En ny dag

Jag lever inte på det mest hälsosamma sättet. Att starta dagen med kaffe och cigaretter är inte så hälsobefrämjande. Dessutom somande jag med kläderna på i natt, fast det påverkar knappast min hälsa.

Svängde benen över sängkanten och tryckte i gång den hembrända cd-n jag fick av Lena. Den första låten är en afrikansk variant av gamla fina Summertime (klicka gärna och låt den spela i bakgrunden) med sångerskan Angelique Kidjo från Benin, en ny bekantskap för mig. Det finns en hel del musik från Afrika på Lenas gåva, vilket är kul eftersom jag inte lyssnat på särskilt mycket från den världsdelen. Nu har jag låtar med artister från Algeriet, Mali och Moçambique, plus annat godis från Irland, Turkiet, Brasilien och Israel. Tack Lena, du har försett mig med många härliga låtar under årens lopp.

Over to something completely different, som Monty Python-grabbarna brukade säga.

Efter badet häromdagen föll min blick på det här:



Jag vet inte varför jag plötsligt tänkte att allting är förgängligt.

Och här en bild till Stiffo:


Som du ser har jag funnit en plats för din gåva. :-)

Nu ska jag fortsätta att orientera mig lite i den nya bloggen.

Torsdag morgon ...

... vaknar jag helt utsövd vid tretiden efter tre timmars sömn. Omformulering 1: Efter tre timmars sömn vaknar jag helt utsövd vid tretiden på torsdagsmorgonen. Omformulering 2: Det är ljust i sovrummet när jag vaknar vid tretiden på morgonen. Jag är lite förvånad över att jag känner mig så utvilad efter bara tre timmars sömn. Återkommande omformuleringar, så brukar det vara ibland när jag skriver; ett knådande av meningar som vore de brödlimpor under bakning. Vilket är en idiotisk metafor eftersom jag aldrig bakat en limpa i hela mitt liv. Fel, jag har bakat köttfärslimpor.

Långsamt börjar hjärnan arbeta, associationerna avlöser varann och spridda meningar tar form, känner lust att skriva, kliver ur sängen, på med morgonrocken, brygger turkiskt kaffe och startar datorn.

Balkongdörren står öppen ut mot den ljusa sommarnatten, det doftar från petuniorna i balkonglådorna. Fjärden ligger spegelblank, det brusar svagt från den ännu glesa trafiken på Essingeleden, måsarna skriker. Jag ställer upp stativet och skruvar fast kameran. Länge har jag velat experimentera med kamerans time-lapsefunktion, nu gör jag det. Egentligen hade jag velat starta kameran när det var mörk natt och sedan låta den ta en lång serie stillbilder under flera timmar, alltmedan ljuset växer sig starkare och fjärden fylls av passerande båtar. Jag minns hur häftigt och inspirerande det var när jag på 80-talet såg Godfrey Reggios film Koyaanisqatsi: Life out of balance – mästerverket inom time-lapse-genren – ackompanjerad av Philip Glass kongeniala musik. Filmen finns att beskåda på Google.

Medan kameran exponerar bild efter bild sitter jag vid datorn, dricker kaffe, röker och skriver. Tankarna vandrar bakåt, snuddar vid den senaste tidens händelser och möten: Sandro, Michaela, Aurun, Lasse, Eva, en annan Eva, Lena, Marta, Ode, Juan Carlos, Yasir, Hasse, Pia, Bruno, Kenneth, Marie ...

Jag minns ett samtal då vi talade om åldrandet, om förändringen och förfulningen av våra kroppar. Jag citerade den amerikanske författaren Philip Roth som jag aldrig läst: "Åldrandet är inte en kamp, det är en massaker." Hon sa: "Jag vill ha en blind man utan penis." Hon menade en man som inte kunde se hennes åldrade kropp, en man som inte bara ville knulla.

På rygg i gräset


Spindeln och markören


Adjö Telia!

I dag går en epok i graven. Efter att ha haft Telia-abonnemang i över 40 år lämnar jag nu telefonerandet via detta företag. Skälen till farvälet är två:
1. Jag slipper punga ut med 2460 kronor per år för ett fast abonnemang med nummerpresentatör (samtalskostnader ej inräknade).
2. Jag förstärker min självvalda avskildhet, dvs jag blir lite svårare att nå och slipper förhoppningsvis en del onödigt långa och ointressanta telefonsamtal (tyvärr missar jag också en del av de roliga samtalen).

