att Göran S på EMS brukade använda Supertramp när han demonstrerade ny teknik i olika studior. Supertramp-ljudet var eget på ett Abba/Tretow-liknande sätt.

... när dom tillverkar så snygga tändare?

Jag har inte rökt på en vecka, och ännu klättrar jag inte på väggarna eller skäller ut min spegelbild. Men - på fredag kommer pensionen, det är då som kampen börjar, det vill säga om jag verkligen vill/kan/törs/orkar/etc SLUTA RÖKA ... Det finns en del fördelar med att vara pank, en av dem är att man inte kan köpa cigaretter. En annan är att man upptäcker födotillgångar i olika skåp, matvaror som man inte visste existerade där. Nya måltidskombinationer uppstår när nöden saknar lag, som den i går till exempel: jasminris kokt i vitlöksvatten med några stänk olivolja, sardiner i tomatsås, rostat bröd med smör (inget pålägg), kranvatten med is samt billigt spanskt rödvin från Gredosbergen. Det gick ner, men hör på mig nu: sardinerna funkade inte särskilt bra ihop med det vitlökssmakande riset. Inte ett experiment som manar till efterföljd, alltså. (Fan, nu kände jag en häftig längtan efter ett glas rödvin och en cig.)



Plötsligt utlyser jag en pristävling! Frågan som ska besvaras lyder: Hur många tomma och ihopknycklade cigarettpaket finns det i högen på bilden?



För att förenkla själva räknandet presenterar jag den vackra samlingen även ur en annan vinkel:



Priset till den som kommer närmast det sanna antalet vinner en - just det - en ask cigaretter av valfritt märke, alternativt snus eller en stor chokladkaka. Tävlingen kommer att pågå till den ... tja, ganska länge.

... men anden är svag ... eller hur var det nu? Alltså, jag beslutar mig verkligen för att vara så asocial som möjligt, för att uppnå den där nödvändiga avskildheten som jag upplever som en förutsättning för ett seriöst skrivande. Många skrivande människor har inga problem med att gå direkt från författandet till vilket socialt sammanhang som helst. Så är det inte för mig, jag behöver TID, massor av tid. Min startsträcka är lååååång innan jag äntligen sitter där med de fiktiva figurerna och känner mig trygg nog för att låta dem ta över snacket och handlingen. Och under den där vingliga startsträckan är läget lite känsligt ... om man säger så. Varför skriver jag om det här? Förklaringen finns här:



Vad gör man? Vem kan säga nej tack när den härliga och roliga och smarta Lotta kallar till kalas? Hej då, koncentrationen! Bye fokuseringen! Dags för fest igen! Faen också ... va' kul!

... när du ser den här?

Jag såg en dansk tv-film för en tid sedan. Där talades det om den japanska poesivarianten haiku, att den består av tre rader med fem stavelser i den första, sju i den andra och fem i den tredje raden. Jag blev lite nyfiken, och en morgon låg jag kvar i sängen och försökte mig på haiku-formen. Senare läste jag mer om haikun och förstod då att den handlar om mer än den treradiga variant som beskrevs i filmen.

Här en "haiku-bild":

För dem som har intresse av eller är nyfikna på kombinationen musik och animation:



www.animusic.com

Under "Downloads" finner du videoexempel på vad som skapas hos Animusic.

Tusentals begåvade människor gör vackra och roliga animationer varje dag. Här länken till en av dem som jag tittat på denna tidiga morgon. En flygel byggs medan den spelar stillsam och vacker musik av Eric Satie.
www.youtube.com/watch?v=6YnqC8FYiMI&NR=1

"Fuck the art, give me the money."

Jag har dragit i gång ett litet hörspelsprojekt för syntetiserade kvinnoröster. Ett första ljud- och bildprov ligger på YouTube och Computer art. Bäst ljudkvalitet med bibehållen stereo erbjuder Computer art. Nu verkar det också som om man grejat möjligheten att få full skärmbild för videor där.

Computer art: computerart.ning.com/video/video/sh...2%3AVideo%3A942

YouTube: www.youtube.com/watch?v=U2pQkLB3Cc0

... tipsade mig om en sajt som jag inte kände till: http://drawn.ca/

Redan på startsidan där fann jag en video som fullständigt och bildligt tog den så kallade andan ur mig. Den heter "Field Music - In Context", ligger egentligen på YouTube och är 3:46 lång. Ingen som läser det här bör undvika att se den. Och - SE DEN TILL SLUTET! Annars missar du hela poängen. Jag lovar, det är en fascinerande resa. Klicka på länken under bilden så kommer du rätt på mästerverket.

