Raz el Satan
Tillbaka till Kreta
Snart ska jag resa till Kreta. Det är nästan 30 år sedan jag var där. Känner mig mycket förväntansfull inför återseendet av den vackra ön. Och en smula orolig över att mycket ska vara så exploaterat och förändrat att jag inte kommer att känna igen mig. Nu tittar jag på gamla bilder från maj 1981:
Fiskare i Hersonnisos.
Hamnpiren i Heraklion.
Vågbrytande betongblock.
Vägen till den folktomma stranden i Hersonnisos.
Här låg jag och skrev dikter.
Den gamla kvarnen.
På Lassithi-platån. Den trippen är värd ett separat inlägg.
Del av Lassithi-platån.
Hennes klänning var vacker och jag vill minnas att hon hette Margaretha. Vi hyrde en bil och reste runt på ön i tre dygn.
Fiskare i Hersonnisos.
Hamnpiren i Heraklion.
Vågbrytande betongblock.
Vägen till den folktomma stranden i Hersonnisos.
Här låg jag och skrev dikter.
Den gamla kvarnen.
På Lassithi-platån. Den trippen är värd ett separat inlägg.
Del av Lassithi-platån.
Vid nästan alla mina besök i Medelhavsområdet har jag hyrt en skoter och rest runt i trakten. Det tänker jag göra även under den kommande resan.
Hennes klänning var vacker och jag vill minnas att hon hette Margaretha. Vi hyrde en bil och reste runt på ön i tre dygn.
En bild från Gaza
Hänga läpp
Per skickade en bild med text: "Ett litet leende skulle inte skada. Inte gå så här och hänga läpp. Upp med hakan."
:-)
En fråga till Lena:
Jag fann den här bilden i mappen där jag har 367 av dina bilder. Min fråga: huset som jag hyrde i Navaluenga, ligger det alldeles till vänster om den röda bluppen på bilden?
Life must go on in Gaza and Sderot.
Den följande texten är ett utdrag från Dagens Nyheters websida:
"Det känns ganska normalt, men medan jag skriver kan jag tydligt höra krigets ljud. Explosioner och flygplan, skottlossning och helikoptrar. Ett fruktansvärt krig så nära på andra sidan gränsen."
Citatet är den israeliske Hopemans från hans senaste inlägg på en av de mest hoppingivande bloggarna om och från Gaza – Life must go on in Gaza and Sderot. Bloggen författar Hopeman från sitt hem i Sderot ett par kilometer öster om Gaza tillsammans med sin palestinske vän Peaceman inifrån flyktinglägret Sajaia.
De startade för ganska exakt ett år sedan för att berätta för folk "vad två fredsivrande människor från båda sidorna av denna galna siuation känner, tänker och går igenom". Peacemans inlägg är färre och kortare. Hopeman förklarar varför och varför kontakten med vännen en dryg mil bort avtagit sedan Israel inledde sin operation den 27 december:
"Han saknar elektricitet 99 procent av tiden och kan inte ladda sin mobiltelefon. Dessutom är mobiltelefonernas mottagning i Gaza nästan noll, vilket gör att måste befinna sig på en högt belägen och utsatt plats för att kunna prata."
Hela DN-artikeln finns att läsa här.
"Det känns ganska normalt, men medan jag skriver kan jag tydligt höra krigets ljud. Explosioner och flygplan, skottlossning och helikoptrar. Ett fruktansvärt krig så nära på andra sidan gränsen."
Citatet är den israeliske Hopemans från hans senaste inlägg på en av de mest hoppingivande bloggarna om och från Gaza – Life must go on in Gaza and Sderot. Bloggen författar Hopeman från sitt hem i Sderot ett par kilometer öster om Gaza tillsammans med sin palestinske vän Peaceman inifrån flyktinglägret Sajaia.
De startade för ganska exakt ett år sedan för att berätta för folk "vad två fredsivrande människor från båda sidorna av denna galna siuation känner, tänker och går igenom". Peacemans inlägg är färre och kortare. Hopeman förklarar varför och varför kontakten med vännen en dryg mil bort avtagit sedan Israel inledde sin operation den 27 december:
"Han saknar elektricitet 99 procent av tiden och kan inte ladda sin mobiltelefon. Dessutom är mobiltelefonernas mottagning i Gaza nästan noll, vilket gör att måste befinna sig på en högt belägen och utsatt plats för att kunna prata."
Hela DN-artikeln finns att läsa här.
Bilder: Jerusalem Post
Nyårsafton ... Gaza ... Israel ...
Vem orkar festa med raketer och bomber i natt?
Google Earth
I brist på längre utflykter i den verkliga världen tar jag då och då en flygtur på Google Earth. Det är inget dåligt surrogat. Att dyka ner på fjärran Söderhavsöar, i okända ökenstäder, indiska byar eller i en norrländsk skog – allt kan vara fascinerande. I går tog jag en tur över Island och Grönland, sedan blev det en sväng till det inre av Brasilien, vidare till Somalias kustremsa och Gaza, för att slutligen hamna i trakten av den Algeriska ökenstaden In Salah. Det finns landskap som liknar abstrakta målningar.
Island
Från Grönland.
Från Grönland.
Någonstans i Nordafrika.
Söder om In Salah, Algeriet.
Söder om In Salah, Algeriet.
Några av bilderna är lätt bearbetade av mig med avseende på kontrast, färgmättnad och skärpa.
Island
Från Grönland.
Från Grönland.
Någonstans i Nordafrika.
Söder om In Salah, Algeriet.
Söder om In Salah, Algeriet.
Några av bilderna är lätt bearbetade av mig med avseende på kontrast, färgmättnad och skärpa.
En vacker bild ...
... som jag fått tillstånd att låna av globetrottern Della. Hon har en synnerligen intressant och vacker blogg med massor av bilder från resor runt om i världen. Besök gärna bloggen här och njut av bilderna. Tack Della :-)
Bilden är från Ecuador och Dellas bildtext lyder "en liten flicka som vaktar sin julklappsgodispåse med sötsaker".
Bilden är från Ecuador och Dellas bildtext lyder "en liten flicka som vaktar sin julklappsgodispåse med sötsaker".
Blodbaden på Färöarna
En vän sände mig ett mail med text och bilder. Texten:
While it may seem, liar even today continues to be made this time of year BRUTAL, Dantesque, bloody slaughter in the Faroe Islands, which belong to Denmark. A country supposedly 'civilization' AND EUROPEAN UNION country. For many people this attack to life is unknown , to sensitivity. IN THIS bloody slaughter to attend Moz to 'show' entering adulthood (!) Is absolutely incredible that no one does A SHIT to prevent this barbarism that are committed against Calderon, an intelligent dolphin who has the particularity of approaching People out of sheer curiosity.
fwd this everywhere, PLEASE.
Bilderna:
Vilka argument är det som brukar användas som stöd för att den här barbariska slakten får fortgå? Tradition och ekonomi? Eller en mördande häftig folkfest?
This happens in Denmark.
DENAMRK: WHAT A SHAME, A SAD SHAME. THIS MAIL HAS TO BE SEEN. THERE IS NO WORST BEAST THAN HUMAN KIND ITSELF!!!!While it may seem, liar even today continues to be made this time of year BRUTAL, Dantesque, bloody slaughter in the Faroe Islands, which belong to Denmark. A country supposedly 'civilization' AND EUROPEAN UNION country. For many people this attack to life is unknown , to sensitivity. IN THIS bloody slaughter to attend Moz to 'show' entering adulthood (!) Is absolutely incredible that no one does A SHIT to prevent this barbarism that are committed against Calderon, an intelligent dolphin who has the particularity of approaching People out of sheer curiosity.
fwd this everywhere, PLEASE.
Bilderna:
Vilka argument är det som brukar användas som stöd för att den här barbariska slakten får fortgå? Tradition och ekonomi? Eller en mördande häftig folkfest?
Bilden från Balata ...
... påminde mig om en bild jag tog i Ramat Gan i Israel förra året.
Balata
Hittade den här bilden på en sajt. Den fascinerade mig som bild, som mönster, färgskalan. Men inte skulle jag vilja bo i det gyttret. Ungefär så reagerade/tänkte jag först. Nyfikenheten drev mig vidare. Husen som avbildats finns i Balata, det största flyktinglägret på den ockuperade Västbanken i Palestina. Här kan man läsa mer om hur det är att leva där.
Det kom ett vykort ...
... från en god vän som känner en del av mina svagheter ;-) notch, notch. Sex dagar tog det för kortet att färdas från Tunisien till min brevlåda. Den som först kan namnge min vän vinner en ... får ett ... eh, blir omnämnd i min blogg.
En stund senare är vinnaren utsedd och omnämnes härmed som utlovat:
EL STIFFO !
