En estetisk variant
Böcker kan organiseras på olika sätt. Här är en kul idé som bygger på likheten i bokryggarnas färg.
Från en chatt häromdagen
If I could arrange the alphabet I would put U and I together.
Liten fundering om språket
OMG = oh my god
YGTBK = ? (någon som vet?)
Jag undrar i vilken utsträckning som skriftspråket i chat- och bloggvärlden påverkar det traditionella och mer allmänt vedertagna skriftspråket? I chatvärlden handlar det mycket om att effektiva förkortningar får ersätta fraser, typ brb i stället för be right back och hru i stället för how are you. Enskilda ord förkortas till en bokstav, you blir u, okay blir k. Versaler förekommer alltmer sällan i inledningen av meningar eller vid namnangivelser och interpunktionen är märkbart reducerad. Bokstäver ersätts med siffror, som på reklamaffischen ovanför där ordet great skrivs gr8 och sjukt blir 7KT. Exemplen kan mångfaldigas. Här har jag tagit fram några exempel från engelskan, men motsvarigheter finns även på svenska bloggar och chattar.
Nya generationer växer upp med en delvis förändrad inställning till hur språket kan användas. En del språkvetare menar att om en majoritet av en befolkning ansluter sig till ett nytt språkbruk, så blir det tongivande för hur det framtida språket kommer att utvecklas. För inte så länge sedan gjorde man skillnad mellan orden före och innan, numera är de orden liktydiga även i Svenska Akademiens ordlista. Ordet institution uttalas numera av en majoritet som instutition, trots att ordet kommer från institut. I radio och tv är det ytterst få som uttalar ordet korrekt. Om tillräckligt många säger fel tillräckligt länge så blir förmodligen det felaktiga det rätta så småningom.
Nya generationer växer upp med en delvis förändrad inställning till hur språket kan användas. En del språkvetare menar att om en majoritet av en befolkning ansluter sig till ett nytt språkbruk, så blir det tongivande för hur det framtida språket kommer att utvecklas. För inte så länge sedan gjorde man skillnad mellan orden före och innan, numera är de orden liktydiga även i Svenska Akademiens ordlista. Ordet institution uttalas numera av en majoritet som instutition, trots att ordet kommer från institut. I radio och tv är det ytterst få som uttalar ordet korrekt. Om tillräckligt många säger fel tillräckligt länge så blir förmodligen det felaktiga det rätta så småningom.
Ännu ett besök ...
Aftonbladet och Expressen
Under 25 av mina yrkesverksamma år jobbade jag på de här två tidningarna som korrekturläsare, manusgranskare och inskrivare, större delen av tiden på Expressen/DN. Det har gått mer än fyra år sedan jag lämnade tidningsvärlden, och numera läser jag sällan tidningar över huvud taget. Förra veckan köpte jag dock ett par exemplar av de så kallade kvällstidningarna, och än en gång kunde jag konstatera att korrekturläsningens tid är förbi i den svenska tidningsvärlden (men inte i Frankrike). Mycket få om ens några tidningar har längre någon korrekturavdelning, de är bortrationaliserade. Det märks i texterna! Det är en sorglig upplevelse att se alla språkfel, felstavningar och faktafel. Jag påstår att det var bättre förr när det fanns professionella korrekturläsare och faktagranskare på de flesta tidningsredaktioner. Tyvärr är det inte ett krav på journalister att de ska kunna skriva, även om naturligtvis många av dem är bra på det.
Exempel på ett vanligt redigeringsfel där redigeraren haft för bråttom och inte kollat journalistens brödtext ordentligt, så amerikanen Eddie Machen blev britt i hastigheten. Dessutom förleds läsaren till uppfattningen att det var genom den här vinstmatchen som Ingemar blev Europamästare, vilket inte stämmer.
Exempel på ett vanligt redigeringsfel där redigeraren haft för bråttom och inte kollat journalistens brödtext ordentligt, så amerikanen Eddie Machen blev britt i hastigheten. Dessutom förleds läsaren till uppfattningen att det var genom den här vinstmatchen som Ingemar blev Europamästare, vilket inte stämmer.
Det kom ett mail från Lena ...
... med en Gunnar Ekelöf-dikt:
EN VERKLIGHET
(drömd)
Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv
Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
Till sensommaren, min årstid, minns jag
Hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,
Tycker så inte längre.
