Bo på Ormberget

Det var 1959 i juni, jag var 19 år. Vilka vi var som satt runt radion den där natten minns jag inte säkert, men min äldre bror var där, det minns jag. Vi var spända, nervösa, upphetsade. Ingemar Johansson skulle boxas i New York om världsmästartiteln i tungviktsboxning. Aldrig tidigare hade en svensk nått så långt i "the noble art of self defence", som slagsmålet lite tjusigt kallades ibland. Sveriges Radio fick inte sända boxning, jag vill minnas att sändningen gick via Luxemburg. Var det Arne Thorén som refererade? Jag tror det. Alla vet hur det gick, Ingemar knockade Floyd Patterson och blev Sveriges första världsmästare i tungviktsboxning. Vi hade svårt att fatta det, vi var rusiga av någon sorts nationalistisk yra, inte bara hemma hos oss, hela landet blev helt galet. Det höll i sig ganska länge.

Och i dag såg jag aftontidningarnas löpsedlar, "INGO ÄR DÖD" i krigsrubriker. Jag som aldrig köper kvällstidningar köpte båda.

Jag fann den här bilden i mappen där jag har 367 av dina bilder. Min fråga: huset som jag hyrde i Navaluenga, ligger det alldeles till vänster om den röda bluppen på bilden?

Bloggsidan såg alltså konstig ut i natt. Jag borde ha tagit en skärmdump på kaoset, men det glömde jag. Ett tag trodde jag att det var något fel på min browser (Firefox), så jag testade en annan (Safari) men den visade samma kaos med en massa html-koder i stället för bilder och ordning. Flera andra bloggar hade liknande utseende. Nu ser jag att Erik haft samma strul, så man kan utgå ifrån att problemet fanns hos blogg-leverantören. Kanske utförde de någon sorts server-service under natten? I så fall kunde det ju vara trevligt om man blev meddelad på förhand. Å andra sidan ska man väl inte klaga för mycket på Blogg.se, det är ju trots allt en gratistjänst dom erbjuder. Dock håller jag med Erik när han i en kommentar till mitt förra inlägg skriver: "Blogg.se verkar bara satsa på modebloggar och liknande, irriterande flashig startsida". WordPress ger ett mer seriöst intryck. Jag har varit inne och testat möjligheterna på ett par andra bloggar, nänmda WordPress och Blogger. Än så länge tycker jag att min nuvarande bloggleverantör Blogg.se har ett mer lättillgängligt interface, men det är kanske mest en vanesak vilket man föredrar. Det känns också lite svårt att lämna en "inarbetad" blogg. Det kunde kanske vara en fruktbar idé att tills vidare ha två bloggar, behålla den gamla och starta en ny på till exempel WordPress? Och sedan får tiden utvisa vilken av de två som känns mest väsentlig.

Varför ser bloggen så konstig ut?

Jag har tillbringat mer än en timme med att försöka hitta ett YouTube-klipp som jag tittade på i går. Dumt nog laddade jag inte ner det direkt. Nu är det lite som att leta efter den där nålen i höstacken. Jag hade gärna velat lägga in klippet i det här inlägget eftersom det så bra beskriver ett beteende som de flesta har kommit i kontakt med: självupptagenhet. Nu får jag försöka att med ord beskriva vad jag såg i går. I korthet var det en dialog mellan en man och en kvinna, eller snarare en monolog där mannen tog allt utrymme i det som aldrig blev att samtal. Alla har upplevt det: en talar medan den andra lyssnar. När den lyssnande försöker komma till tals blir han/hon hela tiden avbruten. För den som tvingas till tystnad kan det kännas ganska frustrerande.

Det är naturligt att de flesta av oss har ett behov av att prata om oss själva och våra liv, det gäller naturligtvis även för mig. Jag uppfattar ändå mig själv som en förhållandevis lyssnande person. Naturligtvis förfaller även jag till att avbryta andra personer när de talar, men jag är ändå medveten om denna min brist och gör en del för att bättra mig. Ett problem som min lyssnande attityd skapat är att jag fått många pratsamma vänner och bekanta. Det är visserligen ofta intressant att höra vad andra människor har att berätta, men om man själv inte får samtalsutrymme så uppstår det till slut en sorts trötthet. Om man dessutom blir en slasktratt för andras problem tär det till slut på den egna energin.

Så – vad gör man när man fått nog av att vara en snäll och uppmärksam lyssnare, när man inte kan dra andan i ett samtal utan att bli överkörd av en verbal ångvält? För egen del arbetar jag på att öva upp en sorts likgiltighet inför andras behov av att prata med mig. Under mer än ett år har jag långsamt jobbat mig fram emot en önskad avskildhet (och förhoppningsvis har jag snart nått den). Den inriktningen har inte alltid mottagits med förståelse och respekt av alla i min omgivning. Några har uppenbarligen blivit sårade och till och med förbannade på mig för att jag har dragit mig undan. Jag har fått höra att jag är självupptagen, elak, att jag lever i en bubbla, inte ser andra människor, att jag är inpyrd av mitt ego, att min blogg är sjuk, att jag kan dra åt helvete och så vidare. Det ska dock sägas att de flesta av mina vänner och bekanta har bemött mig med just förståelse och respekt när jag sagt att jag behöver tid för mig själv och mitt skrivande. De andra – de verkligt självupptagna narcissisterna – kan ta en titt på den bifogade videon:

När jag var ung samlade jag under en period bilder på vackra kvinnor. Jag klädde en hel dörryta och en halv vägg med de där bilderna. I en kartong finns de kvar. Detta skrivet som en introduktion till en gammal favoritbild jag hittade häromdagen:

Min konsumtion av cigaretter 2008: 140 askar ≈ 2800 cigaretter ≈ 6,47 cig/dag. Den rökbara delen av en cigarett är 5 cm. Alltså: 2800 x 5 cm = 14000 cm. Det betyder att jag drog i mig 140 meter cigaretter förra året.
Ett paket cigaretter kostar 49 kronor., vilket innebär att jag köpt cigaretter för 6860 kronor under 2008.
Vad duktig jag är!
;-)

... innan jag öppnar dagens post: besked om den nya pensionssumman samt den väntade hyreshöjningen. Av någon orsak tror jag att det kommer att bli ännu besvärligare att få ihop ekonomin i år ... ;-)

... tipsar återkommande om intressanta sajter, i dag denna: Arrested motion. Gör ett besök! Bland alla fantastiska bilder som finns där hittade jag den här märkligt sköna videon:

Den följande texten är ett utdrag från Dagens Nyheters websida:

"Det känns ganska normalt, men medan jag skriver kan jag tydligt höra krigets ljud. Explosioner och flygplan, skottlossning och helikoptrar. Ett fruktansvärt krig så nära på andra sidan gränsen."

Citatet är den israeliske Hopemans från hans senaste inlägg på en av de mest hoppingivande bloggarna om och från Gaza – Life must go on in Gaza and Sderot. Bloggen författar Hopeman från sitt hem i Sderot ett par kilometer öster om Gaza tillsammans med sin palestinske vän Peaceman inifrån flyktinglägret Sajaia.

De startade för ganska exakt ett år sedan för att berätta för folk "vad två fredsivrande människor från båda sidorna av denna galna siuation känner, tänker och går igenom". Peacemans inlägg är färre och kortare. Hopeman förklarar varför och varför kontakten med vännen en dryg mil bort avtagit sedan Israel inledde sin operation den 27 december:

"Han saknar elektricitet 99 procent av tiden och kan inte ladda sin mobiltelefon. Dessutom är mobiltelefonernas mottagning i Gaza nästan noll, vilket gör att måste befinna sig på en högt belägen och utsatt plats för att kunna prata."

Hela DN-artikeln finns att läsa här.

Jag vaknade fem i morse, steg upp och bryggde kaffe, tänkte läsa om tragedin som pågår i Gaza och Israel, tittade ut genom fönstret, såg månskenet och glömde kriget för en stund ...

I går flög en stor brunfärgad rovfågel förbi över vattnet nedanför min balkong, hårt attackerad av två måsar. Det finns ögonblick när jag önskar att kameran var kopplad direkt till synnerverna.

Det kom ett mail fyllt av vackra och roliga bilder från Lena i Spanien. Hon bor en bit utanför byn Navaluenga uppe i Gredosbergen. Inne i byn finns det tillgång till internet med bredband, men inte där Lena bor. Det är synd att hon inte har enkel och snabb tillgång till nätet. Om hon hade det så kunde vi kanske få se lite mer av hennes fina bilder och kanske också en del texter från hennes penna.
Jag åberopar ett gammalt löfte från Lena som ger mig möjlighet att lägga ut en del av hennes bilder på min blogg. Varsågoda och njut av den här sköna serien:

Äntligen kom jag ur sängen vid en tid som var efterlängtad på något sätt, redan vid sex (på morgonen!). Åt en stadig frukost, tog ett långt varmt bad till strömmande musik från min radiostation på last.fm (mest jazz, en del fusion, så kallad världsmusik och lite annat godis). Vid tiotiden tog jag en promenad till Liljeholmen för att handla. Termometern visade –10, förmodligen vinterns kallaste dag hittills i den här trakten. Inte många människor ute, tyst och lugnt, skönt! Mina ögon fastnade på några ställen under promenaden:



I år är det is på den lilla sjön Trekanten, det var det inte förra året. Folk åker skridskor där, det ser härligt ut. Men jag har nog åkt skridskor för sista gången i mitt liv. Skulle jag falla (och det kommer jag att göra) så vet man inte vad som sker med diskbråcket eller höfterna. Här tas inga risker!

Så blev det 2009. Jag tillbringade kvällen hemma, just som jag ville ha det. Ringde några telefonsamtal, bland annat ett långt till Josef i Tel Aviv (det blev många ord om det tragiska som nu sker i Gaza), mailade, skickade sms, filmade fyrverkerier från balkongen, rökte de sista cigaretterna inför det kommande månadslånga rökuppehållet och drack ett par glas mousserande vin. En lugn nyårsnatt alltså.

Den bifogade videon innehåller ett alldeles för långt fyrverkeriinslag, det kan bli ganska trist att titta på det efter ett tag, trots en del snygga explosioner här och där. Fyrverkerier ska naturligtvis ses live. Jag iddes inte redigera bort longörerna. Men det är ju bara att stänga av innan du somnar, du missar inget.