En stund senare är vinnaren utsedd och omnämnes härmed som utlovat:
EL STIFFO !
Navaluenga en mi corazón
Lena, som nyligen var här och hälsade på, hjälpte mig med rubriken "Navaluenga i mitt hjärta". Det här inlägget rymmer några av hennes fina bilder från den lilla byn Navaluenga uppe i Gredos-bergen i Spanien. Där bor Lena med sin man Manolo, hästen Ventisca (Snöstorm), hundarna Thor och Rocko samt ett för mig okänt antal katter och hönor. Hon har startat en liten skola i byn där hon undervisar i engelska medan Manolo bygger på huset. Jag har hälsat på några gånger i denna vackra och vilda trakt och hoppas kunna återvända innan jag lägger näsan i vädret.
Det är inte lätt att göra ett urval bland Lenas många härliga bilder, men här följer en serie som beskriver något av hennes liv utanför den spanska bergsbyn:
Lena och Rocko (Rocco?).
Rockos föräldrar, Thor och ?.
Thor vid floden.
Rocko med pappa Thor.
Rocko
Rocko
Idyll
Kanske skulle jag ha en åsna om jag bodde i Navaluenga.
Vackra Ventisca.
En liten bit av Gredosbergen.
Slutbild.
Det är inte lätt att göra ett urval bland Lenas många härliga bilder, men här följer en serie som beskriver något av hennes liv utanför den spanska bergsbyn:
Lena och Rocko (Rocco?).
Rockos föräldrar, Thor och ?.
Thor vid floden.
Rocko med pappa Thor.
Rocko
Rocko
Idyll
Kanske skulle jag ha en åsna om jag bodde i Navaluenga.
Vackra Ventisca.
En liten bit av Gredosbergen.
Slutbild.
Göran Rosenberg: Den glömda historien om Tantura
Den här artikeln fann jag när jag sökte information om den gamla arabiska byn al-Tantura i Palestina. Den publicerades i Dagens Nyheter redan 2002.
I varje fall inget mer än fötterna. Sandstranden var smutsig och täckt av tjärklumpar, vattnet var grumligt och koliinfekterat och längs den strandpromenad som i dag kantas av eleganta restauranger, chica kaféer och lyxhotell låg små sparsamt upplysta etablissemang där man enligt ryktet tillagade de katter som i riklig mängd strök omkring i kök och soptunnor. Det var inte bara katterna som hade svårt att se skillnaden.
De som kunde badade följaktligen någon annanstans. Vi kunde, eftersom min farbror hade en svart folka av årsmodell 1955 som han fått ärva av sin bror, dvs min far, och lyckliga lördagsmorgnar innan solen hade börjat steka och stränderna hade börjat tätna, packade vi folkan till bristningsgränsen och for norrut längs kusten.
Den vackraste och samtidigt minst befolkade stranden låg längst bort, nästan ända uppe vid Haifa, krävde därför extra tidig uppstigning och reserverades för de långa och heta helger då trycket på Israels badstränder var som störst. Jag minns fortfarande den särskilda stämning av glädje och förväntan som uppstod när min farbror med en cirkusdirektörs känsla för effekter meddelade namnet på utflyktsmålet.
Namnet var Tantura.
DEN 21 JANUARI 2000 publicerade den israeliska kvällstidningen Maariv en längre artikel om en dittills okänd massaker på arabiska bybor under det krig som israelerna kallar milhemet haátzmaut, självständighetskriget, och palestinierna nakba, katastrofen. Artikeln utgick från en magisteruppsats som lagts fram vid institutionen för Mellanösterns historia vid Haifauniversitetet av en äldre forskarstuderande vid namn Teddy Katz och där godkänts med högsta vitsord.
Uppsatsen byggde på intervjuer med sammanlagt 135 personer och redovisade i mer eller mindre samstämmig detalj vad som hände när israeliska soldater ur Alexandronibrigadens 33:e bataljon intog den arabiska byn al-Tantura den 22 och 23 maj 1948. Bland de intervjuade fanns såväl soldater som bybor. Berättelserna skilde sig inte nämnvärt åt.
Vad som hände, förutom att byn efter en eldstrid med stupade på bägge sidor ockuperades, var att cirka tvåhundra bybor dödades utom strid. Ett hundratal sköts ihjäl när de israeliska soldaterna i ett slags raseriutbrott tog hämnd för en populär kamrat som stupat för en arabisk kula avlossad efter kapitulationen.
De övriga cirka hundra offren var män mellan tretton och trettio år som plockades ut bland de hopsamlade byborna på stranden och i grupper på mellan sju och tio personer fördes till en mur i närheten av begravningsplatsen där de avrättades medelst skott i bakhuvudet.
Att al-Tantura var en av över fyrahundra palestinsk-arabiska byar som intogs av israelerna, tömdes på sina invånare och utplånades från kartan under och efter kriget 1948 är numera ovedersägligt. Att ett stort antal av dess invånare dödades i den processen borde numera också vara det. Det är inte bara Katz intervjuer som ger stöd för den uppgiften, även om det stöd intervjuerna ger är nog så övertygande.
Efter publiceringen av det muntliga materialet har tidigare okänd skriftlig dokumentation grävts fram ur den israeliska arméns arkiv. I en rapport till arméhögkvarteret talas om faran för epidemier till följd av ännu obegravda kroppar. I en tredje om "irreguljära händelser" och "överreaktioner". I en fjärde om att "massgraven setts till".
Likväl är Teddy Katz forskarkarriär i dag slagen i spillror, hans en gång lovordade magisteruppsats återkallad och underkänd, hans akademiska grad annullerad och hans främste tillskyndare i den akademiska världen, professorn i historia vid Haifauniversitetet, Ilan Pappe, hotad av disciplinär rättegång och avsked.
VAD VAR DET som hade hänt? Jo, det som hade hänt var att Teddy Katz några dagar efter tidningsartikeln stämdes för förtal av veteraner från den utpekade arméenheten och krävdes på ett mångmiljonskadestånd. I rättegången som inleddes den 13 december 2000 presenterade åklagarsidan sex citat ur uppsatsen (av totalt 230) som inte stämde överens med bandutskrifterna. I ett av citaten hade Katz bytt ut ordet "tyskar" mot "nazister", i de fem övriga hade han placerat egna sammanfattningar och förtydliganden inom citattecken.
Detta var naturligtvis inte bra för Katz, än mindre för hans sak, men sedan åklagaren i två dagar lagt fram sin sak stod det klart att de sex citaten i stort sett var hela saken. Återstod 224 citat där inga avvikelser från banden hade kunnat hittas, inte heller någonting som tydde på att Katz radikalt hade feltolkat eller missförstått vad som sagts. Inte heller de sex inkorrekta citaten kunde rimligen sägas ha haft till syfte att förändra eller förvränga bilden av händelseförloppet.
På sin höjd handlade det om välmenande men likväl otillbörliga försök att precisera och tydliggöra. Det citat i vilket ordet "tyskar" bytts ut mot "nazister", ingår i en intervju med Shlomo Ambar, officer i aktionen mot Tantura, sedermera general i israeliska armén. Här följer citatet i sitt sammanhang:
"Ambar: Jag tänker bara [apropå händelserna i Tantura] att när vi stred mot tyskarna som ju var vår värsta fiende [Ambar hade kämpat i den brittiska arméns judiska legion] följde vi de internationella lagarna för krig. Inte ens de [tyskarna] dödade krigsfångar. De dödade slaviska krigsfångar, men inte brittiska, inte heller judiska - alla brittiska soldater i tysk krigsfångenskap överlevde ..."
- - -
Katz: Vad du säger är att man dödade araber [i Tantura]?
Ambar: Står det inget där [i Alexandronibrigadens minnesbok från 1961] säger jag inget. [...] När jag inte vill berätta så betyder det att jag har något att dölja. Det betyder att erövringen [av Tantura] inte var en av våra mest ärofyllda strider ...
Om det Ambar inte ville berätta berättade andra i desto större detalj, exempelvis Mordechai Sokoler, en lokal vägvisare från närbelägna Zichron Ya´akov. som sade sig personligen ha hjälpt till att begrava 230 kroppar. Han hade räknat dem.
"Sokoler: Efter åtta dagar kom jag tillbaka till platsen där vi hade begravt dem, nära järnvägsstationen. Där hade blivit en upphöjning eftersom kropparna hade svällt. Efter ett par tre dagar var upphöjningen borta.
Katz: Två eller tre dagar senare?
Sokoler: Ja. "
Vare sig detta eller något annat vittnesmål från Tantura blev dock någonsin prövat av domstolen. Inför den tredje rättegångsdagen när det var försvarets tur att träda fram, undertecknade Teddy Katz helt överraskande en "ursäkt" där han i självförödmjukande ordvändningar tog tillbaka allt som kunde tolkas som att judiska soldater hade begått en massaker i Tantura. Efter ytterligare tolv timmar ville Katz ta tillbaka "ursäkten" och fortsätta rättegången, men domstolen vägrade.
