Bo på Ormberget

Jag har ett vagt minne av att han kom från något land i Mellaneuropa. Vi såg honom sitta på andra sidan viken vid staffliet, då och då tittade han upp från duken mot vårt håll. Vi förstod att han målade av udden där vi hade vår sommarstuga, Holmen som den hetat alltsedan morfar köpte tomten på 1920-talet och lät bygga den röda stugan med vita knutar. Så småningom såg vi den målande mannen packa ihop sina grejer och komma gående längs stranden mot oss. Jag minns egentligen inte mycket från den där stunden, men det vore inte alltför svårt att fabulera omkring vad som skedde. Att mannen talade ett främmande språk som ingen av oss förstod, det minns jag, men vår mor som kunde engelska och tyska förstod att han ville sälja den tavla han nyss avslutat. Vi barn blev väldigt förtjusta över vad han skapat (det var innan vi lärt oss att det fanns någonting som kallades hötorgskonst). Men det saknades en viktig detalj på målningen, vilket vi påpekade, nämligen den röda hundkojan. Det ordnade konstnären snabbt med några penseldrag. Sedan lyste den där hundkojan med en kolorit som bröt av ganska bjärt från den övriga målningen. Jag gissar att konstverket inhandlades för ett par tre tior. Därefter fortsatta den vandrande konstnären till nya motiv. Målningen hänger numera på toaletten hos en av mina systrar. Jag älskar den.

Häromdagen kom jag via Siris blogg i kontakt med sajten PhotoFunia. Det får tjäna som förklaring till följande oseriösa bildspel. Jag har lagt upp det i dubbel upplaga för att om möjligt kunna se den eventuella kvalitetsskillnaden mellan YouTube och Vimeo.

... från kurator Pia:

När det är höst och jag ser kastanjeträdens frukter, tänker jag nästan alltid på ett särskilt träd, ett träd som jag ofta passerade under i min barn- och ungdom. Någon gång vill jag skriva en dikt om det trädet, om de blanka kastanjerna man förde mot läpparna – men det får bli en annan gång. Trädet finns kvar, så här såg det ut för tre år sedan:


John Ericssonsgatan i Karlstad.


Ett annat träd.

Efter konserten i domkyrkan cyklade jag genom den milda sommarnatten halvmilen ut till huset där jag bodde. Satte mig ute på terrassen med en cigarett, tittade på stjärnorna, andades sjöluft och njöt av tystnaden. Dygnet var en timme gammalt när den bröts.

Skriiiitsch – BOM! Eller hur onomatepoetisera ljudet av skrikande bildäck mot asfalt följt av en kort dov duns? Det lät otäckt. Ljudet kom från den stora vägen som ligger ett par hundra meter från huset. Jag följde den smala skogsvägen genom mörkret, kände mig orolig inför vad jag kanske skulle komma att se ...

Det var tomt på den stora vägen, jag tror det är E18. I det svaga ljuset från den glesa elbelysningen kunde jag inte se vare sig någon kraschad bil eller några bromsspår i asfalten. Jag gick längs vägen och försökte se in i den mörka skogen. Inte ett ljud, inte en rörelse därifrån.

Plötsligt knakade det till en bit in bland träden och buskarna. Jag skymtade något ljust som rörde sig i dunklet.

– Hallå, är det någon där? ropade jag.

Inget svar. Jag upprepade min fråga ett par gånger, fortfarande inget svar, men nu kunde jag se att det ljusa jag nyss skymtat rörde sig bort ifrån mig.

– Har det hänt någon olycka? Är någon skadad? Kan jag hjälpa till?

Det var helt klart en person klädd i något ljust klädesplagg som avlägsnade sig, fortfarande utan att svara på mina tillrop. Det hela kändes obehagligt. Jag ansträngde mina ögon för att se om det fanns någon kvaddad bil där inne i mörkret, men det var omöjligt att se. Den tigande personen försvann utom synhåll och jag stod kvar i det relativa mörkret och tystnaden. Varför fick jag inget svar? Var det en biltjuv som inte ville ha något vittne? En rattfull? En påtänd knarkare? Eller kanske en chockad och skadad människa som omtöcknad förirrade sig bort från en olycksplats?

Jag vet, jag borde ha tagit reda på hur det förhöll sig. Jag borde ha sprungit ikapp den där tystlåtna figuren i mörkret och skaffat mig en klar uppfattning om vad som hänt. Eller åtminstone klivit in i den mörka skogen för att ta reda på om det låg något bilvrak där. Men det gjorde jag inte, jag gick hemåt.

Då och då slog tanken till: Tänk om det ligger någon eller några skadade där inne i skogen ... Tänk om det ligger några där och dör just nu. Och här går du, din fegis, på väg hem med bultande hjärta, rädd för att kanske möta en påtänd biltjuv som sticker kniven i dig. Ring polisen åtminstone! Vad har dom för nummer? Ingen aning. Finns det något som heter Nummerbyrån numera? Är det Eniro man ska ringa till för att få numret till polisen här på orten? Vad är det för nummer till Eniro? Finns det någon telefonkatalog i huset? Kan man ringa någon bekant och fråga om numret halv två på natten?

Hemma sjönk jag ihop sittande på sängkanten med telefonen i handen – och somnade.

När det blivit ljust på morgonen gick jag tillbaka till stora vägen, ganska orolig till sinnes. Nu såg jag hjulspåren. Där hade en bil svängt från vägkant till vägkant, för att slutligen braka av vägen, ta med sig en del av en vägskylt (att jag inte lagt märke till det på natten), knäcka några träd och sluta liggande på sidan några meter in i skogen. Jag tittade in genom den trasiga sidorutan och kunde konstatera att det inte fanns någon människa i bilen, inte heller något blod.

En ung man från området dök upp, en av hans små söner kände till numret till polisen, vi ringde och fick veta att man där redan var informerade om olyckan.
"Ja kan berätte att han klare se", sa tjänstgörande konstapel.
"Så ni vet vem det är?"
"Sannolikt."

Nu drar jag till Värmland, Vänerns strand och "stenarna där barn jag lekt". Önskar er alla en god fortsättning på sommaren.