... du läste på toaletten på Bredgränd, Erik?

(Erik, det finns en kommentar till din kommentar i det förra inlägget.)

... la in en bild på sin blogg, gjord av vår gemensamma favorit Jan Stenmark. Ett utmärkt val. Jag fick tanken att minst en gång i veckan lägga in någon av hans tusentals bilder här. För dem som inte känner till Jan Stenmark, här en bild på några av hans böcker, eller snarare de flesta av dem.



Han är inte alltid omedelbart lättillgänglig i sin absurda humor, ibland är han helt obegriplig. Men det är värt mödan att fundera över hans bilder och texter. Om man inte direkt har tagit in och "förstått" en bild/text, så brukar den ofta öppna sig efter att ens egna associationer har fått flyta runt en stund. I korthet: jag rekommenderar alla att ta del av hans underfundiga och lite svarta syn på livet och människorna.

... på Expressen som också bloggar, numera i VeckoRevyn.

Min styvbror Gösta bor där sedan något år. Då och då kommer det en rapport från honom som beskriver hur han uppfattar situationen i landet, plus lite om privatlivet. Intressant läsning och ibland ganska skrämmande. Här är den senaste rapporten som kom i dag, publiceras med tillstånd från författaren. Tack, Gösta!



Stilla natt ...

Julen i Guatemala inleds någon gång i slutet av oktober. I varuhusen möblerar man om i gondolerna för att ge plats för oändliga kvantiteter av mer eller mindre kitschiga juldekorationer, julgransprydnader mm. Tomtar börjar uppträda här och var, och varuhusen erbjuder service med administration av personliga önskelistor - precis som de gör inför femtonårsdagar (då introduceras överklassflickorna i societeten här med debutantpartyn av kolossala dimensioner), bröllop och andra begivenheter. En bit in i november reses på alla större orter "el arbol Gallo", dvs öljätten Gallos lilla julklapp till folket, en gigantisk konisk skapelse som skall likna en offentlig julgran. När det hela är klart invigs juleträdet med ett häftigt fyrverkeri och i huvudstaden folkfest vid Obelisco, en central trafikknut i södra delen av stan.
När julen äntligen inträffar bryter helvetet löst på allvar. Vi var hemma på residenset på julaftonskvällen och upplevde 4 timmars oavbrutet festivalfyrverkeri blandat med rejäla bomber och däremellan tjutande häxpipor i denna den förmögnare delen av stan. Alltså från kl 22 till 02. Att sova var inte att tänka på. Min tes är att de olika "familjerna" försöker överglänsa varandra med hur mycket de lägger ut på knallandet, ungefär som odågorna som spruttar ut 50 eller 100 flaskor skumpa under "Stockholmsveckan" i Båstad, bara för att visa att de har råd. Morgonen därpå var hela stan täckt av skräp efter de pyrotekniska excesserna. Hur mycket skit och tungmetaller som spritts ut i luften vill jag inte veta.

... blodiga natt

Annandagens tidningar rapporterade om en osedvanligt blodig julafton. Trafikolyckor, förmodligen mycket rattfylla utöver det vanliga sinnessjuka körbeteendet, dödsfall och svåra kroppsskador efter olyckor med pyrotekniken, och så förstås de sedvanliga morden som nästan nådde en toppnotering denna afton.

Ny regering och nytt parlament, adoptioner och en kommission för rättsprocessen i landet. Före jul hade ju genomförts allmänna val i landet. Om detta rapporterar ambassaden i bifogade dokument. Tilläggas kan att ett stort antal av de nyvalda parlamentsledamöterna och borgmästarna inte kommer att kunna inta sina platser eftersom de ännu inte kunnat presentera det dokument som erfordras, "el finiquito", ett slags bevis på vederbörandes oförvitlighet, eller helt enkelt att han/hon inte har några ouppklarade surdegar från tidigare befattning, står under åtal eller liknande. Hur man skall göra med de obesatta platserna har inte meddelats. Den 15 januari skall det vara klart ...

De avgående parlamentsledamöterna som inte omvalts försökte i sista stund med god majoritet bevilja sig ett frikostigt avgångsvederlag, men det stoppades dessbättre av konstitutionsdomstolen.