Det är redan skumt
Och åkervägens smala rödskiftande band
Försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
Av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
Och lövskogen så rik på skiftningar
Som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller alla möjliga landskap
och detta liv innehåller alla möjliga liv:
Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv
Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter
också högre och högre upp, i andra sfärer
Där pågår just nu detta liv
Som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,
Och de osynligas liv, och de dödas
Ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt fornimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
Tack Lena, precis vad jag behöver – dikter! Plockade fram en diktsamling som jag fick av vännen Jerker den 1 juni 1996. Den är som synes ganska oläst, men nu finns den här bredvid mig intill datorn.
EN VERKLIGHET
(drömd)
Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv
Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
Till sensommaren, min årstid, minns jag
Hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,
Tycker så inte längre.
Det är redan skumt
Och åkervägens smala rödskiftande band
Försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
Av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
Och lövskogen så rik på skiftningar
Som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller alla möjliga landskap
och detta liv innehåller alla möjliga liv:
Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv
Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter
också högre och högre upp, i andra sfärer
Där pågår just nu detta liv
Som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,
Och de osynligas liv, och de dödas
Ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt fornimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
Tack Lena, precis vad jag behöver – dikter! Plockade fram en diktsamling som jag fick av vännen Jerker den 1 juni 1996. Den är som synes ganska oläst, men nu finns den här bredvid mig intill datorn.
Egentligen heter det institution!
Nu hörde jag någon säga det i radio igen: ejenklegen. Vad han borde ha sagt var egentligen egentligen. För sisådär tio år sedan hörde man sällan det där konstiga uttalet av ordet, numera hör man det ofta. Vad beror det på? Det kan ju knappast vara så att många plötsligt fått samma talfel ungefär samtidigt.
Och så har vi det andra ordet som gissningsvis 95 procent av Sveriges befolkning inte kan uttala korrekt: institution. Det spelar ingen roll om det är professionella mediepratare som tar ordet i sin mun, det blir nästan alltid instutition. Som om ordet var hämtat från stammen instutut och inte vad den faktiskt är, institut.
Om tillräckligt många säger fel tillräckligt länge, ändrar man då det korrekta till det felaktiga även bland språkvetarna? Så har ju skett med många ord, till exempel att man numera inte gör någon skillnad mellan orden före och innan.
Det var dagens gnäll, tack för mig. :-)
Och så har vi det andra ordet som gissningsvis 95 procent av Sveriges befolkning inte kan uttala korrekt: institution. Det spelar ingen roll om det är professionella mediepratare som tar ordet i sin mun, det blir nästan alltid instutition. Som om ordet var hämtat från stammen instutut och inte vad den faktiskt är, institut.
Om tillräckligt många säger fel tillräckligt länge, ändrar man då det korrekta till det felaktiga även bland språkvetarna? Så har ju skett med många ord, till exempel att man numera inte gör någon skillnad mellan orden före och innan.
Det var dagens gnäll, tack för mig. :-)
Gustav Sandgren
Det var 1957 och jag var 17 och stod framför ett bokantikvariat på Humlegårdsgatan i Stockholm. I skyltfönstret låg en bok med titeln David blir människa. Jag minns att jag hade ett särskilt förhållande till ordet människa vid den tiden, och det var det som fick mig att reagera och sedan köpa boken.
Det var så den började, min Gustav Sandgren-period. Jag letade efter hans böcker på alla stans antikvariat och till slut hade jag fått tag i och läst allt som var utgivet – trodde jag. Senare upptäckte jag att det fanns ett antal som jag missat. Några volymer har jag lånat ut och aldrig fått tillbaka, det brukar ju ofta vara så med böcker man lånar ut för att man vill att andra ska få ta del av det man upplevt. Långt senare kom jag att fundera över vad det var som grep mig vid läsningen av den där boken. Jag kom underfund med att den väckt goda bilder inom mig, bilder från min barndom när jag bodde på en bondgård. Tyvärr verkar det inte gå att få samma läsupplevelse som den första gången vid en omläsning några tiotal år senare.
Lite om Gustav Sandgren hämtat från Wikipedia:
Gustav Emil Sandgren, född 20 augusti 1904 i Västra Stenby i Motala i Östergötland, död 11 augusti 1983 på Lidingö i Stockholm, var en svensk författare. Han gifte sig 1935 med Titti Lindstedt och var från 1937 och ett stycke in på 1940-talet, bosatt i Björknäs vid Hållsviken väster om Trosa i Södermanland. Han träffade Ria Wägner i Stockholm 1944, som han flyttade ihop med året efter. De levde sedan i nära fyrtio år i tvåsamhetens tecken i en lägenhet på Lidingö i Stockholm.
