Bo på Ormberget

Då och då droppr det in kommentarer till någon video jag lagt ut på YouTube. I dag var det någon som blivit glad över en video som en smula belyser en av svensk jazzmusiks stora personligheter, Lars Gullin. (Tyvärr finns det nästan ingenting om honom på YouTube.) Personen som lämnat dagens kommentar hade en hel del intressant på sin YouTube-sida, bland annat videon här under. Jag minns ganska väl hur häftigt det var när Dire Straits släppte sin första LP 1978, särskilt låten Sultans of swing.

Det kanske inte behöver vara så komplicerat att lägga in ljudfiler i bloggen. För den som i likhet med mig haft svårigheter med den saken kan jag möjligen rekommendera följande:

1. Bli medlem i Imeem. Det är gratis och enkelt.
2. Ladda upp en ljudfil från din dator, mp3 fungerar bra, hur det är med andra format har jag inte kollat. Inte heller är jag bekant med hur stora filer som tas emot.
3. Fyll i det lilla formuläret som dyker upp efter uppladdningen.
4. Kopiera inbäddningskoden och lägg in den på vanligt sätt i bloggen.

Tyvärr kan det ta lite tid innan filen är spelbar på bloggen. Möjligen är det också så att man inte kan spela upp hela låten utan att vara medlem i Imeem. I så fall blir det hela avsevärt mer ointressant. Vem vill teckna medlemskap bara för att lyssna på en låt? Och vem har intresse av att lyssna på 30 sekunders musik? Inte jag.

Min senaste uppladdning låter så här (klicka på Play full song here – om den texten är synlig – alternativt titelraden längst ner på sidan):


Libertango - Astor Piazzolla

PS lite senare: Min tveksamhet till att använda Imeem växer. Jag ser att den senaste uppladdningen av musik hos dem kräver att man ansluter sig som medlem för att kunna höra musiken i dess helhet. Det är ett klart minus. :-(

Efter många år hör jag den igen, Olle Adolphsons "Majvisa till Elizabeth". Jag hade den på EP på 60-talet, men så försvann den. Tack vare YouTube är den vackra sången tillbaka hos mig. Det röda fartyget gled förbi när jag lyssnade, det var så vackert att jag var tvungen att filma. Något annat samband mellan bilden och ljudet finns inte.

När jag förlorade möjligheten att gratis lyssna på last.fm kände jag mig lite besviken. Den lilla frustrationen har släppt, jag tackar Fredrika för det. Det var hon som sände mig en inbjudan till Spotify. I korthet: Spotify är mycket användbarare än last.fm – ingen tvekan om det! På Spotify kan man välja låtar, inte bara artister. Dessutom kan man lägga upp spellistor med de låtar man vill lyssna på. Om man vill slippa de korta reklaminslagen som dyker upp ungefär efter var femte eller sjätte låt, kan man betala 99 kronor per månad för Spotify Premium. Jag har testat Spotifys låtutbud på olika sätt, bland annat genom att söka efter musik som jag hade på 78-varvs stenkakor, EP- och LP-skivor på 50- och 60-talen. Förvånansvärt många av de låtarna har jag funnit.

För en stund sedan tog jag ett långt bad med dörren öppen ut mot rummet där datorn finns. Innan jag kröp ner i badet startade jag en spellista med musik som jag gillar, klickade på repeat och shuffle och sedan strömmade låtarna i slumpmässig ordning:

... förser mig med länkar till roliga och intressanta saker på nätet. Från Per i Tokyo kom den här sköna musiken:

Det händer inte så ofta numera att jag tar del av vad som händer på det elektroakustiska området, men i söndags tillbringade jag ett par timmar vid EMS-folkets framförande av ljud på Vintervikens gräsmatta. Det blev en blandad upplevelse av muller, sprak, knaster, gnissel, you name it – men det förekom även toner och klanger som av musik. Om jag hade fortsatt jobba på EMS så hade jag kanske varit med i gänget som spelade upp sina kompositioner. Där fanns några av kamraterna från 80- och 90-talen, en av dem var Jocke.

Om jag visste vilket datum den ska ske, skulle jag boka det här gänget till min begravning. Inga ord, bara den här musiken. Och sedan fest. :-)

För oss som inte längre kan njuta av last.fm, kanske detta kan vara en ersättning. Av bilden här kan man tro att det bara handlar om rockmusik på Grooveshark, men så är inte fallet. Klicka på bilden för att komma dit.

I går hörde jag ett radioprogram (går att ladda ner som podradio i mp3-format) som handlade om den skotska musikern Evelyn Glennie, presenterad som världens enda professionella solo-slagverkare inom den klassiska musiken (hon spelar i andra genrer också). Trots att hon har varit verksam i nästan 25 år var det  första gången jag kom i kontakt med hennes namn. Just nu befinner hon sig i Sverige för ett framträdande under MADE-festivalen i Umeå.

Evelyn Glennie är en fascinerande musiker och människa. Som slagverkare är hon fullständigt virtuos, som föreläsare oerhört engagerande, kunnig och rolig. Bara att höra hennes välartikulerade språkbehandling är ett nöje i sig. Det är svårt att förstå hur hon kunnat utvecklas till den musiker hon är, med tanke på att hon är döv sedan åttaårsåldern. Hennes beskrivning av hur denna utveckling gått till är något som så många som möjligt borde ta del av. Här finns en video där hon bland annat beskriver den processen.

En sökning på Evelyn Glennies namn på Google resulterade i ungefär 180 000 träffar, motsvarande på YouTube gav 115. Hennes hemsida finns här.

Bland alla de videor som finns på YouTube har jag valt att bädda in följande två:

Jag gjorde en intressant erfarenhet när jag laddat upp den här videon på YouTube. Som ljudspår hade jag lagt in en jazzlåt från 50-talet, Topsy med saxofonisterna Lee Konitz och Warne Marsh. När videon var uppladdad fick jag snabbt ett mail från YouTube som meddelade följande:

"Hej bosse66!
I ditt videoklipp Artistbibliotek last.fm finns eventuellt innehåll som ägs eller är licensierat av WMG. Du behöver inte göra någonting, men om du vill veta hur detta påverkar ditt videoklipp hittar du mer information i avsnittet om innehålls-ID-matchning i ditt konto.
Sincerely 
– YouTube-teamet"

Jag klickade mig vidare och fick upp den här sidan:



Jag ser att sidan är lite svårläst, men det som är fascinerande är att man så snabbt kunde identifiera musiken som jag lagt in, trots att jag ingenstans nämnt vare sig låtens namn eller artisternas. Vid sådana här tillfällen erbjuder YouTube ett bibliotek med en lång lista på förlicensierade låtar, där man kan välja någon musik som ersättning för den upphovsrättsligt skyddade musik man först valt. Jag har lyssnat igenom ett par dussin låtar ur det biblioteket – det var ingen rolig upplevelse. Mestadels okända namn och grupper som YouTube antagligen fått gratis. Till slut fann jag en låt som fick ersätta Topsy:

Nu vet till och med jag, som alltmer sällan tittar på tv, vem Susan Boyle är. Min syster Nico har uppdaterat mig om vad som sker i Idol-världen. En ny Paul Potts-story alltså. Och skickliga är de, producenter, redigerare och andra inblandade i Idol-programmet; ingen tvekan där om hur man manipulerar en tv-publik för att uppnå största möjliga känsloeffekt. Därmed inget förringande sagt om Susan Boyles lysande framträdande. :-)