Tillbaka på Fylkingen


Det var flera år sedan jag besökte Fylkingen. Förr i tiden var jag där ganska ofta. Men så hörde Janne av sig och tipsade om en utställning/föreställning/konsert som var på gång där. Vi gjorde upp att träffas och så blev det i lördags kväll. Det kändes inte alltför svårt att avstå från Melodifestivalens andra omgång.

Ingen öppnade dörren på Fylkingen när jag kom dit, det var till synes folktomt och ingen svarade i porttelefonen. Dessbättre dök en man med nycklar upp och släppte in mig efter en stund. Fylkingen hade ändrats en del sedan mitt senaste besök, bland annat hade entrén och baren byggts ihop. Jag slog mig ned och läste lite i Fylkingens programblad om kvällens föreställning:

"En unik utställning / föreställning / konsert med en starkt filmisk
känsla där betraktaren / lyssnaren dras in i en becksvart värld full av
märkliga gestalter, djur och föremål som träder fram, tar form, för att
sedan försvinna tillbaka in i mörkret. En resa där betraktaren färdas
in i medvetandets mest förvrängda och irrationella gångar och rum.
Ett slags ”grymhetens teater” för det 21:a århundradet. Inramat av
Rozenhalls mardrömslikt färgsprakande elektroakustiska musik.
Utställningen pågår non-stop under fyra timmar varje kväll där man
som besökare kan komma och gå som man vill. Ljud- och ljusteknik
av Mats Lundell."

Det hördes intressanta ljud inifrån konsertlokalen genom väggen och dörrarna. Efter en stund kom Daniel Rozenhall ut därifrån tillsammans med en tjej. Daniel hade jag träffat för många år sedan på EMS (Elektronmusikstudion, som den hette förr) och i samband med en av hans konserter. Vi pratade en stund om det verk han nu spelade upp, men eftersom jag inte ville veta för mycket om det utan ville ta in det "blankt", så blev det ett ganska kort samtal innan han ledde mig in i det stora, mörka rum där hans skapelse utspelades. "Du får treva dig fram med händerna, det finns stolar till höger", sa han innan han stängde dörren bakom mig.

Där satt jag sedan ensam i kolmörkret medan ljuden ljöd starkt och ihållande från ett okänt antal högtalare runt om i rummet. Framför mig tonade svagt lysande ljuspunkter fram på olika platser, en del högt upp, andra i golvnivå, till höger och vänster och mitt i. Det var svårt att urskilja vad det var för objekt som belystes under det långsamt pulserande ljusspelet. Jag kunde se ett ansikte, en torso – inte mycket mer än så. Nyfikenheten över hur det hela var arrangerat fick mig att ta fram kameran och bränna av två blixtar:





Jag minns den förra konserten med Daniels ljud som jag hörde för många år sedan. Då var ljudet så starkt att jag till slut var tvungen att lyssna med händerna för öronen. Även den här gången var det ett högt decibeltal, men betydligt mer uthärdligt och njutbart. Det dynamiska inslaget, det vill säga skiftningarna mellan starkt och svagt ljud, var inte påfallande; ljudnivån var konstant hög. Det störde mig inte alls, tvärtom. Jag spelade in lite med hjälp av den dåliga inspelningsfunktionen i kameran, som naturligtvis inte alls förmår återge hur det verkligen lät:



Jag satt länge lyssnande och seende i mörkret med diktafonen i handen; försökte finna ord som kunde återge något av upplevelsen. För första gången på länge erfor jag hur ljuden födde bilder och ord i mig. Inne i de stora klangblocken en mångfald av mindre ljud, väsande brus, sorgsna toner, metalliskt skärande i jättelika maskinhallar, sprakande, knastrande, det dova dånet från ett brinnande inferno, djuriska avgrundsvrål, kroppar som vrider sig, roterar, intensivt och långsamt stegrande och fallande rörelser, hastiga och långsamma förändringar, ibland en lågstämd bordun. Och paradoxalt nog också som Janne senare sa: rogivande. Det finns en mörk skönhet i Daniels komposition.

Efter trekvart eller så tog jag en paus. Janne hade kommit, och senare dök hans kompis Sten (grafisk designer med intressant hemsida) upp. Vi drack öl och pratade om livet och konsten. Det kändes bra. Sedan dök vi in i mörkret tillsammans.


Janne och Daniel.

Så småningom skjutsade Janne mig hem. Vi tog en fika hos mig och fortsatte vårt samtal långt in på natten. Det är stimulerande att snacka med Janne, min gamla kurskompis från EMS. Han är en av dem som inte givit upp, en av dem som fortsatt att kämpa i den kreativa konstvärlden där kampen om resurserna är hård. Besök gärna hans hemsida här. Där finns även länkar till andra intressanta sajter, till exempel hans plats på MySpace.


Kommentarer
Postat av: ElStiffo

Trevligt inlägg. Jag var på Jannes MySpace och blev glad av hans "Love Chant", precis vad som behövdes efter mitt lönesamtal...

2009-02-19 @ 12:13:25
URL: http://elstiffo.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0