Sandgrens föräldrar var tunnbindare O.J. Sandgren och Karolina Adolfsson, som kunde ge sonen en fattig men lycklig barndom. Fadern var – vid sidan av sitt förvärvsarbete – spelman och fiolbyggare. Sonen Gustav hade alltsedan barndomen både hört och själv spelat på fiol – ett musikinstrument som han hanterade med skicklighet livet igenom och till glädje för många av sina författarkollegor – de gamla folkvisorna från Östergötland. Denna barndom har gjort att såsom arbetarförfattare såg Sandgren det sköna i människan, i arbetet och i livet, till skillnad mot många andra av sina likar. Han fascinerades av folksagorna, mystiken och drömmarna, och längtan efter frihet. För honom var livet rikt och han har sagt:
"Jag har intet att förebrå min första barndom. Jag är tacksam för dess frihet och dess fattigdom på förtryck, på fientliga ting. Ingen uppfostrade mig, ingen tvingade mig att hålla tankarna i styr."
Sandgren blev efter folkskolan industriarbetare och arbetade fem år på Cloetta chokladfabrik i Ljungsbro utanför Linköping. Åren 1926–1929 gick han på folkhögskola och blev därefter författare på heltid, och kom att ha 47 böcker bakom sig vid sin död 1983. Han skrev helst romaner, fyra av dem med självbiografiska inslag: "Du bittra bröd" (1935), "David blir människa" (1943), "Liv ge oss svar" (1949) och "Ungdomens hunger" (1960). Men han skrev också poesi, reseskildringar (några tillsammans med hustrun Ria Wägner), sagor, novellsamlingar samt barn- och ungdomsböcker.
Tilläggas bör att Sandgrens egentliga debut som författare skedde tillsammans med Harry Martinson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren och Erik Asklund i antologin Fem unga, 1929.
Barndomshemmet i Västra Stenby, Östergötland.
Gustav Sandgren,
den enda bilden på honom
som jag funnit på nätet.
Det var så den började, min Gustav Sandgren-period. Jag letade efter hans böcker på alla stans antikvariat och till slut hade jag fått tag i och läst allt som var utgivet – trodde jag. Senare upptäckte jag att det fanns ett antal som jag missat. Några volymer har jag lånat ut och aldrig fått tillbaka, det brukar ju ofta vara så med böcker man lånar ut för att man vill att andra ska få ta del av det man upplevt. Långt senare kom jag att fundera över vad det var som grep mig vid läsningen av den där boken. Jag kom underfund med att den väckt goda bilder inom mig, bilder från min barndom när jag bodde på en bondgård. Tyvärr verkar det inte gå att få samma läsupplevelse som den första gången vid en omläsning några tiotal år senare.
Lite om Gustav Sandgren hämtat från Wikipedia:
Gustav Emil Sandgren, född 20 augusti 1904 i Västra Stenby i Motala i Östergötland, död 11 augusti 1983 på Lidingö i Stockholm, var en svensk författare. Han gifte sig 1935 med Titti Lindstedt och var från 1937 och ett stycke in på 1940-talet, bosatt i Björknäs vid Hållsviken väster om Trosa i Södermanland. Han träffade Ria Wägner i Stockholm 1944, som han flyttade ihop med året efter. De levde sedan i nära fyrtio år i tvåsamhetens tecken i en lägenhet på Lidingö i Stockholm.
Sandgrens föräldrar var tunnbindare O.J. Sandgren och Karolina Adolfsson, som kunde ge sonen en fattig men lycklig barndom. Fadern var – vid sidan av sitt förvärvsarbete – spelman och fiolbyggare. Sonen Gustav hade alltsedan barndomen både hört och själv spelat på fiol – ett musikinstrument som han hanterade med skicklighet livet igenom och till glädje för många av sina författarkollegor – de gamla folkvisorna från Östergötland. Denna barndom har gjort att såsom arbetarförfattare såg Sandgren det sköna i människan, i arbetet och i livet, till skillnad mot många andra av sina likar. Han fascinerades av folksagorna, mystiken och drömmarna, och längtan efter frihet. För honom var livet rikt och han har sagt:
"Jag har intet att förebrå min första barndom. Jag är tacksam för dess frihet och dess fattigdom på förtryck, på fientliga ting. Ingen uppfostrade mig, ingen tvingade mig att hålla tankarna i styr."