Katz hade sålt smöret och tappat pengarna.
ATT KATZ I ETT svagt ögonblick frestades skriva under vad som till formen och innehållet mest av allt påminde om en självbekännelse från Stalintiden, säger möjligen något litet om Katz (nära sextio år gammal hade han några veckor tidigare drabbats av en mindre stroke och pressen från omgivningen plågade honom), men långt mer om det starka ideologiska och politiska spänningsfält som ännu omger den israeliska historieskrivningen i allmänhet och historieskrivningen om kriget 1948 i synnerhet.
Den historiker som av någon anledning tar sig för att dokumentera en tidigare okänd massaker i detta krig beträder den israeliska historiens mest minerade mark och får följaktligen inte göra minsta felsteg. Den akademiskt oerfarne Katz gjorde flera och undergrävde därmed inte bara sin egen forskarkarriär utan också förutsättningarna för en offentlig genomlysning av händelserna i Tantura. Allt ljus riktades mot felstegen, huvudspåret lades i mörker.
Att Katz var på rätt huvudspår är i dag ovedersägligt. Lika ovedersägligt som att Israel under kriget 1948 bedrev vad vi i dag kallar etnisk rensning. Vare sig de arabiska invånarna flydde självmant eller fördrevs var deras försvinnande oftast önskvärt och deras byar oftast i vägen.
Den generation av "nya" israeliska historiker som det senaste årtiondet kartlagt och dokumenterat denna mörkare sida av Israels tillblivelse har följaktligen utsatts för skarp ideologisk beskjutning. Deras akademiska fotarbete har dock varit felfritt och deras rön om Israels roll i palestiniernas nakba kan numera bara förträngas, inte vederläggas.
Att en stor del av Israel fortfarande föredrar att förtränga är å andra sidan inte så svårt att förstå. Vilka strategiska och säkerhetsmässiga skäl den nyutropade staten än må haft för att tömma arabiska byar och skapa sammanhängande judiska landområden, så fruktar ännu stora delar av det judisk-israeliska samhället att det i "sanningarna" om 1948 kan finnas en moralisk smärtgräns vid vilken det förflutnas synder riskerar att undergräva nuets legitimitet.
Paradoxalt nog tycks denna fruktan i dag vara störst hos den sionistiska "vänster" som vill dra en skarp moralisk gräns mellan det Israel som skapades i kriget 1948-49 och de landområden som erövrades av Israel i kriget 1967. Den sionistiska "höger" som alltid ansett att koloniseringen av Västbanken (Judéen och Samarien) är lika legitim som koloniseringen av Galiléen har däremot allt öppnare börjat bejaka de hårda tagen mot araberna 1948 för att motivera och rättfärdiga de hårda tagen 2002.
Samma fiende och samma hot då som nu, är tankegången. En mera resignerad variant av samma tankegång är att ju mer som blir känt om övergreppen mot de palestinska araberna 1948 desto mindre benägna lär dessa bli att försona sig med Israel och desto mer kommer Israel att tvingas basera sina relationer till dem på misstro och kontroll.
En av de "nya" historiker som av allt att döma kommit till den slutsatsen är Benny Morris, författare till några av de mest väldokumenterade studierna av Israels roll i den palestinska katastrofen, som nu omfattar tesen att palestinierna aldrig på djupet kommer att acceptera Israel. "Sanningen" om 1948 varken befriar eller förlöser, den bara binder och förhärdar, tycks ha blivit Morris bittra credo.
En rakt motsatt uppfattning hyser sedan länge professor Ilan Pappe vid Haifauniversitetet, en annan av Israels namnkunniga "nya" historiker.
Utan försoning med det förflutna ingen försoning med nuet, är Pappes fasta övertygelse. Så länge Israel förtränger eller förnekar sin del i palestiniernas nakba, så länge kommer relationen mellan Israel och palestinierna att baseras på fruktan och självbedrägeri. Och historiens brott riskera att upprepa sig.
DET VAR SANNOLIKT denna övertygelse som drev Ilan Pappe att så hårt engagera sig i fallet Katz. I början genom kritik av universitetsledningen och kollegerna för att ha tagit sin hand från Katz utan att först själva utreda anklagelserna mot honom (det var ju trots allt universitetet som hade godkänt hans uppsats).
Sedermera med artiklar och inlägg där Pappe ville visa att Katz hade haft mera rätt än fel om Tantura. I det hårdnande politiska klimatet i Israel har Ilan Pappe talat för allt dövare öron. Ingen vill längre gräva i affären Katz, än mindre i affären Tantura, Den kibbutz på vars ägor den påstådda massgraven sägs ligga vägrar bokstavligen. Teddy Katz anhållan om att få lägga fram en ny och förbättrad uppsats har bemötts med kallsinniga pekpinnar från universitetets sida.
Till råga på allt sitter nu även Ilan Pappe på de anklagades bänk. Den 5 maj stämdes han av Haifauniversitetet inför en intern disciplindomstol för ha förolämpat fakultetsledningen, sårat kollegerna och förvrängt fakta om universitetets agerande i affären Katz.
Ett av de brott som lades honom till last var att han i ett debattinlägg på en webbsida skrivit "att närhelst dumheten möter fegheten på Haifauniversitetet blir resultatet antingen en fars eller en tragedi". Såsom för att bekräfta just den saken krävde universitetet att Ilan Pappe skulle dömas till avsked. Oavsett om mötet denna gång slutar i fars eller i tragedi, visar affären Katz-Pappe hur svårt det officiella Israel ännu har att erkänna vidden av palestiniernas nakba, än mindre sin egen skuld i den.
I det avseendet har Osloprocessens sammanbrott och det återupptagna kriget om jord och makt i Israel-Palestina återuppväckt associationerna till kriget 1948, och därmed också dess trauman och fobier. Hur långt är det till en verklig och varaktig israelisk-palestinsk försoning? Sannolikt lika långt som till den dag då det på platsen där al-Tantura med sina 1500 invånare en gång låg, inte bara ligger en offentlig badstrand utan också ett offentligt minnesmärke över vad som hände med byn och dess invånare den 22 och 23 maj 1948.
I varje fall inget mer än fötterna. Sandstranden var smutsig och täckt av tjärklumpar, vattnet var grumligt och koliinfekterat och längs den strandpromenad som i dag kantas av eleganta restauranger, chica kaféer och lyxhotell låg små sparsamt upplysta etablissemang där man enligt ryktet tillagade de katter som i riklig mängd strök omkring i kök och soptunnor. Det var inte bara katterna som hade svårt att se skillnaden.
De som kunde badade följaktligen någon annanstans. Vi kunde, eftersom min farbror hade en svart folka av årsmodell 1955 som han fått ärva av sin bror, dvs min far, och lyckliga lördagsmorgnar innan solen hade börjat steka och stränderna hade börjat tätna, packade vi folkan till bristningsgränsen och for norrut längs kusten.
Den vackraste och samtidigt minst befolkade stranden låg längst bort, nästan ända uppe vid Haifa, krävde därför extra tidig uppstigning och reserverades för de långa och heta helger då trycket på Israels badstränder var som störst. Jag minns fortfarande den särskilda stämning av glädje och förväntan som uppstod när min farbror med en cirkusdirektörs känsla för effekter meddelade namnet på utflyktsmålet.
Namnet var Tantura.
DEN 21 JANUARI 2000 publicerade den israeliska kvällstidningen Maariv en längre artikel om en dittills okänd massaker på arabiska bybor under det krig som israelerna kallar milhemet haátzmaut, självständighetskriget, och palestinierna nakba, katastrofen. Artikeln utgick från en magisteruppsats som lagts fram vid institutionen för Mellanösterns historia vid Haifauniversitetet av en äldre forskarstuderande vid namn Teddy Katz och där godkänts med högsta vitsord.
Uppsatsen byggde på intervjuer med sammanlagt 135 personer och redovisade i mer eller mindre samstämmig detalj vad som hände när israeliska soldater ur Alexandronibrigadens 33:e bataljon intog den arabiska byn al-Tantura den 22 och 23 maj 1948. Bland de intervjuade fanns såväl soldater som bybor. Berättelserna skilde sig inte nämnvärt åt.
Vad som hände, förutom att byn efter en eldstrid med stupade på bägge sidor ockuperades, var att cirka tvåhundra bybor dödades utom strid. Ett hundratal sköts ihjäl när de israeliska soldaterna i ett slags raseriutbrott tog hämnd för en populär kamrat som stupat för en arabisk kula avlossad efter kapitulationen.
