Bo på Ormberget

Det händer fortfarande att jag köper och lånar böcker, ibland får jag böcker i gåva, jag har massor av olästa böcker och många av de för längesedan lästa vill jag läsa igen. Det ligger alltid en trave och väntar, som toppen på ett litterärt isberg. Det känns - stressande.

Hittade ett gammalt manusblock från en tid då jag jobbade på Aftonbladet i slutet av 70-talet. Varje blad skrevs med två kopior, karbon på baksidan av papperet. Det var innan datorerna gjort entré. Ett av manusarken gick till sätteriet där texten omvandlades till rader av blytyper. De som stod för det jobbet var sättarna, en kunnig och beundransvärd yrkesgrupp. Många av dem hade förmågan att läsa den text som stod på blytypen, trots att den var uppochner och bakochfram (om jag minns rätt). Så småningom, efter hand som datorer togs i bruk, övertogs många av sättarnas jobb av redigerare, som var anslutna till ett annat fackförbund (journalistförbundet). Det blev en lång och stundom hård kamp om vilka som skulle ha rätten att utföra jobbet.

Det har varit mycket bloggande i 1 1/2 månad och det har till viss del gått ut över romanskrivandet. Nu är jag på väg tillbaka till det som med lite god vilja kan kallas författandet. De flesta av mina vänner och bekanta verkar ha accepterat att jag dragit mig undan och inte är lika social som tidigare. Det är jag tacksam för.

En länk för dem som är intresserade av det svenska språket:

http://www.sprakradet.se/

!3 av 18:



Fr.v. och medsols: Jesper Svenbro, Peter Englund, Torgny Lindgren, Göran Malmqvist, Gunnel Vallquist, Per Wästberg, Sture Allén (direktör), Horace Engdahl (ständ. sekr.), Kjell Espmark, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Bo Ralph, Kristina Lugn.

http://www.svenskaakademien.se

Rekommenderad läsning:

Svenska akademiens ordlista (SAOL)

http://saol.se/




Svenska akademiens ordbok (SAOB)

http://www.saob.se/

Jag såg en dansk tv-film för en tid sedan. Där talades det om den japanska poesivarianten haiku, att den består av tre rader med fem stavelser i den första, sju i den andra och fem i den tredje raden. Jag blev lite nyfiken, och en morgon låg jag kvar i sängen och försökte mig på haiku-formen. Senare läste jag mer om haikun och förstod då att den handlar om mer än den treradiga variant som beskrevs i filmen.

Här en "haiku-bild":

Här en länk till ett författarporträtt och ett par av Slas texter:
www.angelfire.com/sd2/sodermalm/...tallen/slas.htm

Vilken behaglig känsla att få vara så här totalt egotrippad. Jag skriver och ingen som inte vill behöver läsa.

Alltså:

Jag är en gammal dagboksskrivare. Vet inte när exakt jag började plita ner korta anteckningar om vad som skedde i mitt liv, men jag tror att det var någon gång i 20-årsåldern. Tyvärr finns inte den första dagboken kvar; antagligen rev  jag sönder eller brände upp den när jag upptäckt att min mor tjuvläst den. Det var hon som en gång givit den till mig som en present för att hon ville uppmuntra mitt skrivande. Att hon sedan läste den bakom ryggen på mig, berodde på att hon var orolig för hur jag levde och ville veta mer om det som jag inte berättade om för henne. Typ: Hur mycket vin dricker han egentligen? Använder han droger? Jag minns fortfarande den lilla versen som hon bifogade till det svarta vaxdukshäftet:

Ibland en dikt
ibland en bikt
men ändå - någon sorts plikt.

Sedan dröjde det ett tag innan jag tog upp dagboksskrivandet igen. Den äldsta dagboken är från 1962 (se bild), då jag var 22 år och bodde på Herrhagen i Karlstad.



Jag märker att jag avvikit en smula från vad min rubrik utlovade; en betraktelse över skillnaden mellan klassiskt dagboksskrivande och nutida bloggande. Jag ber att få återkomma till det temat.