Betydligt svårare var det att samla majoritet och beslutsmässighet för att slutligen anta den nya adoptionslagen i landet - på parlamentets sista extraordinarie sammanträde före hemförlovningen. Lagen skall reglera processen med adoptioner så att den harmonierar med Haagkonventionen om barns rättigheter. Hittills har adoptionerna, c:a 5000 om året, varav 98 % är internationella (i princip USA), hanterats enligt ett förfarande med notarier vilket öppnat marknaden för stölder av spädbarn, köp av barn från fattiga familjer eller ogifta mödrar, renodlad avel med surrogatmödrar osv, produktion av förfalskade DNA-profiler, förfalskade papper, osv. C:a 500 advokater, ett antal läkare och privata mödrahem har livnärt sig på trafiken i många år. Det blir nu en ny statlig myndighet som skall administrera adoptionsärenden framöver. Vi får ge den "the benefit of doubt" och hoppas att den klarar av en transparent och oväldig process och anständiga tillfälliga barnhem för de i äkta mening övergivna barn det skall handla om.

Advokaterna i fråga har försökt stoppa lagen såsom okonstitutionell, eftersom den skulle kringskära advokaternas (!) mänskliga rättigheter. Konstitutionsdomstolen avfärdade dessbättre klagomålet rakt upp och ner. I parlamentet hade samma advokater ett relativt stort antal supporters eller möjligen bidragstagare som gjorde vad de kunde för att sabotera lagens antagande genom diverse procedurella manövrer.

Människorättsorganisationer inklusive den statliga "ombudsmannen", advokater med socialt samvete, många politiker och delar av den diplomatiska kåren hade slitit länge med frågan, och det var alltså in i det sista frågan om något sabotage skulle kunna stoppa ärendet. Högt uppsatta politiker liksom presidentfrun själv bad därför ett antal ambassadörer att sitta på åhörarläktaren under samanträdet för att genom sin närvaro utöva tryck på ledamöterna nere på golvet. Så skedde också vilket givetvis uppmärksammades och från visst håll stämplades som okonstitutionellt och inblandning i rikets interna angelägenheter.

Guatemala är ökänt för sin höga brottslighet och mordfrekvens, och lika mycket för hur få av brotten som klaras upp. Om detta handlade den artikel jag skickade runt för en tid sen.
(Länk till denna finns i Kommentarer nedanför.)
Det internationella samfundet har länge erbjudit sig att finansiera en internationell kommission under FNs paraply för att utreda straff-frihetens (la impunidad) anatomi och föreslå åtgärder för polismyndigheter och rättsväsende. Kommissionen (CICIG) har också debatterats länge men kunde efter många manövrer lotsas genom parlament och konstitutionsdomstol i höstas. Det behöver knappast sägas att det fanns, och finns, starka krafter emot. Kommissionen skall formeras nu i början av året och kommer av lätt insedda skäl att omges med rigorösa säkerhetsåtgärder.

De som minns morden på tre parlamentsledamöter och deras chaufför för ett år sedan, och de efterföljande morden på de sannolika förövarna, fyra poliser, i ett säkerhetsfängelse några dagar senare - här kommer uppföljningen:

Under året som gått har några ytterligare personer som tycks ha varit direkt inblandade i morden sytts in, men man har förgäves sökt anstiftaren eller anstiftarna, autores intelectuales (!) heter det här. På sistone har spåren allt tydligare pekat mot en nu avgående parlamentsledamot och nyvald borgmästare i en stad öster om huvudstan, en viss Manuel Jesus (!) Castillo. Ett problem var ju att han åtnjöt parlamentarisk immunitet, en institution som förefaller vara det förnämsta incitamentet för att söka inval i landets kongress. Först måste han alltså fråntas sin immunitet, och sedan skulle han beläggas med reseförbud. Och häromdagen kom arresteringsordern. Hela den här processen har tagit över en månad, och så blev man förvånad i går när det visade sig att fågeln var utflugen. Surprise, surprise. Det sägs att en av ledamöterna i den instans som utfärdade reseförbudet var skiljaktig. Märkligt nog kom det småningom fram att samma ledamot mottagit en halv miljon av en viss Castillo som vängåva för att hennes bror skulle kunna resa till USA och opereras mot cancer. Vi får se om hon åtalas för mutbrott. Fan tro't.

Såpan fortsätter alltså.

Resor under jul och nyår

Vi var som sagt hemma på julafton och inksränkte firandet till trevlig lunch med några hemmavarande svenskar. Juldagen och fram till tredjedagens morgon tillbringades odramatiskt i grannstaden Antigua med god mat, lite shopping och vila. 29 december bilade vi till Panajachel vid Atitlansjön fvb med båt till hotellet där vi bodde också förra nyårshelgen med Ewas barn och barnbarn. Skönt, vilsamt och oerhört vackert. Vi hann med en visit till Santiago Atitlan, en stad helt dominerad av ursprungsbefolkning, söndersliten av minnen från ohyggligheter under inbördeskriget, interna konflikter av politisk/religiös art, fattig och rejält skitig. Huvudgatan domineras av de vanliga stånden med textil och träsnideri till avsalu till turister. Den vanliga marknaden äger rum på stadens torg. Stan är rätt trist, just för att den skulle kunna vara så fin egentligen. Ett helt annat intryck gav den mindre byn San Juan som visade upp rena och välordnade gator, en aktiv miljöpolitik och ett välfungerande kaffekooperativ med organisk odling. Allt enligt lokala initiativ. Väldigt roligt att se vad som faktiskt går att åstadkomma med små medel.