Hädanefter är det mobilen, Skype och e-post som gäller. Antagligen kommer jag att utöka mitt Skype-abonnemang så att jag även kan ta emot samtal från stationära telefoner och mobiler i datorn.

Det känns lite konstigt att inte längre ha ett fast telefonabonnemang av klassisk modell. Kanske kommer jag att sakna det sättet att telefonera? Kanske har jag förbisett något som gör att jag kommer att ångra mig? Men trots en viss osäkerhet känns det bra att äntligen ha tagit det här steget. Dags att sitta ned och plöja manualen till den mobil som jag fått överta från sonen.

Alla telefoner är nu urkopplade och placerade i en svart plastsäck tillsammans med några gamlingar som jag av nostalgiska skäl inte förmått slänga. Jag samlade hela gänget på köksbordet för en sista (?) träff innan de placeras i källaren:


Förresten är det märkligt hur gamla telefonnummer häftar sig fast i minnet. Jag gjorde en snabb genomgång i huvudet av några nummer som lätt lät sig erinras (helt ointressant för andra än mig):

10305 – barn- och ungdomstidens hemtelefon, Karlstad.
35009 – telefonen i sommarstugan utanför Karlstad.
17204 – Martinssons bilagentur på 1950-talet, Karlstad.
627102 – telefonen hos min fars familj, Stockholm.
614965 – telefonen i mitt rum hos far, Stockholm.
110881 – det första Telia-abonnemanget, 1960-talet, Stockholm (ägdes egentligen av hyresvärden).
201603 – det första egna Telia-abonnemanget, Stockholm.
6404835 – det sista (?) Telia-abonnemanget, Stockholm.


Glad påsk!


Tjej- och kvinnoblogg

När man ser blogg.se:s startsida inser man att detta är en bloggsfär som huvudsakligen vänder sig till och befolkas av damer i olika åldrar. Någon som känner till könsfördelningen på blogg.se?



Möblerade om ...

... i vardagsrummet/hemstudion. Det känns i ryggen.



Fredag den 13:e

Dags att vara vidskepliga?

Australien - no way!


Jag fann den här bilden på Lailas blogg. Där finns ytterligare några bilder som förklarar varför den här krossade toalettstolen ser ut som den gör. Jag rekommenderar ett besök, garanterat läskigt.

Sparta och Sverige

Mina depressioner har ... jag var på väg att skriva att de alltid har gått över, men så blev jag osäker. Och det blev alldeles tyst i huvudet – i väntan på nya ord.

Jag försöker hitta ett spår, ett tema att hålla mig till, men tankarna flaxar omkring lite hur de vill. Egentligen försökte jag hitta tillbaka till några fragmentariska funderingar jag hade för en ungefär en halvtimme sedan, de handlade om en gammal grekisk berättelse om en yngling som hade en vargunge – eller om det var en rävunge? – under skjortan. Det där lilla djuret åt sig in i hans mage medan han förde ett samtal med någon, men "den tappre unge mannen" visade inte med en min sin smärta. Jag tror han stod där och dog bara för att det var förbjudet att visa smärta i den kultur han levde i. Antagligen var han från Sparta. Och antagligen var det min historielärare i realskolan som drog den där storyn för oss barn. (Jag finner en illa skriven text via Google som i sak beskriver vad jag minns av berättelsen.)

Jaha, och …?

Tja, från Sparta snurrade associationerna vidare till Grekland och antiken, och jag minns hur den perioden tröskades igenom grundligt, först i realskolan, sedan i folkhögskolan, sedan i gymnasiet. Jag blev fullkomligt uttråkad av Iliaden och Odysséen. Däremot fann jag ett visst nöje i att läsa de gamla grekiska filosoferna.

Jaha, och ...?

