Vi var ute och gick ...
... när det dök upp ett bröllopspar med sällskap.
Avbrott i vardagslunken
Det är inte var dag jag besöker ett slott. Faktum är att det enda slott jag varit inne i – fram till i går – är Stockholms slott, och efter vad jag minns var det ett ganska kort besök. Lite konstigt eftersom jag bodde granne med den kåken i 14 år. Men i går fick jag alltså chansen att titta in i Häringe slott för julmiddag. Det är en intressant plats förknippad med många namn ur den svenska historien, såsom Magnus Ladulås, Sten Sture, Gustav Vasa, och i modern tid Torsten Kreuger och Axel Wenner-Gren.
Tyvärr blev det inte mycket tid över för egna bilder, men några hann jag med, även om de kanske inte blev så representativa för slottets praktfullhet.
Del av takmålning
Bardekoration
Här har många celebriteter tvått sina händer.
Ett stort tack till min syster Eva som bjöd på kalaset.
:-)
Bilderna lånade från Häringe slotts hemsida.
Tyvärr blev det inte mycket tid över för egna bilder, men några hann jag med, även om de kanske inte blev så representativa för slottets praktfullhet.
Del av takmålning
Bardekoration
Här har många celebriteter tvått sina händer.
Ett stort tack till min syster Eva som bjöd på kalaset.
:-)
Aurun, 29.
Nyss hemkommen efter en mysig födelsedagsfest hos Aurun. Kunde än en gång konstatera att enda sättet att få skärpa i bilderna tycks vara att använda det tråkiga blixtljuset. Det enda alternativ jag kan komma på är att sätta kameran på stativ, stänga av blixtfunktionen och be dem som ska fotograferas att stå lika stilla som de gjorde på kanonfotografernas tid. Någon som har ett bättre förslag?
Aurun, snyggt nysnaggad.
Härligt käk var det också.
Utan blixt = oskärpa, varmt ljus.
Med blixt = bättre skärpa, kallt ljus.
Festens yngste deltagare, Kristian (Christian?), 2 1/2 månad ung.
Annette, Auruns mamma. (Vilket vackert grönt tyg.)
Aurun bjöd på fiskdamm, alla fick hembrända cd med antingen Cesaria Evora eller Ane Brun. Just nu lyssnar jag på den senare. Det låter bra, snart ska jag börja ta in på texterna också.Trevligt att inte vara den enda rökaren i sällskapet.
Sturebys Sinéad O'Connor.
Presenter
Tack för en kul fest, Aurun!
Mitt barskåp
;-)
För mycket av det goda.
Starkt kaffe med ett par centiliter Linie aquavit plus två cigaretter och en chokladbit – det blev visst lite för mycket på fastande mage. Jag blev lätt snurrig och fick gå och lägga mig.
LYCKA! ;-)
Det dunsar till under brevinkastet, Coops tidskrift "mer smak" träffar golvet. Jag brukar inte läsa den, men sprättar ändå upp plastomslaget eftersom jag vet att det kan finnas en premiecheck som bilaga (till Konsum-medlemmar). Det visar sig att den här gången har jag handlat tillräckligt mycket för att vara berättigad till 50 kronor i bonus. Yipee! Vad väljer jag att köpa för den slanten? Mitt bröd är slut, så visst skulle det sitta fint med en macka. Men – och här blottas mitt narkotiska beroende – jag tänker köpa en ask cigaretter! Jag behöver inte vänta till i morgon, jag kan röka redan i dag – efter tio dagars rökuppehåll. Det hade varit annorlunda om pensionen inte kommit förrän nästa vecka, då hade jag köpt bröd. Men just nu kan mackan vänta ytterligare en dag. Konsum, here I come!
TJOHOO!
I morgon kommer pensionen!
Quarnevalen igen.
Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska resa in till city på lördag för att se årets upplaga av teknologernas Quarneval. Det är ett roligt spektakel, men jag är inte så pigg på att trängas med tusentals människor, och jag har ju redan sett ett antal Quarnevaler genom åren. Men funderingarna födde i alla fall tanken att göra ett litet bildspel av de bilder jag tog vid Quarnevalen 2005.
Som vanligt när stillbilder och/eller film måste gå igenom inte mindre än tre konverteringsprocesser, går det ut över den slutliga kvalité som resultatet får på YouTube. Det är trist, men tyvärr har jag inte funnit något sätt att kringgå otrevligheterna.
Som vanligt när stillbilder och/eller film måste gå igenom inte mindre än tre konverteringsprocesser, går det ut över den slutliga kvalité som resultatet får på YouTube. Det är trist, men tyvärr har jag inte funnit något sätt att kringgå otrevligheterna.
Anden är villig ...
... men anden är svag ... eller hur var det nu? Alltså, jag beslutar mig verkligen för att vara så asocial som möjligt, för att uppnå den där nödvändiga avskildheten som jag upplever som en förutsättning för ett seriöst skrivande. Många skrivande människor har inga problem med att gå direkt från författandet till vilket socialt sammanhang som helst. Så är det inte för mig, jag behöver TID, massor av tid. Min startsträcka är lååååång innan jag äntligen sitter där med de fiktiva figurerna och känner mig trygg nog för att låta dem ta över snacket och handlingen. Och under den där vingliga startsträckan är läget lite känsligt ... om man säger så. Varför skriver jag om det här? Förklaringen finns här:
Vad gör man? Vem kan säga nej tack när den härliga och roliga och smarta Lotta kallar till kalas? Hej då, koncentrationen! Bye fokuseringen! Dags för fest igen! Faen också ... va' kul!
Vad gör man? Vem kan säga nej tack när den härliga och roliga och smarta Lotta kallar till kalas? Hej då, koncentrationen! Bye fokuseringen! Dags för fest igen! Faen också ... va' kul!