Bo på Ormberget

Besöket på Fylkingen gav mig en kreativ kick. Äntligen kopplade jag ihop min gamla dat-bandare med datorn och började ladda över gamla ljud till den. Jag använder mig av ett hyfsat avancerat ljudprogram som finns att ladda ner gratis på nätet, Audacity.  (Erik, det finns en version för OS9-användare också.) Det är en lite märklig upplevelse att åter höra ljud som jag spelade in för mer än 20 år sedan, ljud som jag sedan bearbetat i olika studior men aldrig använt till några ljudkompositioner. Med ljuden följer minnen av platser jag besökt, människor jag mött, ord som har sagts, musik som spelats. Det blir ännu en resa bakåt i tiden.

Den första överföringen av ljud resulterade i en cirka 38 minuter lång ljudfil. Där finns ljud från olika syntar, en trummaskin, vattenbubbel, krossandet av taktegel, en bordskniv hållen mot ett roterande cykelhjuls ekrar, en rakmaskins vibrerande skärhuvud mot en askkopp av metall, en sångerska som skriker i samma tonart som ljudet från den nyss beskrivna proceduren, en berusad finländskas sorgsna skrik en natt i Skeppar Karls gränd, åskknallar, hjärtslag ... Det mesta är bearbetat näst intill oigenkännlighet i olika ljudprogram. Tycker mig uppfatta en underliggande ångest i mycket av det jag hör. Lyssnar nu på allt det här och undrar om jag kan få ihop delar av materialet till en hållbar komposition. Det kommer att kräva mycket klippande och klistrande och en hel del "kill your darlings". Har jag tålamodet, uthålligheten – och inte minst: finns formkunnandet? En "riktig" kompositör – en som skriver för symfoniorkestrar – sa en gång till mig att det finns tre elementära förutsättninger vid komponerande. Jag har glömt de två första, men den tredje kommer jag ihåg: full kunskap om det material som är ämnat att ingå i kompositionen. Det gäller oavsett om man arbetar med noter eller konkreta ljud.

Nere på fjärden plöjer ett stort fartyg genom isen i den mörka vinterkvällen – men det hör egentligen inte hit.