Bo på Ormberget

En gammal vän ringde och berättade att Gugge dog i måndags. En av landets stora jazzprofiler har lämnat in. Personliga minnen från den tid vi sågs gör sig påminda. Jag minns särskilt en natt på 60-talet när vi var hemma hos honom på Karlbergsvägen. Gugge satt vid pianot och improviserade i timmar, gled från jazzlåtar till gamla schlagrar, vidare till Månskenssonaten och andra klassiker – hela tiden med den humoristiska glimten i spelet. Periodvis låg jag på golvet i skrattparoxysmer. En bild jag tog 1962 poppar upp i minnet, där Gugge försöker återta de brillor som "Flisan" (hon blev senare hans hustru) just snott från honom:

2005 var ett bra år. Då gick jag i pension för gott, då hade jag fortfarande lite pengar, då gjorde jag ett par intressanta utlandsresor, då köpte jag en bra dator och då bytte jag lägenhet.

I flera år hade jag försökt byta min tvåa på Söder mot något större och bättre, men utan resultat. Men så plötsligt lossnade det och via ett trippelbyte kunde jag flytta till den bostad jag har nu. Den flytten glömmer jag aldrig. I en månad slet jag med att montera ner hyllor, släpa möbler, fylla kartonger, länsa källarförrådet och allt det där andra som hör till en flyttning. (Det ryggskott som följde på slitet var inte oväntat.) Om inte min syster Eva hade hjälpt mig med förpackandet av alla köksgrejorna, så vete tusan om jag hunnit med allt.

I dag är det på dagen fyra år sedan jag flyttade från innerstan till närförorten. Jag tittar på bilderna jag tog i samband med förändringen och får för mig att göra ett bildspel av serien. Klicka på HQ under videon när den startat så blir det lite bättre bildkvalitet.

Det måste ha varit bortåt 20 grader. Jacka och tröja åkte av ganska snabbt under promenaden. Kameran låg i fickan men den plockades inte fram mer än ett par gånger. De här blommande träden kunde jag inte motstå att plåta:

När pensionsguldet strömmat in händer det grejer, det vill säga en handelsrunda på stan efter klippning hos Marie.
1. Turkiskt kaffe med kardemumma på Himalaya i Söderhallen.
2. Info om ljudkort till Mac på 4SOUND. Det lutar åt en Mbox med ProTools så småningom.
3. Senaste boken av Jan Stenmark på Alvglans.
4. Nytt klockbatteri hos en av de få kvarvarande urmakarna på Söder.
4. Middag på Samrat of India; en rykande varm och fräsande chicken tikka sizlar på järnfat plus en Heinecken.
5. Matinköp på Willy:s och Konsum.

I dag går en epok i graven. Efter att ha haft Telia-abonnemang i över 40 år lämnar jag nu telefonerandet via detta företag. Skälen till farvälet är två:
1. Jag slipper punga ut med 2460 kronor per år för ett fast abonnemang med nummerpresentatör (samtalskostnader ej inräknade).
2. Jag förstärker min självvalda avskildhet, dvs jag blir lite svårare att nå och slipper förhoppningsvis en del onödigt långa och ointressanta telefonsamtal (tyvärr missar jag också en del av de roliga samtalen).

Hädanefter är det mobilen, Skype och e-post som gäller. Antagligen kommer jag att utöka mitt Skype-abonnemang så att jag även kan ta emot samtal från stationära telefoner och mobiler i datorn.

Det känns lite konstigt att inte längre ha ett fast telefonabonnemang av klassisk modell. Kanske kommer jag att sakna det sättet att telefonera? Kanske har jag förbisett något som gör att jag kommer att ångra mig? Men trots en viss osäkerhet känns det bra att äntligen ha tagit det här steget. Dags att sitta ned och plöja manualen till den mobil som jag fått överta från sonen.