De övriga cirka hundra offren var män mellan tretton och trettio år som plockades ut bland de hopsamlade byborna på stranden och i grupper på mellan sju och tio personer fördes till en mur i närheten av begravningsplatsen där de avrättades medelst skott i bakhuvudet.
Att al-Tantura var en av över fyrahundra palestinsk-arabiska byar som intogs av israelerna, tömdes på sina invånare och utplånades från kartan under och efter kriget 1948 är numera ovedersägligt. Att ett stort antal av dess invånare dödades i den processen borde numera också vara det. Det är inte bara Katz intervjuer som ger stöd för den uppgiften, även om det stöd intervjuerna ger är nog så övertygande.
Efter publiceringen av det muntliga materialet har tidigare okänd skriftlig dokumentation grävts fram ur den israeliska arméns arkiv. I en rapport till arméhögkvarteret talas om faran för epidemier till följd av ännu obegravda kroppar. I en tredje om "irreguljära händelser" och "överreaktioner". I en fjärde om att "massgraven setts till".
Likväl är Teddy Katz forskarkarriär i dag slagen i spillror, hans en gång lovordade magisteruppsats återkallad och underkänd, hans akademiska grad annullerad och hans främste tillskyndare i den akademiska världen, professorn i historia vid Haifauniversitetet, Ilan Pappe, hotad av disciplinär rättegång och avsked.
VAD VAR DET som hade hänt? Jo, det som hade hänt var att Teddy Katz några dagar efter tidningsartikeln stämdes för förtal av veteraner från den utpekade arméenheten och krävdes på ett mångmiljonskadestånd. I rättegången som inleddes den 13 december 2000 presenterade åklagarsidan sex citat ur uppsatsen (av totalt 230) som inte stämde överens med bandutskrifterna. I ett av citaten hade Katz bytt ut ordet "tyskar" mot "nazister", i de fem övriga hade han placerat egna sammanfattningar och förtydliganden inom citattecken.
Detta var naturligtvis inte bra för Katz, än mindre för hans sak, men sedan åklagaren i två dagar lagt fram sin sak stod det klart att de sex citaten i stort sett var hela saken. Återstod 224 citat där inga avvikelser från banden hade kunnat hittas, inte heller någonting som tydde på att Katz radikalt hade feltolkat eller missförstått vad som sagts. Inte heller de sex inkorrekta citaten kunde rimligen sägas ha haft till syfte att förändra eller förvränga bilden av händelseförloppet.
På sin höjd handlade det om välmenande men likväl otillbörliga försök att precisera och tydliggöra. Det citat i vilket ordet "tyskar" bytts ut mot "nazister", ingår i en intervju med Shlomo Ambar, officer i aktionen mot Tantura, sedermera general i israeliska armén. Här följer citatet i sitt sammanhang:
"Ambar: Jag tänker bara [apropå händelserna i Tantura] att när vi stred mot tyskarna som ju var vår värsta fiende [Ambar hade kämpat i den brittiska arméns judiska legion] följde vi de internationella lagarna för krig. Inte ens de [tyskarna] dödade krigsfångar. De dödade slaviska krigsfångar, men inte brittiska, inte heller judiska - alla brittiska soldater i tysk krigsfångenskap överlevde ..."
- - -
Katz: Vad du säger är att man dödade araber [i Tantura]?
Ambar: Står det inget där [i Alexandronibrigadens minnesbok från 1961] säger jag inget. [...] När jag inte vill berätta så betyder det att jag har något att dölja. Det betyder att erövringen [av Tantura] inte var en av våra mest ärofyllda strider ...
Om det Ambar inte ville berätta berättade andra i desto större detalj, exempelvis Mordechai Sokoler, en lokal vägvisare från närbelägna Zichron Ya´akov. som sade sig personligen ha hjälpt till att begrava 230 kroppar. Han hade räknat dem.
"Sokoler: Efter åtta dagar kom jag tillbaka till platsen där vi hade begravt dem, nära järnvägsstationen. Där hade blivit en upphöjning eftersom kropparna hade svällt. Efter ett par tre dagar var upphöjningen borta.
Katz: Två eller tre dagar senare?
Sokoler: Ja. "
Vare sig detta eller något annat vittnesmål från Tantura blev dock någonsin prövat av domstolen. Inför den tredje rättegångsdagen när det var försvarets tur att träda fram, undertecknade Teddy Katz helt överraskande en "ursäkt" där han i självförödmjukande ordvändningar tog tillbaka allt som kunde tolkas som att judiska soldater hade begått en massaker i Tantura. Efter ytterligare tolv timmar ville Katz ta tillbaka "ursäkten" och fortsätta rättegången, men domstolen vägrade.
Katz hade sålt smöret och tappat pengarna.
ATT KATZ I ETT svagt ögonblick frestades skriva under vad som till formen och innehållet mest av allt påminde om en självbekännelse från Stalintiden, säger möjligen något litet om Katz (nära sextio år gammal hade han några veckor tidigare drabbats av en mindre stroke och pressen från omgivningen plågade honom), men långt mer om det starka ideologiska och politiska spänningsfält som ännu omger den israeliska historieskrivningen i allmänhet och historieskrivningen om kriget 1948 i synnerhet.
Den historiker som av någon anledning tar sig för att dokumentera en tidigare okänd massaker i detta krig beträder den israeliska historiens mest minerade mark och får följaktligen inte göra minsta felsteg. Den akademiskt oerfarne Katz gjorde flera och undergrävde därmed inte bara sin egen forskarkarriär utan också förutsättningarna för en offentlig genomlysning av händelserna i Tantura. Allt ljus riktades mot felstegen, huvudspåret lades i mörker.
Att Katz var på rätt huvudspår är i dag ovedersägligt. Lika ovedersägligt som att Israel under kriget 1948 bedrev vad vi i dag kallar etnisk rensning. Vare sig de arabiska invånarna flydde självmant eller fördrevs var deras försvinnande oftast önskvärt och deras byar oftast i vägen.
Den generation av "nya" israeliska historiker som det senaste årtiondet kartlagt och dokumenterat denna mörkare sida av Israels tillblivelse har följaktligen utsatts för skarp ideologisk beskjutning. Deras akademiska fotarbete har dock varit felfritt och deras rön om Israels roll i palestiniernas nakba kan numera bara förträngas, inte vederläggas.
Att en stor del av Israel fortfarande föredrar att förtränga är å andra sidan inte så svårt att förstå. Vilka strategiska och säkerhetsmässiga skäl den nyutropade staten än må haft för att tömma arabiska byar och skapa sammanhängande judiska landområden, så fruktar ännu stora delar av det judisk-israeliska samhället att det i "sanningarna" om 1948 kan finnas en moralisk smärtgräns vid vilken det förflutnas synder riskerar att undergräva nuets legitimitet.
Paradoxalt nog tycks denna fruktan i dag vara störst hos den sionistiska "vänster" som vill dra en skarp moralisk gräns mellan det Israel som skapades i kriget 1948-49 och de landområden som erövrades av Israel i kriget 1967. Den sionistiska "höger" som alltid ansett att koloniseringen av Västbanken (Judéen och Samarien) är lika legitim som koloniseringen av Galiléen har däremot allt öppnare börjat bejaka de hårda tagen mot araberna 1948 för att motivera och rättfärdiga de hårda tagen 2002.
Samma fiende och samma hot då som nu, är tankegången. En mera resignerad variant av samma tankegång är att ju mer som blir känt om övergreppen mot de palestinska araberna 1948 desto mindre benägna lär dessa bli att försona sig med Israel och desto mer kommer Israel att tvingas basera sina relationer till dem på misstro och kontroll.
En av de "nya" historiker som av allt att döma kommit till den slutsatsen är Benny Morris, författare till några av de mest väldokumenterade studierna av Israels roll i den palestinska katastrofen, som nu omfattar tesen att palestinierna aldrig på djupet kommer att acceptera Israel. "Sanningen" om 1948 varken befriar eller förlöser, den bara binder och förhärdar, tycks ha blivit Morris bittra credo.
En rakt motsatt uppfattning hyser sedan länge professor Ilan Pappe vid Haifauniversitetet, en annan av Israels namnkunniga "nya" historiker.
Utan försoning med det förflutna ingen försoning med nuet, är Pappes fasta övertygelse. Så länge Israel förtränger eller förnekar sin del i palestiniernas nakba, så länge kommer relationen mellan Israel och palestinierna att baseras på fruktan och självbedrägeri. Och historiens brott riskera att upprepa sig.
DET VAR SANNOLIKT denna övertygelse som drev Ilan Pappe att så hårt engagera sig i fallet Katz. I början genom kritik av universitetsledningen och kollegerna för att ha tagit sin hand från Katz utan att först själva utreda anklagelserna mot honom (det var ju trots allt universitetet som hade godkänt hans uppsats).
