Bo på Ormberget

Jag satt vid datorn (som vanligt) när jag såg ett mångfärgat segel sväva över isen nedanför mitt fönster. Innan jag hann ut på balkongen med kameran hade mannen med skärmen landat på isen och det nyss uppspända seglet hade säckat ihop.



Som oftast när jag filmar med största zoomen inställd blev det skakigt. Berodde kanske också på att det är så förbaskat kallt på balkongen när man är klädd för inomhusvistelse.

Nog skulle det vara kul att testa den här sporten innan lårbenshalsarna blir för sköra.

Jag låg och vilade en eftermiddag när jag väcktes av telefonen. En vänligt förbindlig kvinnoröst inledde det som visade sig bli ett onödigt telefonsamtal. Hon sålde mobiltjänster för företaget Glocalnet. Sådana samtal brukar jag snabbt avsluta vänligt men bestämt, men den här gången trillade jag i min yrvakenhet dit. Med sin lyckade försäljningsteknik lyckades hon få mig att beställa ett abonnemang, trots att jag redan har ett Comviq-kort i min mobiltelefon. Hon betonade att jag alltid kunde ångra mig inom en 14-dagarsperiod. När samtalet var slut och jag vaknat till insåg jag mitt misstag och ångrade det direkt. Så småningom kom det att par kuvert från Glocalnet som jag omedelbart returnerade oöppnade. På baksidan av kuverten skrev jag att jag ångrade min beställning, helt i enlighet med vad försäljerskan sagt om ångertiden.

Det dröjer många veckor – och så kommer en faktura från Glocalnet med kundnummer och allt. Jag ringer upp dem och bestrider deras räkning eftersom jag inte är kund hos dem. Då börjar rundgången. Den första personen jag talar med skickar mig vidare till en annan, som påstår att de aldrig fått några returnerade kuvert från mig och att jag alltså är kund hos dem – trots att jag aldrig öppnat något abonnemang, vilket de ju med lätthet kan konstatera. Han vill vidarebefordra samtalet till leveransavdelningen. Då förlorar jag snabbt tålamodet och säger att det inte är mitt jobb att utreda Glocalnets brist på intern kommunikation, att jag har sagt vad jag har att säga och att jag inte kommer att betala dem för en tjänst jag aldrig utnyttjat.

Jag anar vad som kommer att ske, nämligen att det här bondfångarföretaget kommer att skicka en ny räkning, nu med en adderad förseningsavgift och hot om indrivning från något inkassoföretag och i förlängningen kronofogde och hela baletten. Vi får väl se ...

Dags att skapa en ny kategori kallad Retligheter eller något liknande.

Nu har det varit minusgrader så länge att isen blivit tillräckligt säker att gå på. Flanörer, entusiaster med långfärdsskridskor och pimplare börjar dyka upp. De större fartygen plöjer lätt upp en ränna i isen, till och med ett litet flytetyg som det på bilden tar sig fram. Kanske är det en isbrytare modell mini?

... dags att fylla på i skåpen, köpa lite vin osv. Bankomaten var öppen (ofta stängs den just när folk fått sina avlöningar), in med bankkortet i springan och ... DÅ STÄNGS AUTOMATEN! Kortet kommer inte tillbaka. Så öppnas den igen men inget kort trillar ut. Folk i kön bakom mig kan plocka ut pengar. Det blev varken mat eller vin den kvällen. Och jag som hade tänkt fira min födelsedag med lite extra gott. DAMN! Det ordnade upp sig med ett telefonsamtal till bankens dygnet-runt-jour; nytt kort kommer nästa vecka.

Besöket på Fylkingen gav mig en kreativ kick. Äntligen kopplade jag ihop min gamla dat-bandare med datorn och började ladda över gamla ljud till den. Jag använder mig av ett hyfsat avancerat ljudprogram som finns att ladda ner gratis på nätet, Audacity.  (Erik, det finns en version för OS9-användare också.) Det är en lite märklig upplevelse att åter höra ljud som jag spelade in för mer än 20 år sedan, ljud som jag sedan bearbetat i olika studior men aldrig använt till några ljudkompositioner. Med ljuden följer minnen av platser jag besökt, människor jag mött, ord som har sagts, musik som spelats. Det blir ännu en resa bakåt i tiden.

Den första överföringen av ljud resulterade i en cirka 38 minuter lång ljudfil. Där finns ljud från olika syntar, en trummaskin, vattenbubbel, krossandet av taktegel, en bordskniv hållen mot ett roterande cykelhjuls ekrar, en rakmaskins vibrerande skärhuvud mot en askkopp av metall, en sångerska som skriker i samma tonart som ljudet från den nyss beskrivna proceduren, en berusad finländskas sorgsna skrik en natt i Skeppar Karls gränd, åskknallar, hjärtslag ... Det mesta är bearbetat näst intill oigenkännlighet i olika ljudprogram. Tycker mig uppfatta en underliggande ångest i mycket av det jag hör. Lyssnar nu på allt det här och undrar om jag kan få ihop delar av materialet till en hållbar komposition. Det kommer att kräva mycket klippande och klistrande och en hel del "kill your darlings". Har jag tålamodet, uthålligheten – och inte minst: finns formkunnandet? En "riktig" kompositör – en som skriver för symfoniorkestrar – sa en gång till mig att det finns tre elementära förutsättninger vid komponerande. Jag har glömt de två första, men den tredje kommer jag ihåg: full kunskap om det material som är ämnat att ingå i kompositionen. Det gäller oavsett om man arbetar med noter eller konkreta ljud.