Alla telefoner är nu urkopplade och placerade i en svart plastsäck tillsammans med några gamlingar som jag av nostalgiska skäl inte förmått slänga. Jag samlade hela gänget på köksbordet för en sista (?) träff innan de placeras i källaren:

Nu vet till och med jag, som alltmer sällan tittar på tv, vem Susan Boyle är. Min syster Nico har uppdaterat mig om vad som sker i Idol-världen. En ny Paul Potts-story alltså. Och skickliga är de, producenter, redigerare och andra inblandade i Idol-programmet; ingen tvekan där om hur man manipulerar en tv-publik för att uppnå största möjliga känsloeffekt. Därmed inget förringande sagt om Susan Boyles lysande framträdande. :-)

Förr i tiden – när jag köpte böcker – besökte jag då och då bokhandeln Hansson & Bruce i Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Numera sker det inte så ofta att jag tittar in där, men det känns alltid fint när det blir av. En klassisk bokhandel som tillhandahåller kvalitetslitteratur, inte enbart kioskvältarna Guillou, Marklund och Larsson. Dessutom är det en butik med kunnig och trevlig personal.

Häromdagen hittade jag en så kallad 3D-bild med 360-graders-panorama från just den här bokbutiken. Fotografen heter Jann Lipka och en serie av hans roterande 3D-bilder kan beses här.

Under en tid hängde den på väggen i min mors sovrum. Den föreställde ett ungt sorgset mansansikte som till viss del lystes upp av ljuset kring en sjungande fågel. Jag fascinerades av den där bilden även om den oftast gjorde mig lite vemodig. Var tavlan finns i dag vet jag inte. Inte heller känner jag till konstnärens namn eller historien bakom inköpet. Kanske sålde mor tavlan någon gång när hon var i ekonomisk knipa, eller så gav hon bort den till någon. Allt som nu finns kvar utöver det diffusa minnet är den här bilden som jag tog för 51 år sedan:

På väg till Ica passerade jag den ombyggda industrifastigheten nere vid Essingefjärden. Nu verkar det vara färdigbyggt där och folk har börjat flytta in i de dyra bostadsrätterna. Läget 20 meter från vattnet är inte fy skam, men själv skulle jag nog inte vara beredd att betala 5 1/2 miljoner för en etagefyra ens om jag hade obegränsade tillgångar.

I går vattnade jag det för första gången i år. I dag ser man de första knopparna. Det gör mig glad. :-)

Man får väl ge detta sorgliga företag en eloge för att internetuppkopplingen fungerade över påskhelgen. Men nu är det lika illa som det var i förra veckan. Hela tisdagen har internet legat nere, mail har inte kunnat hämtas eller skickas. Att tala med företagets kundtjänst är meningslöst. Antingen vet de ingenting eller så vet de bara att tekniska arbeten utförs i området. "Efter klockan 17 ska allt fungera igen." Det sa man förra veckan också, men inte stämde det; det var i stort sett lika illa på kvällar och nätter. Aldrig att man ber om ursäkt för de problem man orsakar sina kunder, än mindre att man erbjuder någon kompensation för den uteblivna tjänsten. Men deras inhyrda försäljare fortsätter att ringa gång på gång med fullständigt meningslösa "erbjudanden" om nya ointressanta tv-kanaler och snabbare internethastighet till "nedsatt pris". Jovisst, några månaders nedsättning av priset, det är sant, men sedan följer med automatik ännu en grov avgiftshöjning.

Tyvärr verkar det vara ungefär samma eländiga policy i hela telekom-branschen. Några blir säkert kommunister och anhängare av ett förstatligande bara på grund av de privata företagens tillkortakommanden.

PS: I ärlighetens namn – i kväll fungerar faktiskt internetuppkopplingen efter klockan 17. Bravo Comhem!

Jag fick nyss en konsertinbjudan till "the world’s first ecological show performance". Det är bara det att föreställningen gavs i går – i New York. Efter att ha kollat in deras video känner jag mig inte helt säker på att jag skulle ha betalat biljetten ens om föreställningen givits i kvarteret intill ...

Jag fortsätter i långsam takt utmed Gröndalssundet. På andra sidan vattnet ligger rader av Stora Essingen-villor alldeles intill strandkanten. Inte illa med strandtomt så nära staden. De som har bryggor där kan ta den egna båten och vara inne i city på 10–15 minuter.

Hela kvällen i går fortsatte strulet med internetuppkopplingen. Det är likadant i dag, i praktiken omöjligt att utföra något på nätet. Den senaste kontakten med företagets kundtjänst säger att problemet kommer att vara ända till i kväll klockan nio, då det tekniska arbetet ska vara slutfört. Varför tvivlar jag på den uppgiften?