Sedermera med artiklar och inlägg där Pappe ville visa att Katz hade haft mera rätt än fel om Tantura. I det hårdnande politiska klimatet i Israel har Ilan Pappe talat för allt dövare öron. Ingen vill längre gräva i affären Katz, än mindre i affären Tantura, Den kibbutz på vars ägor den påstådda massgraven sägs ligga vägrar bokstavligen. Teddy Katz anhållan om att få lägga fram en ny och förbättrad uppsats har bemötts med kallsinniga pekpinnar från universitetets sida.
Till råga på allt sitter nu även Ilan Pappe på de anklagades bänk. Den 5 maj stämdes han av Haifauniversitetet inför en intern disciplindomstol för ha förolämpat fakultetsledningen, sårat kollegerna och förvrängt fakta om universitetets agerande i affären Katz.
Ett av de brott som lades honom till last var att han i ett debattinlägg på en webbsida skrivit "att närhelst dumheten möter fegheten på Haifauniversitetet blir resultatet antingen en fars eller en tragedi". Såsom för att bekräfta just den saken krävde universitetet att Ilan Pappe skulle dömas till avsked. Oavsett om mötet denna gång slutar i fars eller i tragedi, visar affären Katz-Pappe hur svårt det officiella Israel ännu har att erkänna vidden av palestiniernas nakba, än mindre sin egen skuld i den.
I det avseendet har Osloprocessens sammanbrott och det återupptagna kriget om jord och makt i Israel-Palestina återuppväckt associationerna till kriget 1948, och därmed också dess trauman och fobier. Hur långt är det till en verklig och varaktig israelisk-palestinsk försoning? Sannolikt lika långt som till den dag då det på platsen där al-Tantura med sina 1500 invånare en gång låg, inte bara ligger en offentlig badstrand utan också ett offentligt minnesmärke över vad som hände med byn och dess invånare den 22 och 23 maj 1948.
Göran Rosenberg
Den här artikeln tycker jag styrker min uppfattning att den sajt jag nämnde i mitt förra inlägg, 'Palestine Remembered', inte far med osanning när den beskriver vad som skedde när Palestina förvandlades till Israel.
Den här artikeln tycker jag styrker min uppfattning att den sajt jag nämnde i mitt förra inlägg, 'Palestine Remembered', inte far med osanning när den beskriver vad som skedde när Palestina förvandlades till Israel.
Palestina-Israel
Jag tittade på en del av de bilder jag tog i Israel förra året. Länge blev jag sittande med den här framför mig:
Motivet finns på en strand nära byn Tantura, några mil norr om Tel Aviv. Jag är ganska säker på att den mur av stenar man ser längst bort i bilden, är lämningen av en byggnad från den tid Tantura var arabiskt område och hette al-Tantura. Jag hade tidigare läst om platsen på en sajt som heter 'Palestine remembered'. http://www.palestineremembered.com
Om vad som kan ha hänt i det dåvarande al-Tantura i samband med Israels ockupation av området 1948, kan man läsa här: http://www.palestineremembered.com/Haifa/al-Tantura/index.html
Jag skriver 'kan ha hänt' eftersom jag inte vet något om tillförlitligheten hos själva källan, alltså sajten 'Palestine remembered'. Jag måste samtidigt säga att min läsning hittills alltmer styrkt mig i uppfattningen att detta är sann historia och inte falsk palestinsk propaganda.
Periodvis är jag ganska upptagen av funderingar kring den tragiska konflikten Palestina-Israel. Just nu upptar problemen för de boende i Gaza - fängelset utan tak - en del av mina tankar. Och häromdagen hörde jag på radion att Israel har beviljat sig ytterligare över 700 bosättningar på den ockuperade Västbanken. Det är väl ingen som tror att Israel frivilligt kommer att lämna det området? Och hur skulle den så kallade fredsprocessen ha någon som helst förutsättning att lyckas? Hur skulle en palestinsk stat vara möjlig att skapa med det lapptäcke av israeliska bosättningar som ryms inom det ockuperade palestinska området? Och vem tror att Israel någonsin kommer att bevilja de miljoner palestinska flyktingar som lever i flyktingläger i Gaza, Libanon, Syrien, Jordanien och på andra platser att återvända till de platser i Israel som de tvingats lämna? Problematiken är oändlig, jag har bara snuddat vid några av stötestenarna.
Motivet finns på en strand nära byn Tantura, några mil norr om Tel Aviv. Jag är ganska säker på att den mur av stenar man ser längst bort i bilden, är lämningen av en byggnad från den tid Tantura var arabiskt område och hette al-Tantura. Jag hade tidigare läst om platsen på en sajt som heter 'Palestine remembered'. http://www.palestineremembered.com
Om vad som kan ha hänt i det dåvarande al-Tantura i samband med Israels ockupation av området 1948, kan man läsa här: http://www.palestineremembered.com/Haifa/al-Tantura/index.html
Jag skriver 'kan ha hänt' eftersom jag inte vet något om tillförlitligheten hos själva källan, alltså sajten 'Palestine remembered'. Jag måste samtidigt säga att min läsning hittills alltmer styrkt mig i uppfattningen att detta är sann historia och inte falsk palestinsk propaganda.
Periodvis är jag ganska upptagen av funderingar kring den tragiska konflikten Palestina-Israel. Just nu upptar problemen för de boende i Gaza - fängelset utan tak - en del av mina tankar. Och häromdagen hörde jag på radion att Israel har beviljat sig ytterligare över 700 bosättningar på den ockuperade Västbanken. Det är väl ingen som tror att Israel frivilligt kommer att lämna det området? Och hur skulle den så kallade fredsprocessen ha någon som helst förutsättning att lyckas? Hur skulle en palestinsk stat vara möjlig att skapa med det lapptäcke av israeliska bosättningar som ryms inom det ockuperade palestinska området? Och vem tror att Israel någonsin kommer att bevilja de miljoner palestinska flyktingar som lever i flyktingläger i Gaza, Libanon, Syrien, Jordanien och på andra platser att återvända till de platser i Israel som de tvingats lämna? Problematiken är oändlig, jag har bara snuddat vid några av stötestenarna.
Om läget i Guatemala
Min styvbror Gösta bor där sedan något år. Då och då kommer det en rapport från honom som beskriver hur han uppfattar situationen i landet, plus lite om privatlivet. Intressant läsning och ibland ganska skrämmande. Här är den senaste rapporten som kom i dag, publiceras med tillstånd från författaren. Tack, Gösta!
Stilla natt ...
Julen i Guatemala inleds någon gång i slutet av oktober. I varuhusen möblerar man om i gondolerna för att ge plats för oändliga kvantiteter av mer eller mindre kitschiga juldekorationer, julgransprydnader mm. Tomtar börjar uppträda här och var, och varuhusen erbjuder service med administration av personliga önskelistor - precis som de gör inför femtonårsdagar (då introduceras överklassflickorna i societeten här med debutantpartyn av kolossala dimensioner), bröllop och andra begivenheter. En bit in i november reses på alla större orter "el arbol Gallo", dvs öljätten Gallos lilla julklapp till folket, en gigantisk konisk skapelse som skall likna en offentlig julgran. När det hela är klart invigs juleträdet med ett häftigt fyrverkeri och i huvudstaden folkfest vid Obelisco, en central trafikknut i södra delen av stan.
När julen äntligen inträffar bryter helvetet löst på allvar. Vi var hemma på residenset på julaftonskvällen och upplevde 4 timmars oavbrutet festivalfyrverkeri blandat med rejäla bomber och däremellan tjutande häxpipor i denna den förmögnare delen av stan. Alltså från kl 22 till 02. Att sova var inte att tänka på. Min tes är att de olika "familjerna" försöker överglänsa varandra med hur mycket de lägger ut på knallandet, ungefär som odågorna som spruttar ut 50 eller 100 flaskor skumpa under "Stockholmsveckan" i Båstad, bara för att visa att de har råd. Morgonen därpå var hela stan täckt av skräp efter de pyrotekniska excesserna. Hur mycket skit och tungmetaller som spritts ut i luften vill jag inte veta.
... blodiga natt
Annandagens tidningar rapporterade om en osedvanligt blodig julafton. Trafikolyckor, förmodligen mycket rattfylla utöver det vanliga sinnessjuka körbeteendet, dödsfall och svåra kroppsskador efter olyckor med pyrotekniken, och så förstås de sedvanliga morden som nästan nådde en toppnotering denna afton.
