Gustav Sandgren
Det var så den började, min Gustav Sandgren-period. Jag letade efter hans böcker på alla stans antikvariat och till slut hade jag fått tag i och läst allt som var utgivet – trodde jag. Senare upptäckte jag att det fanns ett antal som jag missat. Några volymer har jag lånat ut och aldrig fått tillbaka, det brukar ju ofta vara så med böcker man lånar ut för att man vill att andra ska få ta del av det man upplevt. Långt senare kom jag att fundera över vad det var som grep mig vid läsningen av den där boken. Jag kom underfund med att den väckt goda bilder inom mig, bilder från min barndom när jag bodde på en bondgård. Tyvärr verkar det inte gå att få samma läsupplevelse som den första gången vid en omläsning några tiotal år senare.
Lite om Gustav Sandgren hämtat från Wikipedia:
Gustav Emil Sandgren, född 20 augusti 1904 i Västra Stenby i Motala i Östergötland, död 11 augusti 1983 på Lidingö i Stockholm, var en svensk författare. Han gifte sig 1935 med Titti Lindstedt och var från 1937 och ett stycke in på 1940-talet, bosatt i Björknäs vid Hållsviken väster om Trosa i Södermanland. Han träffade Ria Wägner i Stockholm 1944, som han flyttade ihop med året efter. De levde sedan i nära fyrtio år i tvåsamhetens tecken i en lägenhet på Lidingö i Stockholm.
Sandgrens föräldrar var tunnbindare O.J. Sandgren och Karolina Adolfsson, som kunde ge sonen en fattig men lycklig barndom. Fadern var – vid sidan av sitt förvärvsarbete – spelman och fiolbyggare. Sonen Gustav hade alltsedan barndomen både hört och själv spelat på fiol – ett musikinstrument som han hanterade med skicklighet livet igenom och till glädje för många av sina författarkollegor – de gamla folkvisorna från Östergötland. Denna barndom har gjort att såsom arbetarförfattare såg Sandgren det sköna i människan, i arbetet och i livet, till skillnad mot många andra av sina likar. Han fascinerades av folksagorna, mystiken och drömmarna, och längtan efter frihet. För honom var livet rikt och han har sagt:
"Jag har intet att förebrå min första barndom. Jag är tacksam för dess frihet och dess fattigdom på förtryck, på fientliga ting. Ingen uppfostrade mig, ingen tvingade mig att hålla tankarna i styr."
Sandgren blev efter folkskolan industriarbetare och arbetade fem år på Cloetta chokladfabrik i Ljungsbro utanför Linköping. Åren 1926–1929 gick han på folkhögskola och blev därefter författare på heltid, och kom att ha 47 böcker bakom sig vid sin död 1983. Han skrev helst romaner, fyra av dem med självbiografiska inslag: "Du bittra bröd" (1935), "David blir människa" (1943), "Liv ge oss svar" (1949) och "Ungdomens hunger" (1960). Men han skrev också poesi, reseskildringar (några tillsammans med hustrun Ria Wägner), sagor, novellsamlingar samt barn- och ungdomsböcker.
Tilläggas bör att Sandgrens egentliga debut som författare skedde tillsammans med Harry Martinson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren och Erik Asklund i antologin Fem unga, 1929.
Barndomshemmet i Västra Stenby, Östergötland.
Gustav Sandgren,
den enda bilden på honom
som jag funnit på nätet.
Nej visst är det så, att det man läst och älskat en gång som ung, mycket sällan kan ge en samma upplevelse igen när man läser om dem i nutid. Tyvärr. Mycket brukar bero på språkbruket, som ibland kan vara "out of date" och svårt att relatera till, och annat handlar om tankegångar och upplevelser som man hade just då och som liksom inte gäller längre.
Det är nog just precis så det förhåller sig.
Gillar din beskrivning av hur läsupplevelsen finns i stunden Bosse. Ganska ofta har jag upptäckt samma sak, en favoritbok från yngre år tål inte en omläsning nu, kanske trettio år senare. Men undantag finns, tur det!
Din saxade text om författarens "bio" fick mig att minnas en av svensk tv:s första kändisar, Ria Wägner. Under en kort period var jag attraherad av henne (fråga mig inte varför, det fattar jag knappt själv!?). Ria med sin bakvända vinkning och lugna samtalston med de personer som besökte henne i tv-studion, dåtidens "Malou efter tio". Kanske var det just hennes lugn, som bröt av mot många i min egen närhet...
Gustav Sandgren har jag själv ingen läsrelation till, i unga år hade jag Sven Wärnström (förstod senare att han var samma typ av dussinförfattare som Bengt Linder med sina Dante-böcker som jag slukade som ung tonåring) När jag sedan gav mig på Strindberg med flera, ja då återvände jag aldrig till Tvillingdeckarna (Sivar Ahlrud) och liknande böcker. Fick senare reda på att det var flera som använde pseudonymen Sivar Ahlrud när ungdomsdeckarna skrevs (där rasade en illusion).
Nää, nu räcker det. Må gott i dimman Bosse :-)
Så kan det bli!
Du nämner Sven Wernström, vilket påminner mig om ett litet häfte som finns i bokhyllan, "Fiendens språk", skrivet av samme Wernström förmodar jag. Det handlar om hur borgarklassen härskar över arbetarklassen med hjälp av språket. "Språket är tankens omedelbara verklighet" (Marx) står det på sidan 1. Tryck: Ordfront, 1974.
Ja, visst minns vi Ria, den vänliga och folkkära. Jag minns lite av vad hon skrev i en artikel någonstans, titeln var "Låt oss vara sentimentala", där hon skrev att sentimentaliteten var en med orätt förtalad känsla. Hon skrev också att man inte skulle vänta för länge med att höra av sig till någon som skrivit något man gillat. Jag skickade anonyma vykort till hennes man då och då och tackade för hans böcker. En gång åkte jag och min bästis ut till huset där Gustav Sandgren bodde, ett höghus på Torsvikssvängen i Lidingö, för att hälsa på honom helt spontant. Modet svek oss när vi stod framför hans dörr, men vi hann se att namnet Wägner också fanns på dörren. Jag minns att jag blev lite besviken över att han bodde i ett modernt höghus, hans böcker hade gett mig intrycket att han bodde i ett litet torp ute i skogen.