Uppriktigt sagt, i dag skriver jag bara för att fylla ut tiden, för att jag har tråkigt, för att romanen håller på att gå åt helvete för femtioelfte gången, för att livet känns ganska meningslöst – men det är ju sånt man inte får säga eller skriva. Omgivningen kan bli irriterad och kanske orolig om man uttrycker sig så där. Hur mycket det än värker i kroppen och själen så förväntas man hålla sin käft stängd.

Och plötsligt ser jag likheten mellan det antika Sparta och det nutida Sverige.

En tychobrahe-dag

Wikipedia:

En Tycho Brahe-dag är en riktig olycksdag. Astronomen Tycho Brahe fick i uppdrag av kejsar Rudolf II att bestämma vilka dagar på året som kan anses som otursdagar. Tycho Brahe kom fram till att det fanns 32 st sådana dagar i almanackan.

I dag kallar man vilken dag som helst där allt går åt skogen för en Tycho Brahe-dag.

Tycho Brahes egen otursdag sägs ha inträffat på en bankett hos kejsar Rudolf II i Prag 1601. Tycho ansåg sig inte kunna lämna bordet före kejsaren och satt och höll sig så blåsan sprack med bukhåleinflammation och döden som följd.

Detta är mycket möjligt en felaktig bild av vad som hände då sentida undersökningar vid Lunds universitet av Tycho Brahes hårstrån visar på en hög halt av bly och kvicksilver nära roten på hårstråna. Han kan alltså ha blivit förgiftad och dött av akut kvicksilverförgiftning.

Den här fredagen verkar bli en tychobrahe-dag för mig. Jag återkommer till det.

:-(

Pensionen kom ...

... dags att fylla på i skåpen, köpa lite vin osv. Bankomaten var öppen (ofta stängs den just när folk fått sina avlöningar), in med bankkortet i springan och ... DÅ STÄNGS AUTOMATEN! Kortet kommer inte tillbaka. Så öppnas den igen men inget kort trillar ut. Folk i kön bakom mig kan plocka ut pengar. Det blev varken mat eller vin den kvällen. Och jag som hade tänkt fira min födelsedag med lite extra gott. DAMN! Det ordnade upp sig med ett telefonsamtal till bankens dygnet-runt-jour; nytt kort kommer nästa vecka.

Två varianter




Alla hjärtans dag

Den här dagen har egentligen aldrig intresserat mig, lika lite som halloween-spektaklet. För mig har det varit jippon som krämarvärlden skapat för att öka sina inkomster. Å andra sidan kanske man bör se det hela som något positivt också, något som bidrar till att hålla produktivitetshjulen snurrande med åtföljande arbetstillfällen. Och sedan är det naturligtvis rart att folk skickar hjärtan till varandra.

Det har trillat in några alla-hjärtans-dagshälsningar hos mig, så dem bör jag väl besvara. Därför gick jag till Google och sökte efter hjärtbilder. OJ! Jag fick cirka 92 miljoner träffar! Några av dem laddade jag ner:



Om du klickar på miniatyrbilderna här under så blir de lite större.




Den som vill titta på fler bilder av hjärtan kan börja här:

Ingo

Det var 1959 i juni, jag var 19 år. Vilka vi var som satt runt radion den där natten minns jag inte säkert, men min äldre bror var där, det minns jag. Vi var spända, nervösa, upphetsade. Ingemar Johansson skulle boxas i New York om världsmästartiteln i tungviktsboxning. Aldrig tidigare hade en svensk nått så långt i "the noble art of self defence", som slagsmålet lite tjusigt kallades ibland. Sveriges Radio fick inte sända boxning, jag vill minnas att sändningen gick via Luxemburg. Var det Arne Thorén som refererade? Jag tror det. Alla vet hur det gick, Ingemar knockade Floyd Patterson och blev Sveriges första världsmästare i tungviktsboxning. Vi hade svårt att fatta det, vi var rusiga av någon sorts nationalistisk yra, inte bara hemma hos oss, hela landet blev helt galet. Det höll i sig ganska länge.

Och i dag såg jag aftontidningarnas löpsedlar, "INGO ÄR DÖD" i krigsrubriker. Jag som aldrig köper kvällstidningar köpte båda.



PS: Efter att ha läst på vet jag nu att det var inte Arne Thorén som refererade matchen. Lars-Henrik Ottosson hette referenten.

Om självupptagenhet och narcissism.