Ny regering och nytt parlament, adoptioner och en kommission för rättsprocessen i landet. Före jul hade ju genomförts allmänna val i landet. Om detta rapporterar ambassaden i bifogade dokument. Tilläggas kan att ett stort antal av de nyvalda parlamentsledamöterna och borgmästarna inte kommer att kunna inta sina platser eftersom de ännu inte kunnat presentera det dokument som erfordras, "el finiquito", ett slags bevis på vederbörandes oförvitlighet, eller helt enkelt att han/hon inte har några ouppklarade surdegar från tidigare befattning, står under åtal eller liknande. Hur man skall göra med de obesatta platserna har inte meddelats. Den 15 januari skall det vara klart ...
De avgående parlamentsledamöterna som inte omvalts försökte i sista stund med god majoritet bevilja sig ett frikostigt avgångsvederlag, men det stoppades dessbättre av konstitutionsdomstolen.
Betydligt svårare var det att samla majoritet och beslutsmässighet för att slutligen anta den nya adoptionslagen i landet - på parlamentets sista extraordinarie sammanträde före hemförlovningen. Lagen skall reglera processen med adoptioner så att den harmonierar med Haagkonventionen om barns rättigheter. Hittills har adoptionerna, c:a 5000 om året, varav 98 % är internationella (i princip USA), hanterats enligt ett förfarande med notarier vilket öppnat marknaden för stölder av spädbarn, köp av barn från fattiga familjer eller ogifta mödrar, renodlad avel med surrogatmödrar osv, produktion av förfalskade DNA-profiler, förfalskade papper, osv. C:a 500 advokater, ett antal läkare och privata mödrahem har livnärt sig på trafiken i många år. Det blir nu en ny statlig myndighet som skall administrera adoptionsärenden framöver. Vi får ge den "the benefit of doubt" och hoppas att den klarar av en transparent och oväldig process och anständiga tillfälliga barnhem för de i äkta mening övergivna barn det skall handla om.
Advokaterna i fråga har försökt stoppa lagen såsom okonstitutionell, eftersom den skulle kringskära advokaternas (!) mänskliga rättigheter. Konstitutionsdomstolen avfärdade dessbättre klagomålet rakt upp och ner. I parlamentet hade samma advokater ett relativt stort antal supporters eller möjligen bidragstagare som gjorde vad de kunde för att sabotera lagens antagande genom diverse procedurella manövrer.
Människorättsorganisationer inklusive den statliga "ombudsmannen", advokater med socialt samvete, många politiker och delar av den diplomatiska kåren hade slitit länge med frågan, och det var alltså in i det sista frågan om något sabotage skulle kunna stoppa ärendet. Högt uppsatta politiker liksom presidentfrun själv bad därför ett antal ambassadörer att sitta på åhörarläktaren under samanträdet för att genom sin närvaro utöva tryck på ledamöterna nere på golvet. Så skedde också vilket givetvis uppmärksammades och från visst håll stämplades som okonstitutionellt och inblandning i rikets interna angelägenheter.
Guatemala är ökänt för sin höga brottslighet och mordfrekvens, och lika mycket för hur få av brotten som klaras upp. Om detta handlade den artikel jag skickade runt för en tid sen.
(Länk till denna finns i Kommentarer nedanför.)
Det internationella samfundet har länge erbjudit sig att finansiera en internationell kommission under FNs paraply för att utreda straff-frihetens (la impunidad) anatomi och föreslå åtgärder för polismyndigheter och rättsväsende. Kommissionen (CICIG) har också debatterats länge men kunde efter många manövrer lotsas genom parlament och konstitutionsdomstol i höstas. Det behöver knappast sägas att det fanns, och finns, starka krafter emot. Kommissionen skall formeras nu i början av året och kommer av lätt insedda skäl att omges med rigorösa säkerhetsåtgärder.
De som minns morden på tre parlamentsledamöter och deras chaufför för ett år sedan, och de efterföljande morden på de sannolika förövarna, fyra poliser, i ett säkerhetsfängelse några dagar senare - här kommer uppföljningen:
Under året som gått har några ytterligare personer som tycks ha varit direkt inblandade i morden sytts in, men man har förgäves sökt anstiftaren eller anstiftarna, autores intelectuales (!) heter det här. På sistone har spåren allt tydligare pekat mot en nu avgående parlamentsledamot och nyvald borgmästare i en stad öster om huvudstan, en viss Manuel Jesus (!) Castillo. Ett problem var ju att han åtnjöt parlamentarisk immunitet, en institution som förefaller vara det förnämsta incitamentet för att söka inval i landets kongress. Först måste han alltså fråntas sin immunitet, och sedan skulle han beläggas med reseförbud. Och häromdagen kom arresteringsordern. Hela den här processen har tagit över en månad, och så blev man förvånad i går när det visade sig att fågeln var utflugen. Surprise, surprise. Det sägs att en av ledamöterna i den instans som utfärdade reseförbudet var skiljaktig. Märkligt nog kom det småningom fram att samma ledamot mottagit en halv miljon av en viss Castillo som vängåva för att hennes bror skulle kunna resa till USA och opereras mot cancer. Vi får se om hon åtalas för mutbrott. Fan tro't.
Såpan fortsätter alltså.
Resor under jul och nyår
Vi var som sagt hemma på julafton och inksränkte firandet till trevlig lunch med några hemmavarande svenskar. Juldagen och fram till tredjedagens morgon tillbringades odramatiskt i grannstaden Antigua med god mat, lite shopping och vila. 29 december bilade vi till Panajachel vid Atitlansjön fvb med båt till hotellet där vi bodde också förra nyårshelgen med Ewas barn och barnbarn. Skönt, vilsamt och oerhört vackert. Vi hann med en visit till Santiago Atitlan, en stad helt dominerad av ursprungsbefolkning, söndersliten av minnen från ohyggligheter under inbördeskriget, interna konflikter av politisk/religiös art, fattig och rejält skitig. Huvudgatan domineras av de vanliga stånden med textil och träsnideri till avsalu till turister. Den vanliga marknaden äger rum på stadens torg. Stan är rätt trist, just för att den skulle kunna vara så fin egentligen. Ett helt annat intryck gav den mindre byn San Juan som visade upp rena och välordnade gator, en aktiv miljöpolitik och ett välfungerande kaffekooperativ med organisk odling. Allt enligt lokala initiativ. Väldigt roligt att se vad som faktiskt går att åstadkomma med små medel.
Borgmästaren i en annan liten by vid sjön, Santa Cruz, hade fått nys om Ewas närvaro och bad om ett sammanträffande. Han kunde berätta om en fattig by utan vägförbindelse; alla transporter sker på stigar i 30 graders sidlutning eller över sjön. Förra året var vi ute på en sådan stig och fick ge upp och vända efter någon timmes klättrande i stark sol - trötta och dehydrerade. Men vi mötte en man på stigen, liten väderbiten och senig bar han en femtiokilos säck med majskolvar på ryggen, springande! Sådana är villkoren.
Trots att Santa Cruz ligger nära det helt turistifierade Panajachel har den inte välsignats med vare sig för- eller nackdelar därav, utan byns innevånare livnär sig huvudsakligen på majsodling och på vad de kan sälja inne i "Pana". Hälsoläget är dåligt, barna- och mödradödligheten är förfärlig. Att transportera en bår längs stigen till Pana är ogörligt, alltså är det båt som gäller. Kollektivt åkande kostar ca 20 kronor per person, att hyra egen båt till Pana kanske 100-150. Det är stora pengar för en fattig familj, och man väntar alltså så länge man kan, ofta för länge. Det är bl a sådana här platser som t ex det av Sida stödda IFRTD (International Forum for Rural Transport and Development) arbetar med, också i delprojekt som Mobility and Health. Det handlar inte om spektakulära vägbyggen, tvärtom, tonvikten är på tillgänglighet, och det kan handla om förbättrade stigar och gångbroar, enkla hjälpmedel, osv. Kanske upphör Sidas stöd i och med pågående avtal eftersom transportsektorn i sin helhet nedprioriterats och troligen demonteras helt inom kort.
Sista natten blåste det upp våldsamt. Återfärden till Pana skedde i 15 m/s, säkert 20 i byarna, krabb sjö och yrande skum. Kändes rätt dramatiskt, men gick alltså väl. Blåsandet fortsatte sen i flera dagar och det blev kallt. En ovanlig kalfront hade drabbat hela Centralamerika med hårda vindar och för området extrem kyla - det snöade i högländerna och i Guatemala och Mexico. Under ett par dagar var hela Guatemala utan ström sedan viktiga ledningar blåst ner, träd lagt sig över ledningar vägar och hus, osv. 20 m/s är ju ändå inte någon extrem vindhastighet, men det här landet är uppenbart inte rustat för att möta oväder. Man städar fortfarande efter orkanen "Stan" för två år sen - jordskred och översvämningar tog många liv och förstörde massor med bostäder och vägar.
Vi hann med att besöka också Chichicastenango, en stad som Evert Taube beskriver i lyriska termer. Någon entusiast har f ö satt upp en minnestavla på ett hotell i stan. Det har uppenbarligen hänt en del sen hans tid. Chichi är skitigt, illa underhållet, fattigt och med en marknad som är huvudsakligen inriktad mot (en sinande ström av) turister. Mest skräp och hafsigt hopkomna textilier och träfigurer. Ganska deprimerande faktiskt. Fast hotellet där vi bodde var skapligt. Efter lite tjat gick det t o m att få ett rum med elkamin pga kylan. Hotellet hade till all lycka egen generator, så vi klarade oss från elavbrottet.
Hemfärden gick över Totonicapan - ointressant - och Quetzaltenango som är en stor och såvitt man kan bedöma välskött stad. Besök på glaskooperativ som producerar bruks- och konstglas utgående från returglas. 36 medlemmar, datoriserad lagerhållning och fakturering, och verksamheten tycks gå runt. De levererar till en del återförsäljare, själva säljer de bara från fabriksbutiken. De som varit på Ngwenya i Swaziland skulle känna igen sig.
På hemvägen passerade vi mellan vulkanerna vid Antigua - varav Fuego är aktiv - och vulkanen Pacaya. Både Fuego och Pacaya har fått för sig att puffa rök och aska i försvarliga mängder, och hela Fuegos sydsida var alldeles askgrå, märkligt. På kvällen hemma i soffan kände vi av ett mindre jordskalv (Richter 5,6) som gungade till oss rejält, men inga skador har rapporterats i landet.
Resans sista dramatik var en total däckexplosion på vänster bak. Inträffade på motorvägen några mil före stan. Tur hade vi, eftersom en vägpatrull dök upp nästan omedelbart. Utan deras hjälp hade vi aldrig fått loss hjulbultarna som satt som nitade. Det behövdes ett meterlångt järnrör som hävstång för att få loss dem. Kul om vi varit långt ute på vischan! Gossarna är tydligen anställda för ändamålet och skulle inte ha betalt. De såg närmast förvånade ut när de fick en rejäl dricksslant. Så det finns positiva sidor i landet också!
Ny regering
Den gamla regeringen skall säga tack och adjö till alla och envar, inklusive diplomatiska kåren den 13 och 14 januari. Galamiddag alltså. Sittande presidenten Berger gör allt för att hans eftermäle skall bli så bra som möjligt. Inviger i rasande takt allt möjligt, inklusive halvfärdig flygplats, och reser runt och klappar små barn på huvudet osv. Han ser faktiskt ut som en snäll tomte. Det tycks dock som om hans fru Wendy blir den som tar hem spelet. Hon har gjort ett stort jobb i bakgrunden inom de sociala sektorerna och har mer och mer kommit att framstå som den aktivare av de två. Dagens Prensa Libre hade fyra sidor med hennes historia och verksamhet. Och hon har fått blodad tand och tänker fortsätta jobba nu när de officiella plikterna är över.
Den tillträdande regeringen är mer nogräknad och tänker visst bara träffa tillresta statsöverhuvuden, och skönt är det tycker i alla fall jag.
Guatemala 6 januari 2008
g.
Ewa, som nämns i texten, är Göstas fru och Sveriges ambassadör i Guatemala.
Den vackra bilden visar utsikten över Atitlansjön.
Stilla Natt och andra sagor
Stilla natt ...
Julen i Guatemala inleds någon gång i slutet av oktober. I varuhusen möblerar man om i gondolerna för att ge plats för oändliga kvantiteter av mer eller mindre kitschiga juldekorationer, julgransprydnader mm. Tomtar börjar uppträda här och var, och varuhusen erbjuder service med administration av personliga önskelistor - precis som de gör inför femtonårsdagar (då introduceras överklassflickorna i societeten här med debutantpartyn av kolossala dimensioner), bröllop och andra begivenheter. En bit in i november reses på alla större orter "el arbol Gallo", dvs öljätten Gallos lilla julklapp till folket, en gigantisk konisk skapelse som skall likna en offentlig julgran. När det hela är klart invigs juleträdet med ett häftigt fyrverkeri och i huvudstaden folkfest vid Obelisco, en central trafikknut i södra delen av stan.
När julen äntligen inträffar bryter helvetet löst på allvar. Vi var hemma på residenset på julaftonskvällen och upplevde 4 timmars oavbrutet festivalfyrverkeri blandat med rejäla bomber och däremellan tjutande häxpipor i denna den förmögnare delen av stan. Alltså från kl 22 till 02. Att sova var inte att tänka på. Min tes är att de olika "familjerna" försöker överglänsa varandra med hur mycket de lägger ut på knallandet, ungefär som odågorna som spruttar ut 50 eller 100 flaskor skumpa under "Stockholmsveckan" i Båstad, bara för att visa att de har råd. Morgonen därpå var hela stan täckt av skräp efter de pyrotekniska excesserna. Hur mycket skit och tungmetaller som spritts ut i luften vill jag inte veta.
... blodiga natt
Annandagens tidningar rapporterade om en osedvanligt blodig julafton. Trafikolyckor, förmodligen mycket rattfylla utöver det vanliga sinnessjuka körbeteendet, dödsfall och svåra kroppsskador efter olyckor med pyrotekniken, och så förstås de sedvanliga morden som nästan nådde en toppnotering denna afton.
Ny regering och nytt parlament, adoptioner och en kommission för rättsprocessen i landet. Före jul hade ju genomförts allmänna val i landet. Om detta rapporterar ambassaden i bifogade dokument. Tilläggas kan att ett stort antal av de nyvalda parlamentsledamöterna och borgmästarna inte kommer att kunna inta sina platser eftersom de ännu inte kunnat presentera det dokument som erfordras, "el finiquito", ett slags bevis på vederbörandes oförvitlighet, eller helt enkelt att han/hon inte har några ouppklarade surdegar från tidigare befattning, står under åtal eller liknande. Hur man skall göra med de obesatta platserna har inte meddelats. Den 15 januari skall det vara klart ...
De avgående parlamentsledamöterna som inte omvalts försökte i sista stund med god majoritet bevilja sig ett frikostigt avgångsvederlag, men det stoppades dessbättre av konstitutionsdomstolen.
Betydligt svårare var det att samla majoritet och beslutsmässighet för att slutligen anta den nya adoptionslagen i landet - på parlamentets sista extraordinarie sammanträde före hemförlovningen. Lagen skall reglera processen med adoptioner så att den harmonierar med Haagkonventionen om barns rättigheter. Hittills har adoptionerna, c:a 5000 om året, varav 98 % är internationella (i princip USA), hanterats enligt ett förfarande med notarier vilket öppnat marknaden för stölder av spädbarn, köp av barn från fattiga familjer eller ogifta mödrar, renodlad avel med surrogatmödrar osv, produktion av förfalskade DNA-profiler, förfalskade papper, osv. C:a 500 advokater, ett antal läkare och privata mödrahem har livnärt sig på trafiken i många år. Det blir nu en ny statlig myndighet som skall administrera adoptionsärenden framöver. Vi får ge den "the benefit of doubt" och hoppas att den klarar av en transparent och oväldig process och anständiga tillfälliga barnhem för de i äkta mening övergivna barn det skall handla om.
Advokaterna i fråga har försökt stoppa lagen såsom okonstitutionell, eftersom den skulle kringskära advokaternas (!) mänskliga rättigheter. Konstitutionsdomstolen avfärdade dessbättre klagomålet rakt upp och ner. I parlamentet hade samma advokater ett relativt stort antal supporters eller möjligen bidragstagare som gjorde vad de kunde för att sabotera lagens antagande genom diverse procedurella manövrer.
Människorättsorganisationer inklusive den statliga "ombudsmannen", advokater med socialt samvete, många politiker och delar av den diplomatiska kåren hade slitit länge med frågan, och det var alltså in i det sista frågan om något sabotage skulle kunna stoppa ärendet. Högt uppsatta politiker liksom presidentfrun själv bad därför ett antal ambassadörer att sitta på åhörarläktaren under samanträdet för att genom sin närvaro utöva tryck på ledamöterna nere på golvet. Så skedde också vilket givetvis uppmärksammades och från visst håll stämplades som okonstitutionellt och inblandning i rikets interna angelägenheter.
Guatemala är ökänt för sin höga brottslighet och mordfrekvens, och lika mycket för hur få av brotten som klaras upp. Om detta handlade den artikel jag skickade runt för en tid sen.
(Länk till denna finns i Kommentarer nedanför.)
Det internationella samfundet har länge erbjudit sig att finansiera en internationell kommission under FNs paraply för att utreda straff-frihetens (la impunidad) anatomi och föreslå åtgärder för polismyndigheter och rättsväsende. Kommissionen (CICIG) har också debatterats länge men kunde efter många manövrer lotsas genom parlament och konstitutionsdomstol i höstas. Det behöver knappast sägas att det fanns, och finns, starka krafter emot. Kommissionen skall formeras nu i början av året och kommer av lätt insedda skäl att omges med rigorösa säkerhetsåtgärder.
