Bo på Ormberget

Något om det som var och är, men inte mycket om det som kommer.

Anden är villig ...

... men anden är svag ... eller hur var det nu? Alltså, jag beslutar mig verkligen för att vara så asocial som möjligt, för att uppnå den där nödvändiga avskildheten som jag upplever som en förutsättning för ett seriöst skrivande. Många skrivande människor har inga problem med att gå direkt från författandet till vilket socialt sammanhang som helst. Så är det inte för mig, jag behöver TID, massor av tid. Min startsträcka är lååååång innan jag äntligen sitter där med de fiktiva figurerna och känner mig trygg nog för att låta dem ta över snacket och handlingen. Och under den där vingliga startsträckan är läget lite känsligt ... om man säger så. Varför skriver jag om det här? Förklaringen finns här:



Vad gör man? Vem kan säga nej tack när den härliga och roliga och smarta Lotta kallar till kalas? Hej då, koncentrationen! Bye fokuseringen! Dags för fest igen! Faen också ... va' kul!

Jag säger bara ja! Stick på festen Bosse!
En härlig affisch, må jag säga.
Gillar att den är så fiffig med bokstäverna F E S T och att den är färgglad.
Handgjorda affischer är tokigt mycke' bättre än något uttänkt på datorn. Det senare kan vara skoj, men tuschpennor och anarkistisk layout är att föredra :) Med tanke på inbjudan, så är ett svar annat än JA bara såå fel (se blogg om valproblem..!)

Jodå, beslutet är nog redan taget nånstans där inne i vindlingarna. Och du har så rätt, inbjudan är helt underbar, en ren njutning att titta på den. Minns du Lotta från min 60-årsfest? Hon höll ett jäkla roligt tal som inleddes med: "Bosse, jag kommer aldrig att gifta mig med dig, du är för gammal!" Nu ska hon få igen! 50 år, herregud, hon var en fräsch 15-åring när jag träffade henne första gången. Jag kommer aldrig att fria till henne. ;-)

Heej!



Hur är läget?



Lotta