Vi är många som alltför länge haft problem med Comhems bredband. Ideliga avbrott, månad efter månad, år efter år. Vi betalar – ofta hutlöst mycket – för att få ha en fungerande internetuppkoppling, men det verkar som om vi aldrig får den. Jag kan bara beklaga dem som även har IP-telefoni via detta misslyckade företag. Att inte kunna lita på att telefonen fungerar måste vara besvärligt.

För närvarande håller man på med tekniska arbeten i området där jag bor. Man säger i utskickad brevinformation (det är inte alltid man förvarnar) att det kan medföra störningar i alla funktioner "några veckor framöver" mellan klockan 8 och 17. Brevet är daterat den 30 mars, vilket innebär att slutdatum för deras arbeten är satt till senast den 20 april. I annan information som skickats via mail uppger Comhem att det tekniska arbetet ska utföras måndag–torsdag under vecka 14 och 15, alltså med slutdatum senast den 16 april. Det kallar jag att sända dubbla budskap, synnerligen motsägelsefulla. Nu är klockan 20 och det är fortfarande grova störningar i internetuppkopplingen; tala om att vandra i tjära. Hos Comhems kundtjänst svarar man att problem kan förekomma även efter klockan 17. Men det har man inte sagt något om i något av utskicken. Vad är det för jäkla företag där vänster hand inte vet vad den högra gör?

Finns det någon som kan rekommendera ett företag som verkligen levererar en stabil internetuppkoppling till ett rimligt pris? Hör gärna av er i så fall.



Och vad sägs om rubriken i Comhems utskick: "Information om nätarbete i där du bor"? I där du bor ... Om jag inte vore så sur skulle jag skratta.

Redan klockan nio på morgonen hade jag börjat min promenad, som vanligt med kameran/bandspelaren i fickan. Jag tog den vanliga vägen, den som börjar med ett hundratal trappsteg upp till toppen på Ormberget.


För att undvika andfåddheten tog jag det lugnt vid bestigandet. Där uppe på kullen är den 360-gradiga utsikten hänförande, särskilt en solig och klar dag som denna. Mot öster ser man in mot Stockholms innerstad, mot väster bort över Mälaren med öar och skog.
Den trista delen av promenadstråket finns alldeles i början när den sexfiliga och hårt trafikerade Essingeleden ska passeras under bron. Ändå gillar jag på något perverst sätt miljön med bruset och bullret från de framrusande bilarna ovanför.


Där finns stora betongytor, idealiska för graffitimålare. Väggarna brukar vara täckta med färg, men i dag var de tvättade, och stora tomma ytor står redo för nya spray-attacker. En artist hade redan varit där och taggat.

Jag förväntade mig inte att finna några prickiga motiv i bildarkivet, men visst fanns det; faktiskt fler än en triss.
Och vilken flax – jag fick favoritnumret 77 på Fototrissen. :-)

Tjugofem år har gått sedan jag första gången tog emot en digital text i min dator på Expressens redaktion. Jag minns inte om nollorna och ettorna strömmades via Atlantkabeln eller om de färdades via satellit, men det var i samband med sommarolympiaden i Los Angeles man i stor skala skulle testa och använda den nya digitala tekniken. Såvitt jag minns fungerade det hela utmärkt. Från och med då kunde vi i större utsträckning börja ta emot de utsända journalisternas texter direkt i våra datorer, i stället för att spela in deras telefonrapporter på band för senare inskrivning i det redaktionella systemet. Då satt vi inte vid PC- eller Macintoshdatorer, vi hade något som hette Coyote-terminaler. Det var många år innan internet och mobiltelefoner blivit självklarheter för många.

Mina tankar vandrade tillbaka till den tiden i går när jag pratade med Per i Tokyo via Skype. Han berättade för mig om en funktion i Google Earth som jag inte kände till, nämligen hur man nu kan gå ner från ett fågelperspektiv till tredimensionell marknivå i vissa städer och sedan virtuellt vandra runt på gator, i gränder och genom parker. Här följer en liten glimt av funktionen när jag tar mig från rymden ner till Pers och Tomokos hus i Tokyo: