Bo på Ormberget

Hittade nyss det här inlägget på en blogg:

Det var Earth Hour igår, men Anna och jag kom på det efter att klockan var halv 1O. Stängde iaf av plattången 5 minuter, det får räcka. Då har ju jag dragit mitt strå till stacken typ.

Det fick mig att le.

Jag har ett vagt minne av att han kom från något land i Mellaneuropa. Vi såg honom sitta på andra sidan viken vid staffliet, då och då tittade han upp från duken mot vårt håll. Vi förstod att han målade av udden där vi hade vår sommarstuga, Holmen som den hetat alltsedan morfar köpte tomten på 1920-talet och lät bygga den röda stugan med vita knutar. Så småningom såg vi den målande mannen packa ihop sina grejer och komma gående längs stranden mot oss. Jag minns egentligen inte mycket från den där stunden, men det vore inte alltför svårt att fabulera omkring vad som skedde. Att mannen talade ett främmande språk som ingen av oss förstod, det minns jag, men vår mor som kunde engelska och tyska förstod att han ville sälja den tavla han nyss avslutat. Vi barn blev väldigt förtjusta över vad han skapat (det var innan vi lärt oss att det fanns någonting som kallades hötorgskonst). Men det saknades en viktig detalj på målningen, vilket vi påpekade, nämligen den röda hundkojan. Det ordnade konstnären snabbt med några penseldrag. Sedan lyste den där hundkojan med en kolorit som bröt av ganska bjärt från den övriga målningen. Jag gissar att konstverket inhandlades för ett par tre tior. Därefter fortsatta den vandrande konstnären till nya motiv. Målningen hänger numera på toaletten hos en av mina systrar. Jag älskar den.

Häromdagen kom jag via Siris blogg i kontakt med sajten PhotoFunia. Det får tjäna som förklaring till följande oseriösa bildspel. Jag har lagt upp det i dubbel upplaga för att om möjligt kunna se den eventuella kvalitetsskillnaden mellan YouTube och Vimeo.

Det blev ingen resa in till city i dag. I stället fastnade jag vid datorn i vanlig stil.

För en tid sedan lade jag ut en av mina favoritanimationer på bloggen. I stillbild ser den ut ungefär så här:


Jag har en längre tid varit lite sugen på att ljudlägga den här animationen, så i dag tog jag mig för att filma av en liten detalj från den (se det rödmarkerade området på bilden) och sedan lägga in lite ljud i det avfilmade. Så här blev resultatet:

Uppe i "anständig" tid för en gångs skull, redan vid sju. Det finns en del att ta itu med såsom fortsatt kommunikation med bondfångarföretaget Clocalnet. De fortsätter att skicka fakturor för en tjänst som jag aldrig utnyttjat och hotar med inkassoåtgärder. Det tar tid och energi att motsätta sig deras krav.

Börjar dagen vid datorn med att spela upp en video som ligger på Eriks blogg, den mexikanska duon Rodrigo och Gabriela släpper loss på sina gitarrer. Känns som en skaplig start på veckan.

Ser att det kommit in en del kommentarer på mina Bangkok-bilder till Fototrissen, vilket påminner mig om att jag har en del redigeringsarbete att utföra på de gamla bilderna från Thailand. Jag hade ett problem med min kamera när jag var där, därför finns den här skuggningen på alla bilder jag tog:

När man ser blogg.se:s startsida inser man att detta är en bloggsfär som huvudsakligen vänder sig till och befolkas av damer i olika åldrar. Någon som känner till könsfördelningen på blogg.se?

En annorlunda och charmig inspelning med Värmlandstjejen tillsammans med en av de stora jazzpianisterna. En liten rolig detalj i början av videon, Monicas fejkade halsbloss. Näpet.


Monica Zetterlund with Bill Evans trio – "Waltz for Debby". from Bosse on Vimeo.

Det kom en rolig video från Marita som jag inte kan undanhålla mina läsare. Jag har ingen aning om huruvida klippet är fejkat eller ej; musiken kan naturligtvis vara pålagd i efterhand. Kul i alla fall. Bifogad text:

Snowball is a medium sulphur crested Eleanora cockatoo and he loves to dance and sing. He loves the Back Street Boys. No one taught Snowball to dance...he just heard this song and suddenly felt like dancing. We're all jealous because he can outdance each one of us...nobody likes a show off! When he's really in the mood, he dances and sings. And at the end of the performance he takes a bow or two or twenty!! Enjoy the show.

Ibland är det kul att experimentera med bilder. Här drog jag på full kontrast, färgmättnad och skärpa, plus lite dragande i färgreglagen. Sedan fanns det inte mycket kvar av originalbilden.

Under tiden som jag digitaliserat gamla inspelade ljud, inser jag än en gång att mitt musikskapande har hamnat i bakvatten till förmån för text och bild i olika former. Det börjar kännas lite tomt. Jag har tänkt tillbaka på hur det hela började, på hur musiken kom in i mitt liv. Det är en lång historia, jag skulle vilja skriva ner den – men det skulle ta för lång tid.

I går funderade jag lite över alla musikprylar jag köpt och brukat under årens lopp, från den första gitarren i slutet av 1950-talet till mjukvaruprogrammet Reason för några år sedan. En del grejer har jag kvar, annat har jag sålt eller givit bort till unga musikentusiaster. Jag gick ut på nätet för att söka bilder som visar en del av de apparater och program jag använt mig av. Så många minnen finns förknippade med alla dessa ting. En smula slumpartat fogade jag samman en del av materialet till ett litet bildspel. Jag la in en musikstump som jag totade ihop någon gång på 90-talet i det trevliga, interaktiva sequencer-programmet M. Så här blev det:

Dags att vara vidskepliga?