Borgmästaren i en annan liten by vid sjön, Santa Cruz, hade fått nys om Ewas närvaro och bad om ett sammanträffande. Han kunde berätta om en fattig by utan vägförbindelse; alla transporter sker på stigar i 30 graders sidlutning eller över sjön. Förra året var vi ute på en sådan stig och fick ge upp och vända efter någon timmes klättrande i stark sol - trötta och dehydrerade. Men vi mötte en man på stigen, liten väderbiten och senig bar han en femtiokilos säck med majskolvar på ryggen, springande! Sådana är villkoren.

Trots att Santa Cruz ligger nära det helt turistifierade Panajachel har den inte välsignats med vare sig för- eller nackdelar därav, utan byns innevånare livnär sig huvudsakligen på majsodling och på vad de kan sälja inne i "Pana". Hälsoläget är dåligt, barna- och mödradödligheten är förfärlig. Att transportera en bår längs stigen till Pana är ogörligt, alltså är det båt som gäller. Kollektivt åkande kostar ca 20 kronor per person, att hyra egen båt till Pana kanske 100-150. Det är stora pengar för en fattig familj, och man väntar alltså så länge man kan, ofta för länge. Det är bl a sådana här platser som t ex det av Sida stödda IFRTD (International Forum for Rural Transport and Development) arbetar med, också i delprojekt som Mobility and Health. Det handlar inte om spektakulära vägbyggen, tvärtom, tonvikten är på tillgänglighet, och det kan handla om förbättrade stigar och gångbroar, enkla hjälpmedel, osv. Kanske upphör Sidas stöd i och med pågående avtal eftersom transportsektorn i sin helhet nedprioriterats och troligen demonteras helt inom kort.

Sista natten blåste det upp våldsamt. Återfärden till Pana skedde i 15 m/s, säkert 20 i byarna, krabb sjö och yrande skum. Kändes rätt dramatiskt, men gick alltså väl. Blåsandet fortsatte sen i flera dagar och det blev kallt. En ovanlig kalfront hade drabbat hela Centralamerika med hårda vindar och för området extrem kyla - det snöade i högländerna och i Guatemala och Mexico. Under ett par dagar var hela Guatemala utan ström sedan viktiga ledningar blåst ner, träd lagt sig över ledningar vägar och hus, osv. 20 m/s är ju ändå inte någon extrem vindhastighet, men det här landet är uppenbart inte rustat för att möta oväder. Man städar fortfarande efter orkanen "Stan" för två år sen - jordskred och översvämningar tog många liv och förstörde massor med bostäder och vägar.

Vi hann med att besöka också Chichicastenango, en stad som Evert Taube beskriver i lyriska termer. Någon entusiast har f ö satt upp en minnestavla på ett hotell i stan. Det har uppenbarligen hänt en del sen hans tid. Chichi är skitigt, illa underhållet, fattigt och med en marknad som är huvudsakligen inriktad mot (en sinande ström av) turister. Mest skräp och hafsigt hopkomna textilier och träfigurer. Ganska deprimerande faktiskt. Fast hotellet där vi bodde var skapligt. Efter lite tjat gick det t o m att få ett rum med elkamin pga kylan. Hotellet hade till all lycka egen generator, så vi klarade oss från elavbrottet.

Hemfärden gick över Totonicapan - ointressant - och Quetzaltenango som är en stor och såvitt man kan bedöma välskött stad. Besök på glaskooperativ som producerar bruks- och konstglas utgående från returglas. 36 medlemmar, datoriserad lagerhållning och fakturering, och verksamheten tycks gå runt. De levererar till en del återförsäljare, själva säljer de bara från fabriksbutiken. De som varit på Ngwenya i Swaziland skulle känna igen sig.

På hemvägen passerade vi mellan vulkanerna vid Antigua - varav Fuego är aktiv - och vulkanen Pacaya. Både Fuego och Pacaya har fått för sig att puffa rök och aska i försvarliga mängder, och hela Fuegos sydsida var alldeles askgrå, märkligt. På kvällen hemma i soffan kände vi av ett mindre jordskalv (Richter 5,6) som gungade till oss rejält, men inga skador har rapporterats i landet.