De som minns morden på tre parlamentsledamöter och deras chaufför för ett år sedan, och de efterföljande morden på de sannolika förövarna, fyra poliser, i ett säkerhetsfängelse några dagar senare - här kommer uppföljningen:
Under året som gått har några ytterligare personer som tycks ha varit direkt inblandade i morden sytts in, men man har förgäves sökt anstiftaren eller anstiftarna, autores intelectuales (!) heter det här. På sistone har spåren allt tydligare pekat mot en nu avgående parlamentsledamot och nyvald borgmästare i en stad öster om huvudstan, en viss Manuel Jesus (!) Castillo. Ett problem var ju att han åtnjöt parlamentarisk immunitet, en institution som förefaller vara det förnämsta incitamentet för att söka inval i landets kongress. Först måste han alltså fråntas sin immunitet, och sedan skulle han beläggas med reseförbud. Och häromdagen kom arresteringsordern. Hela den här processen har tagit över en månad, och så blev man förvånad i går när det visade sig att fågeln var utflugen. Surprise, surprise. Det sägs att en av ledamöterna i den instans som utfärdade reseförbudet var skiljaktig. Märkligt nog kom det småningom fram att samma ledamot mottagit en halv miljon av en viss Castillo som vängåva för att hennes bror skulle kunna resa till USA och opereras mot cancer. Vi får se om hon åtalas för mutbrott. Fan tro't.
Såpan fortsätter alltså.
Resor under jul och nyår
Vi var som sagt hemma på julafton och inksränkte firandet till trevlig lunch med några hemmavarande svenskar. Juldagen och fram till tredjedagens morgon tillbringades odramatiskt i grannstaden Antigua med god mat, lite shopping och vila. 29 december bilade vi till Panajachel vid Atitlansjön fvb med båt till hotellet där vi bodde också förra nyårshelgen med Ewas barn och barnbarn. Skönt, vilsamt och oerhört vackert. Vi hann med en visit till Santiago Atitlan, en stad helt dominerad av ursprungsbefolkning, söndersliten av minnen från ohyggligheter under inbördeskriget, interna konflikter av politisk/religiös art, fattig och rejält skitig. Huvudgatan domineras av de vanliga stånden med textil och träsnideri till avsalu till turister. Den vanliga marknaden äger rum på stadens torg. Stan är rätt trist, just för att den skulle kunna vara så fin egentligen. Ett helt annat intryck gav den mindre byn San Juan som visade upp rena och välordnade gator, en aktiv miljöpolitik och ett välfungerande kaffekooperativ med organisk odling. Allt enligt lokala initiativ. Väldigt roligt att se vad som faktiskt går att åstadkomma med små medel.
Borgmästaren i en annan liten by vid sjön, Santa Cruz, hade fått nys om Ewas närvaro och bad om ett sammanträffande. Han kunde berätta om en fattig by utan vägförbindelse; alla transporter sker på stigar i 30 graders sidlutning eller över sjön. Förra året var vi ute på en sådan stig och fick ge upp och vända efter någon timmes klättrande i stark sol - trötta och dehydrerade. Men vi mötte en man på stigen, liten väderbiten och senig bar han en femtiokilos säck med majskolvar på ryggen, springande! Sådana är villkoren.
Trots att Santa Cruz ligger nära det helt turistifierade Panajachel har den inte välsignats med vare sig för- eller nackdelar därav, utan byns innevånare livnär sig huvudsakligen på majsodling och på vad de kan sälja inne i "Pana". Hälsoläget är dåligt, barna- och mödradödligheten är förfärlig. Att transportera en bår längs stigen till Pana är ogörligt, alltså är det båt som gäller. Kollektivt åkande kostar ca 20 kronor per person, att hyra egen båt till Pana kanske 100-150. Det är stora pengar för en fattig familj, och man väntar alltså så länge man kan, ofta för länge. Det är bl a sådana här platser som t ex det av Sida stödda IFRTD (International Forum for Rural Transport and Development) arbetar med, också i delprojekt som Mobility and Health. Det handlar inte om spektakulära vägbyggen, tvärtom, tonvikten är på tillgänglighet, och det kan handla om förbättrade stigar och gångbroar, enkla hjälpmedel, osv. Kanske upphör Sidas stöd i och med pågående avtal eftersom transportsektorn i sin helhet nedprioriterats och troligen demonteras helt inom kort.
Sista natten blåste det upp våldsamt. Återfärden till Pana skedde i 15 m/s, säkert 20 i byarna, krabb sjö och yrande skum. Kändes rätt dramatiskt, men gick alltså väl. Blåsandet fortsatte sen i flera dagar och det blev kallt. En ovanlig kalfront hade drabbat hela Centralamerika med hårda vindar och för området extrem kyla - det snöade i högländerna och i Guatemala och Mexico. Under ett par dagar var hela Guatemala utan ström sedan viktiga ledningar blåst ner, träd lagt sig över ledningar vägar och hus, osv. 20 m/s är ju ändå inte någon extrem vindhastighet, men det här landet är uppenbart inte rustat för att möta oväder. Man städar fortfarande efter orkanen "Stan" för två år sen - jordskred och översvämningar tog många liv och förstörde massor med bostäder och vägar.
Vi hann med att besöka också Chichicastenango, en stad som Evert Taube beskriver i lyriska termer. Någon entusiast har f ö satt upp en minnestavla på ett hotell i stan. Det har uppenbarligen hänt en del sen hans tid. Chichi är skitigt, illa underhållet, fattigt och med en marknad som är huvudsakligen inriktad mot (en sinande ström av) turister. Mest skräp och hafsigt hopkomna textilier och träfigurer. Ganska deprimerande faktiskt. Fast hotellet där vi bodde var skapligt. Efter lite tjat gick det t o m att få ett rum med elkamin pga kylan. Hotellet hade till all lycka egen generator, så vi klarade oss från elavbrottet.
Hemfärden gick över Totonicapan - ointressant - och Quetzaltenango som är en stor och såvitt man kan bedöma välskött stad. Besök på glaskooperativ som producerar bruks- och konstglas utgående från returglas. 36 medlemmar, datoriserad lagerhållning och fakturering, och verksamheten tycks gå runt. De levererar till en del återförsäljare, själva säljer de bara från fabriksbutiken. De som varit på Ngwenya i Swaziland skulle känna igen sig.
På hemvägen passerade vi mellan vulkanerna vid Antigua - varav Fuego är aktiv - och vulkanen Pacaya. Både Fuego och Pacaya har fått för sig att puffa rök och aska i försvarliga mängder, och hela Fuegos sydsida var alldeles askgrå, märkligt. På kvällen hemma i soffan kände vi av ett mindre jordskalv (Richter 5,6) som gungade till oss rejält, men inga skador har rapporterats i landet.
Resans sista dramatik var en total däckexplosion på vänster bak. Inträffade på motorvägen några mil före stan. Tur hade vi, eftersom en vägpatrull dök upp nästan omedelbart. Utan deras hjälp hade vi aldrig fått loss hjulbultarna som satt som nitade. Det behövdes ett meterlångt järnrör som hävstång för att få loss dem. Kul om vi varit långt ute på vischan! Gossarna är tydligen anställda för ändamålet och skulle inte ha betalt. De såg närmast förvånade ut när de fick en rejäl dricksslant. Så det finns positiva sidor i landet också!
Ny regering
Den gamla regeringen skall säga tack och adjö till alla och envar, inklusive diplomatiska kåren den 13 och 14 januari. Galamiddag alltså. Sittande presidenten Berger gör allt för att hans eftermäle skall bli så bra som möjligt. Inviger i rasande takt allt möjligt, inklusive halvfärdig flygplats, och reser runt och klappar små barn på huvudet osv. Han ser faktiskt ut som en snäll tomte. Det tycks dock som om hans fru Wendy blir den som tar hem spelet. Hon har gjort ett stort jobb i bakgrunden inom de sociala sektorerna och har mer och mer kommit att framstå som den aktivare av de två. Dagens Prensa Libre hade fyra sidor med hennes historia och verksamhet. Och hon har fått blodad tand och tänker fortsätta jobba nu när de officiella plikterna är över.
Den tillträdande regeringen är mer nogräknad och tänker visst bara träffa tillresta statsöverhuvuden, och skönt är det tycker i alla fall jag.
Guatemala 6 januari 2008
g.
Ewa, som nämns i texten, är Göstas fru och Sveriges ambassadör i Guatemala.
Den vackra bilden visar utsikten över Atitlansjön.