Sandgren blev efter folkskolan industriarbetare och arbetade fem år på Cloetta chokladfabrik i Ljungsbro utanför Linköping. Åren 1926–1929 gick han på folkhögskola och blev därefter författare på heltid, och kom att ha 47 böcker bakom sig vid sin död 1983. Han skrev helst romaner, fyra av dem med självbiografiska inslag: "Du bittra bröd" (1935), "David blir människa" (1943), "Liv ge oss svar" (1949) och "Ungdomens hunger" (1960). Men han skrev också poesi, reseskildringar (några tillsammans med hustrun Ria Wägner), sagor, novellsamlingar samt barn- och ungdomsböcker.
Tilläggas bör att Sandgrens egentliga debut som författare skedde tillsammans med Harry Martinson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren och Erik Asklund i antologin Fem unga, 1929.
Barndomshemmet i Västra Stenby, Östergötland.
Gustav Sandgren,
den enda bilden på honom
som jag funnit på nätet.
NUANCE och Borax på japanska
Nu måste jag blogga om en sajt där jag har roat mig en del under den senaste tiden, NUANCE. Inlägget vänder sig kanske främst till dem som är bekanta med Borax, men det riktar sig även till dem som är intresserade av språk och datoriserade röster.
Här en länk till Nuance.
Hos Nuance kan man lattja med syntetiska röster som talar olika språk. Nyss skrev jag in några japanska tecken ...
... och ut kom följande (efter en omväg via YouTube):
Att registrera sig hos Nuance är gratis, skriv in mailadress och ett lösenord och sedan är det fritt fram att börja experimentera med olika röster och språk. Resultaten av övningarna skickas som wav-ljudfiler till den egna datorn och kan alltså sparas och användas efter behag och fantasi.
Här är länken som leder direkt till registreringssidan:
http://212.8.184.250/tts/demo_login.jsp
Här en länk till Nuance.
Hos Nuance kan man lattja med syntetiska röster som talar olika språk. Nyss skrev jag in några japanska tecken ...
... och ut kom följande (efter en omväg via YouTube):
Att registrera sig hos Nuance är gratis, skriv in mailadress och ett lösenord och sedan är det fritt fram att börja experimentera med olika röster och språk. Resultaten av övningarna skickas som wav-ljudfiler till den egna datorn och kan alltså sparas och användas efter behag och fantasi.
Här är länken som leder direkt till registreringssidan:
http://212.8.184.250/tts/demo_login.jsp
Nobelpriset i litteratur 2008
Från SVT.
Jean-Marie Gustave Le Clézio (bild från DN)
Det är nog första gången som jag har läst något av en Nobelpristagare innan han/hon fått priset. Den här boken inhandlades den 22 december 1971.
Ord
Tar en paus i korrläsningen av Fredrikas intressanta examensarbete om döden i Astrid Lindgrens barnböcker. Röker en cigarett och kaffar (vad är det?) ;-) . Under läsningens gång slår det mig åter att jag läser alledeles för sällan numera. Ord föder tankar, och ett ord som jag stannade inför alldeles nyss var ordet förlust. I Akademiens ordlista ser jag en lustighet, två likartade ord med helt olika laddning intill varandra:
Är förlustens bot förlustelsen?
Är förlustens bot förlustelsen?
Tid att skriva!
Ur "Den vita boken":
Först kände jag inte igen henne, jag la knappt märke till henne. Jag gick förbi bordet där hon satt, efter några steg steg hände något i min hjärna som fick mig att vända mig om. Hon tittade på mig. Då såg jag att det var Mary, så förändrad. Än i dag kan jag inte beskriva vad jag upplevde i det ögonblicket. Antagligen slog mitt hjärta hårdare.
– Mary?
Hon sa mitt namn. Tog vi i hand?
Senare, när jag kommit hem, försökte jag skriva om vårt möte.
Tretton sidor kvar i "Den vita boken".
– Mary?
Hon sa mitt namn. Tog vi i hand?
Senare, när jag kommit hem, försökte jag skriva om vårt möte.
Tretton sidor kvar i "Den vita boken".
Horace Engdahl om böcker
Vilken njutning det är att höra en lärd och vältalig person tala om intressant litteratur. Här ett kort avsnitt av ett längre samtal om tre böcker som betyder mycket för Svenska akademiens ständiga sekreterare. Länk till hela konversationen här nedanför.
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1221700
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1221700
Olästa bekännelser
Blicken glider längs bokryggarna – det är pinsamt så många olästa böcker det finns i mina hyllor. Som den här till exempel, den har stått där och samlat damm i säkert 50 år. Varför har jag aldrig lyckats ta mig igenom den klassikern?
aforism.nu
Vill du snabbt och bekvämt få fram ett bevingat ord? Tycker du att det är jobbigt att slå i böcker för att
hitta visdomsordet du letar efter? Då har du kommit rätt!