Bild: El Stiffo

Jag har tillbringat mer än en timme med att försöka hitta ett YouTube-klipp som jag tittade på i går. Dumt nog laddade jag inte ner det direkt. Nu är det lite som att leta efter den där nålen i höstacken. Jag hade gärna velat lägga in klippet i det här inlägget eftersom det så bra beskriver ett beteende som de flesta har kommit i kontakt med: självupptagenhet. Nu får jag försöka att med ord beskriva vad jag såg i går. I korthet var det en dialog mellan en man och en kvinna, eller snarare en monolog där mannen tog allt utrymme i det som aldrig blev att samtal. Alla har upplevt det: en talar medan den andra lyssnar. När den lyssnande försöker komma till tals blir han/hon hela tiden avbruten. För den som tvingas till tystnad kan det kännas ganska frustrerande.

Det är naturligt att de flesta av oss har ett behov av att prata om oss själva och våra liv, det gäller naturligtvis även för mig. Jag uppfattar ändå mig själv som en förhållandevis lyssnande person. Naturligtvis förfaller även jag till att avbryta andra personer när de talar, men jag är ändå medveten om denna min brist och gör en del för att bättra mig. Ett problem som min lyssnande attityd skapat är att jag fått många pratsamma vänner och bekanta. Det är visserligen ofta intressant att höra vad andra människor har att berätta, men om man själv inte får samtalsutrymme så uppstår det till slut en sorts trötthet. Om man dessutom blir en slasktratt för andras problem tär det till slut på den egna energin.

Så – vad gör man när man fått nog av att vara en snäll och uppmärksam lyssnare, när man inte kan dra andan i ett samtal utan att bli överkörd av en verbal ångvält? För egen del arbetar jag på att öva upp en sorts likgiltighet inför andras behov av att prata med mig. Under mer än ett år har jag långsamt jobbat mig fram emot en önskad avskildhet (och förhoppningsvis har jag snart nått den). Den inriktningen har inte alltid mottagits med förståelse och respekt av alla i min omgivning. Några har uppenbarligen blivit sårade och till och med förbannade på mig för att jag har dragit mig undan. Jag har fått höra att jag är självupptagen, elak, att jag lever i en bubbla, inte ser andra människor, att jag är inpyrd av mitt ego, att min blogg är sjuk, att jag kan dra åt helvete och så vidare. Det ska dock sägas att de flesta av mina vänner och bekanta har bemött mig med just förståelse och respekt när jag sagt att jag behöver tid för mig själv och mitt skrivande. De andra – de verkligt självupptagna narcissisterna – kan ta en titt på den bifogade videon:


Ett djupt andetag ...

... innan jag öppnar dagens post: besked om den nya pensionssumman samt den väntade hyreshöjningen. Av någon orsak tror jag att det kommer att bli ännu besvärligare att få ihop ekonomin i år ... ;-)


Fan också!

Jag har sovit ovanligt mycket den senaste månaden. Nu har det vänt, nu kan jag inte somna alls när jag behöver det. Så kom den till slut: julstressen.
  Jag har en massa idéer för skrivandet som jag vill utveckla och få ner på papper/i datorn. Men det finns ingen längre sammanhängande tid för det nu, inte förrän en bit in i januari – förhoppningsvis. Hela hösten har jag försökt skapa ett lugnt skrivläge, men det har varit omöjligt. Känns ibland som om jag håller på att bli galen eller något liknande.

Hemma igen!


Efter ett ofrivillgt besök innanför storstadens tullar är jag nu åter hemma i lugnet i den gröna dalen. Den bästa behållningen av visiten i stessmiljön är 250 gram turkiskt kaffe med kardemumma i. Tillreds med fördel i espressobryggare, dyrt men gott. Det är alltid lika trist att återgå till det mesigt franskrostade, som ändå har hyfsad smak jämfört med en del ännu blaskigare varianter. Nu njuter jag mitt fika medan portugisisk musik strömmar från last.fm. Det vore väl själva f-n om inte den här brygden skulle kunna ge lite energi åt dököttet.



Efter tre koppar vill jag fortfarande sova. Inget hjälper. ;-)

Tidigare inlägg
RSS 2.0