Nere på fjärden plöjer ett stort fartyg genom isen i den mörka vinterkvällen – men det hör egentligen inte hit.

Det var flera år sedan jag besökte Fylkingen. Förr i tiden var jag där ganska ofta. Men så hörde Janne av sig och tipsade om en utställning/föreställning/konsert som var på gång där. Vi gjorde upp att träffas och så blev det i lördags kväll. Det kändes inte alltför svårt att avstå från Melodifestivalens andra omgång.

Ingen öppnade dörren på Fylkingen när jag kom dit, det var till synes folktomt och ingen svarade i porttelefonen. Dessbättre dök en man med nycklar upp och släppte in mig efter en stund. Fylkingen hade ändrats en del sedan mitt senaste besök, bland annat hade entrén och baren byggts ihop. Jag slog mig ned och läste lite i Fylkingens programblad om kvällens föreställning:

"En unik utställning / föreställning / konsert med en starkt filmisk
känsla där betraktaren / lyssnaren dras in i en becksvart värld full av
märkliga gestalter, djur och föremål som träder fram, tar form, för att
sedan försvinna tillbaka in i mörkret. En resa där betraktaren färdas
in i medvetandets mest förvrängda och irrationella gångar och rum.
Ett slags ”grymhetens teater” för det 21:a århundradet. Inramat av
Rozenhalls mardrömslikt färgsprakande elektroakustiska musik.
Utställningen pågår non-stop under fyra timmar varje kväll där man
som besökare kan komma och gå som man vill. Ljud- och ljusteknik
av Mats Lundell."

Det hördes intressanta ljud inifrån konsertlokalen genom väggen och dörrarna. Efter en stund kom Daniel Rozenhall ut därifrån tillsammans med en tjej. Daniel hade jag träffat för många år sedan på EMS (Elektronmusikstudion, som den hette förr) och i samband med en av hans konserter. Vi pratade en stund om det verk han nu spelade upp, men eftersom jag inte ville veta för mycket om det utan ville ta in det "blankt", så blev det ett ganska kort samtal innan han ledde mig in i det stora, mörka rum där hans skapelse utspelades. "Du får treva dig fram med händerna, det finns stolar till höger", sa han innan han stängde dörren bakom mig.

Där satt jag sedan ensam i kolmörkret medan ljuden ljöd starkt och ihållande från ett okänt antal högtalare runt om i rummet. Framför mig tonade svagt lysande ljuspunkter fram på olika platser, en del högt upp, andra i golvnivå, till höger och vänster och mitt i. Det var svårt att urskilja vad det var för objekt som belystes under det långsamt pulserande ljusspelet. Jag kunde se ett ansikte, en torso – inte mycket mer än så. Nyfikenheten över hur det hela var arrangerat fick mig att ta fram kameran och bränna av två blixtar:

All gas är för längesedan tömd, bensintändarna ska vi inte tala om. Alltmer desperat söker jag igenom lägenheten på jakt efter tändstickor som inte finns. Slutligen återstår inget annat än de militära stormstickorna.

Den här dagen har egentligen aldrig intresserat mig, lika lite som halloween-spektaklet. För mig har det varit jippon som krämarvärlden skapat för att öka sina inkomster. Å andra sidan kanske man bör se det hela som något positivt också, något som bidrar till att hålla produktivitetshjulen snurrande med åtföljande arbetstillfällen. Och sedan är det naturligtvis rart att folk skickar hjärtan till varandra.

Det har trillat in några alla-hjärtans-dagshälsningar hos mig, så dem bör jag väl besvara. Därför gick jag till Google och sökte efter hjärtbilder. OJ! Jag fick cirka 92 miljoner träffar! Några av dem laddade jag ner:

... med min föresats att inte röka på en hel månad. Jag lyckades visserligen skära ned på konsumtionen, men på det hela taget ser jag det som ännu ett misslyckande i kampen mot beroendet. Då kom det en länk från Lasse. Den ledde till en video på YouTube, ett ståupp-inslag från en gammal Letterman-show anno 1993. En för mig okänd ståuppare, Bill Hicks, skämtar om olika saker, allt från homosexuella äktenskap till rökning. Jag gjorde en redigering av videon och klippte ut det som handlade om rökning. Sedan kände jag mig lite mindre besviken över mitt eget tillkortakommande. Kolla:

Det finns mycket som gör mig glad, den här svartvita videon till exempel. Brasilianaren Antonio Carlos Jobim på besök hemma hos Gerry Mulligan i New York någon gång på 50-talet. Jobim vid pianot spelar sin skönt originella låt One note samba och Mulligan hänger på, för ovanlighetens skull med klarinetten i händerna i stället för den vanliga barytonsaxofonen som var hans huvudinstrument. Underbart att se två stora musiker som finner varandra i musiken. Enjoy! :-)

... med två roliga bilder från Marita:

"Skickar ett par bilder från kräftskiva i augusti då vi fick oväntat besök. Innan kvällen var slut stod 13 tjurar på gräsmattan och kollade in oss på terrassen! Du kan tro att man undrade om det blivit för mycket vin!! och du ska se hur gräsmattan ser ut - stora kraterhål efter Ferdinand med kompisar."