Resans sista dramatik var en total däckexplosion på vänster bak. Inträffade på motorvägen några mil före stan. Tur hade vi, eftersom en vägpatrull dök upp nästan omedelbart. Utan deras hjälp hade vi aldrig fått loss hjulbultarna som satt som nitade. Det behövdes ett meterlångt järnrör som hävstång för att få loss dem. Kul om vi varit långt ute på vischan! Gossarna är tydligen anställda för ändamålet och skulle inte ha betalt. De såg närmast förvånade ut när de fick en rejäl dricksslant. Så det finns positiva sidor i landet också!

Ny regering

Den gamla regeringen skall säga tack och adjö till alla och envar, inklusive diplomatiska kåren den 13 och 14 januari. Galamiddag alltså. Sittande presidenten Berger gör allt för att hans eftermäle skall bli så bra som möjligt. Inviger i rasande takt allt möjligt, inklusive halvfärdig flygplats, och reser runt och klappar små barn på huvudet osv. Han ser faktiskt ut som en snäll tomte. Det tycks dock som om hans fru Wendy blir den som tar hem spelet. Hon har gjort ett stort jobb i bakgrunden inom de sociala sektorerna och har mer och mer kommit att framstå som den aktivare av de två. Dagens Prensa Libre hade fyra sidor med hennes historia och verksamhet. Och hon har fått blodad tand och tänker fortsätta jobba nu när de officiella plikterna är över.

Den tillträdande regeringen är mer nogräknad och tänker visst bara träffa tillresta statsöverhuvuden, och skönt är det tycker i alla fall jag.

Guatemala 6 januari 2008

g.

Ewa, som nämns i texten, är Göstas fru och Sveriges ambassadör i Guatemala.

Den vackra bilden visar utsikten över Atitlansjön.

... på Aftonbladet, har dött. Vi rökte många cigaretter tillsammans där. Han dog mycket följdenligt av lungcancer. Jag minns honom som en mycket bildad, vänlig, bitsk och humoristisk man. Hans sista roman "Fjärilen i mitt hjärna" släpps den 18 januari. Jag var inne på biblioteket och beställde den för någon timme sedan. Nekrologer har aldrig varit min starka sida, men om någon vill läsa mer om Anders så finns det en fin intervju med Per Wästberg i DN www.dn.se/DNet/jsp/polop...d=1353&a=730431 och en mycket läsvärd text av Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson www.aftonbladet.se/kultur/article1577235.ab

Här en länk till ett författarporträtt och ett par av Slas texter:
www.angelfire.com/sd2/sodermalm/...tallen/slas.htm

Jag visste det, jag visste att det bara var en tidsfråga! Inget mer köande på systembolaget. Nu kan nykterhetspuritanerna, de politiskt korrekta riksdagsledamöterna och ledarskribenterna, Anitra och alla de andra som skor sig på monopolet känna sig blåsta. Nu tappar vi vårt vin direkt ur datorn. Videobeviset för att fransmännen lyckats finner du på min YouTube-sida.  www.youtube.com/watch?v=aXiVlL86f44
SKÅL!

Några nygamla bilder gjorda i bland annat Photoshop. Klicka på länken:

www.flickr.com/photos/bosse66...57603637704545/

Hur mycket hinner jag fixa innan det är dags att lägga näsan i vädret?

Alla tusentals fotografier ...



Alla ljud, all musik, alla filmer ...







Alla texter ...




Det enda som är säkert är att ingenting någonsin blir helt klart och färdigt. Man får försöka vänja sig vid den insikten och jobba på så gott det går.
:-)

Javisstja, jag höll på att glömma bort de 500 kassettbanden ...



Det finns mera ... SUCK!

... förra årets vykort från frysdörren.

http://www.youtube.com/watch?v=2Sr5K9e0zV0



www.youtube.com/watch?v=2Sr5K9e0zV0

Som vanligt var det full kanonad över Essingefjärden på nyårsnatten. Jag stod på balkongen och fotograferade en kvart, sen frös jag så eländigt om händerna att det fick vara nog. Om någon vill titta på bildresultatet så bör den här länken leda direkt till bildspelet:

http://www.flickr.com/photos/bosse66/sets/721576036135491...

Jo, jag trixade med lite med bilden. Det obearbetade originalet till vänster. Vilken av bilderna som kommer närmast den så kallade verkligheten vet jag inte. Det är inte på något sätt självklart att det kameran registrerade ligger närmast "sanningen".