Jag fick en länk från Lasse i anslutning till mitt förra inlägg om min kontakt med Glocalnet. Länken leder till en sorglig/rolig/absurd (välj den beteckning du tycker bäst återger innehållet) konversation som lagts ut på YouTube. Här följer det skruvade samtalet:

För en tid sedan gjorde jag ett inlägg som handlade om min kontakt med företaget Glocalnet. Om någon mot förmodan vill läsa det så finns det här. Avslutningen på min text löd:

Jag anar vad som kommer att ske, nämligen att det här bondfångarföretaget kommer att skicka en ny räkning, nu med en adderad förseningsavgift och hot om indrivning från något inkassoföretag och i förlängningen kronofogde och hela baletten. Vi får väl se ...

Det visade sig dessvärre att min förmodan var korrekt. I går, som ett brev på posten, anlände Glocalnets fortsatta krav:

I den följande sketchen från ett Hemma hos-program från 1970-talet träffar Janne Forssell och Kjell Alinge mitt i prick när de driver med en viss typ av radioteater-dialog.

... och inser att jag inte kommer att somna om i första taget. Ligger kvar i sängen någon timme och lyssnar på P1, Tendens och Plånboken bland annat. Vid ett-tiden kliver jag ur sängen, brygger en kopp kaffe och upptäcker att det bara finns en cigarett kvar i paketet. Här ute i förorten kan man inte köpa cigaretter på nätterna, annat var det när jag bodde i innerstan, där fanns två nattöppna 7Eleven-butiker inom fem minuters gångavstånd. Men det utgör inget skäl att flytta tillbaka till innerstadsträngseln.

Jag gillar nätterna då det är tyst och lugnt. En bra tid för att samla tankarna, vilket ändå inte är så lätt. Som så ofta placerar jag mig vid datorn även denna natt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Skriva nattbok bara för mig själv? Försöka kliva in i romanfiktionen? Börja skriva på brevet till Glocalnet? Besvara några mail? Fortsätta föra över gamla ljudinspelningar från dat-bandspelaren till datorn? Fortsätta att jobba med att få till en struktur i mapp- och filkaoset i datorn? Backa upp filer från den interna hårddisken till någon av de externa? Läsa i manualen till den mobiltelefon som jag nyss fått överta från Alessandro? Den lilla handboken har 216 sidor – och jag har tyvärr ett motstånd mot att läsa handböcker. Mobilen ger just nu ifrån sig en ljudsignal varannan minut, jag har ingen aning om vad den betyder. Hinner se att det kommer upp ett textmeddelande på displayen, men det försvinner inom en halv sekund, så jag hinner aldrig läsa det. Nu hann jag: "Batteri lågt", stod det.

I stället för att göra något av allt det där som jag rabblade upp nyss, ger jag mig ut på nätet och lägger in några bilder i bloggen.

Jag var inne i stan en kväll för några veckor sedan. Från Söder Mälarstrand såg jag Stadshuset spegla sig i Riddarfjärden. Min bild återger inte hur vackert det var.

Dom säger att rökning är som ett långsamt självmord, men jag har ingen brådska.

---

Jag fruktar att fastighetsbolagets störningsjour vilken minut som helst kan beordra mig att stänga av tinnitusen.

---

Jag är inte dum i huvudet – jag har bara lite otur när jag tänker. (Pia Johansson i "På minuten", P1.)

Mina depressioner har ... jag var på väg att skriva att de alltid har gått över, men så blev jag osäker. Och det blev alldeles tyst i huvudet – i väntan på nya ord.

Jag försöker hitta ett spår, ett tema att hålla mig till, men tankarna flaxar omkring lite hur de vill. Egentligen försökte jag hitta tillbaka till några fragmentariska funderingar jag hade för en ungefär en halvtimme sedan, de handlade om en gammal grekisk berättelse om en yngling som hade en vargunge – eller om det var en rävunge? – under skjortan. Det där lilla djuret åt sig in i hans mage medan han förde ett samtal med någon, men "den tappre unge mannen" visade inte med en min sin smärta. Jag tror han stod där och dog bara för att det var förbjudet att visa smärta i den kultur han levde i. Antagligen var han från Sparta. Och antagligen var det min historielärare i realskolan som drog den där storyn för oss barn. (Jag finner en illa skriven text via Google som i sak beskriver vad jag minns av berättelsen.)

Jaha, och …?

Tja, från Sparta snurrade associationerna vidare till Grekland och antiken, och jag minns hur den perioden tröskades igenom grundligt, först i realskolan, sedan i folkhögskolan, sedan i gymnasiet. Jag blev fullkomligt uttråkad av Iliaden och Odysséen. Däremot fann jag ett visst nöje i att läsa de gamla grekiska filosoferna.

Jaha, och ...?

Uppriktigt sagt, i dag skriver jag bara för att fylla ut tiden, för att jag har tråkigt, för att romanen håller på att gå åt helvete för femtioelfte gången, för att livet känns ganska meningslöst – men det är ju sånt man inte får säga eller skriva. Omgivningen kan bli irriterad och kanske orolig om man uttrycker sig så där. Hur mycket det än värker i kroppen och själen så förväntas man hålla sin käft stängd.

Och plötsligt ser jag likheten mellan det antika Sparta och det nutida Sverige.