På aforism.nu kan du sekundnsnabbt söka bland 22343 stvisdomsord, limerickar, sportgrodor, mm och få fram just
just den sentens du söker.
Skriv in det eller de sökord som du vill skall vara associerat med din aforism, så får du fram de
matchande alternativ som finns i vår databas.
Mycket nöje med aforism.nu — din källa till bevingade ord....http://www.aforism.nu/afordex.html
Lite mer om det svenska språket.
Beträffande idag och i dag. När jag jobbade på Expressen var det i dag som gällde, på Aftonbladet skrev vi idag. I dag, när jag skriver som jag vill, blir det i dag, helt enligt Språknämndens rekommendation.
Beträffande de, dem och dom finns det olika uppfattningar; här några ord från Språknämnden:
Beträffande de, dem och dom finns det olika uppfattningar; här några ord från Språknämnden:
Fyra sidor ...
... som jag gärna skulle vilja sprida på nätet och i bloggvärlden. De handlar om problemet sär skrivning, det som bör skrivas särskrivning. Jag ids inte skriva så mycket om det, nöjer mig med att här återge några sidor från Svenska språknämndens "Svenska skrivregler". Dom skiter väl vi i, tänker nog många. Kanske även språkliberalen Fredrik Lindström sällar sig till ignoranterna?
Tyvärr går det inte att göra sidorna större och mer läsbara här, men de mestadels unga människor som ännu inte lärt sig konsten att skriva ihop eller isär har säkert så bra ögon att texten går att läsa.
Länken här nedanför har jag haft i bloggen tidigare, men den tål att upprepas. Kanske borde den finns med som standard i varje inlägg? Det skulle kunna vara ett litet bidrag till fajten mot alla knäppa sär skrivningar.
http://www.skrivihop.nu/
Tyvärr går det inte att göra sidorna större och mer läsbara här, men de mestadels unga människor som ännu inte lärt sig konsten att skriva ihop eller isär har säkert så bra ögon att texten går att läsa.
Länken här nedanför har jag haft i bloggen tidigare, men den tål att upprepas. Kanske borde den finns med som standard i varje inlägg? Det skulle kunna vara ett litet bidrag till fajten mot alla knäppa sär skrivningar.
http://www.skrivihop.nu/
Hörde en intressant radiointervju ...
Ny bild av Hitler
Vetenskapsradion Historia i P1 den 1 maj 13.20, repris 3 maj 19.35 samt 7 maj 01.15
För första gången på drygt tre decennier kommer nu en svensk biografi om Adolf Hitler. Författaren och historikern Bengt Liljegren försöker i sin aktuella bok måla upp en ny bild av Tysklands rikskansler och hitta förklaringar till Hitlers extrema personlighet.
- Han är som Doktor Jekyll och Mr Hyde, säger Bengt Liljegren, ena stunden trevlig och belevad och andra stunden kallblodig, galen och tyrannisk.
Inte minst i Adolf Hitlers barndom har Bengt Liljegren hittat nya svar på frågor om Hitler som person.
- Man har alltid menat att Adolf Hitlers pappa spelade en stor roll för Adolfs utveckling, men jag menar att det snarare var hans mamma som var viktig. Det var hon som gav Adolf Hitler ett abnormt självförtroende och förvriden självbild, berättar Bengt Liljegren.
I Vetenskapsradion Historia hör vi om Bengt Liljegrens nya bild av Hitler, om myten om hans judiska påbrå och om Hitlers icke-existerande sexliv.
Dessutom får vi veta varför det behövs ytterligare en biografi om denne man, en av världens mest omskrivna.
I programmet uppmärksammar vi också 25-årsjubileet av den så kallade ”Hitlers dagbok”. För 10 miljoner D-mark köpte den tyska tidningen Stern 62 volymer, som tillsammans påstods utgöra Adolf Hitlers samlade dagboksanteckningar. Kort därefter visade det sig att dagböckerna var en bluff – ett bedrägeri som fick enorm uppmärksamhet världen över.
Programledare är Tobias Svanelid.
Isentrsarnt!
Eilngt en ueneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.
Denna intressanta text fick jag från vännen Lasse. Plötsligt inser jag hur meningslöst mitt arbete som korrekturläsare och manusgranskare varit ...
Denna intressanta text fick jag från vännen Lasse. Plötsligt inser jag hur meningslöst mitt arbete som korrekturläsare och manusgranskare varit ...
