Bo på Ormberget

Hittade en avspänd gitarrist på YouTube, Naudo, en musikant med många låtar på repertoaren. Så här presenterar han sig:

"I began to play guitar at five years age. Belong to a family of musicians, but never went to any school or music conservatory. So I'm autodidact. I learned to play guitar jamming with other musicians, and went digesting all musical styles.
I was working with various musician groups in Recife, Bahia and Rio de Janeiro (Brasil), recording the album "Vento Norte" with the group Karetas, which was No. 1 in sales in 1982 Brasil.
In 1989, I decided cross over the Atlantic Ocean with my brother, also musician. And we worked in Lisbon for two years, dedicated to the Afro-Brazilian music.
In 1992 I made a tour for Spain with the orchestra Linea Continua participating in the "Autum Jazz" of Zamora (Castilla), where I was acting with saxophonist Quique Macias.
Since 1993 I'm living on Tenerife Island where I work playing in jazz clubs, hotels and cultural centers and participating as a guitarist in recordings from several artists. In 2002 recorded a CD entitled "Alone with my guitar".
And actuality I also take part of the band Madeira Choro with other Spanish musicians dedicated to the Brazilian music.
My guitar is an semi-acoustic electric Alhambra."

Här en länk till en av hans playlists:

http://www.youtube.com/view_play_list?p=8618C85167683BBD

Inspirerad av en bild som vännen ElStiffo presenterade på sin blogg http://elstiffo.blogg.se/

Den här tappade vanten hänger i ett träd på Rävudden vid Vinterviken i Stockholm. När jag såg den kom jag att tänka på Beppe Wolgers text Okända djur, tonsatt av Olle Adolphson. Nyss sökte jag texten på Google, fann den och saxar här några rader:


Men innan jag fann texten hamnade jag via Google på en kul blogg, Tappade vantar. http://tappadevantar.blogg.se/
Det visade sig vara en blogg med säte i min gamla barn- och ungdomsstad Karlstad. Självklart skickade jag min bild dit också.

För många år sedan blev jag lite bekant med Elisabeth när hon jobbade som inredningskonsult på Expressen. Numera bor vi grannar i Gröndal. Elisabeth tillbringar en stor del av sin tid med målande. Just nu ställer hon ut på Galleri Bibb, som finns i Gröndals lilla bibliotek, fram till den 9 juni. Det är en sann njutning att komma in där och se hennes färgrika akvareller och akryler. Många av sina motiv har hon hämtat från Gröndal. Med hennes medgivande "ställer jag ut" några av hennes fina bilder här:










Att Elisabeths bilder är omtyckta visas kanske bäst av att nästan alla är sålda.

Det var sommaren 1964 i trädgården på John Ericssonsgatan 31 i Karlstad. Åke tog bilden av min stora ungdomskärlek och mig med sin Hasselbladare.

Det var 1958 och jag hade just köpt min första kamera. Min styvbror Gösta och jag tog bilder på varandra där vi parodierade den tidens rockhjältar, Elvis Presley och Tommy Steele. Vi tyckte att dom var töntar. För oss var det jazz och klassisk musik som gällde. Det dröjde många år innan jag omvärderade min uppfattning om Elvis ...

Alltid när någon på YouTube "prenumererar" (subscribe) på mina videor där, brukar jag kolla in den personens profil. Det var så jag i dag snubblade över en video med en sångerska jag inte kände till, China Forbes. Hon verkar ha "det rätta hänget" när hon sjunger tillsammans med Pink Martini, ett band från Portland, Oregon. Det var en trevlig bekantskap. Lyssna gärna på deras inspelning av "Hey Eugene", den finns i flera olika inspelningar på YouTube. Här är en av dem:




China Forbes


China Forbes med Pink Martini

China Forbes hemsida:  http://www.chinaforbes.com/

Okej, jag vet, det blev många bilder. Men många maskrosor kräver många bilder.

Lite info om bilden och tillfället när den togs:
Jag befann mig i Jaffa, strax söder om Tel Aviv, tillsammans med vännen Josef som visade mig runt där. Han hade bott där i flera år, så han kände väl till platsen. I Jaffa bor många israeliska araber, och i samband med giftermål sker fotografering, där som här. Det var en sådan fotografering jag blev vittne till. Jag tog en serie bilder och den här blev jag mest nöjd med.

Den arabiska lutan kan ljuda så mjukt och varmt att det nästan bara är cellon bland stränginstrumenten som kommer i närheten av samma egenskaper. Den här videon kommer från Marocko. Passa på och njut av det vackra rummet också.

För ett år sedan vid den här tiden befann jag mig i Tel Aviv, Israel, där jag hälsade på släktingar och vänner. Häromkvällen, när jag var uppkopplad på MSN, fick jag plötsligt ett textmeddelande från Anna Maria, min systerdotter i Tel Aviv, som jag alltså inte sett på ett år. Nu befann hon sig hos grannar på moshaven tillsammans med sin sambo Eliav. Efter en stunds chattande undrade hon om jag hade någon kamera kopplad till min dator, och det har jag ju, en i datorn inbyggd sådan. Men den funkar inte på MSN, eftersom jag har en Macintosh-dator. Det problemet löste vi genom att koppla upp oss på en svensk video-chat. Sedan kunde vi både se och höra varandra. Det var så kul att jag som vanligt måste filma lite. Jag älskar Anna Marias skratt (fast numera vill hon heta Naya, därför rubriken ovan.) Här kommer en liten glimt från vårt samtal.

Jag såg nästan hela föreställningen i går. Nu tycker jag att det är dags att byta namnet European song contest mot European show contest. Det handlar allt mindre om sångerna, allt mer om att prestera spektakulära shower. Gårdagens vinnare Ryssland utgör ett exempel på det; en tämligen slätstruken låt, en vilt fejkande violinist (som av de svenska kommentatorerna påstods spela på en megadyr Stradivarius, hämtad från ett bankfack i Schweiz) och en hysteriskt "dansande" skridskovärldsmästare. Och detta är tydligen vad många uppskattar. Javisst, folk får tycka vad dom vill, och det får jag också. Patetiskt och pinsamt, det är vad jag tycker. Nej, det är inte i besvikelse över att det svenska bidraget inte placerades högre på resultatlistan. Det var inget som förvånade mig, här i landet (och förmodligen i alla länder) piskar alltid medierna upp förväntningarna på det egna bidraget. Då är jag nästan mer förvånad över att det fåniga piratgänget från Lettlend inte vann.

Att länder numera kan köpa sig en direktplats i tävlingens final har inte heller mycket med sång och musik att göra. England, Frankrike och Tyskland (kanske något mer land?) hade tydligen sponsrat tävlingen med så mycket slantar att de kunde kliva rakt in i finalfältet.

Men lite kul var det att än en gång se den före detta abetskamraten Svante Stockselius från Expressen sitta på toppen av hela företaget. Han var en vänlig, begåvad och ambitiös person redan som reporter. Men det hjälps inte – det här var nog sista gången jag tittade på spektaklet.

Datorproblemet kvarstår, det vill säga att det är värre nu än för några dagar sedan. Inte kul. Det blev problem med andra program också, som iTunes musikbibliotek och iPhotos motsvarande. Jag tror att jag har lyckats rädda alla musik- och bildfiler till en av de externa hårddiskarna. Men under försöken att reparera skadorna i datorn begick jag misstaget att släppa cirka 7500 bilder på skrivbordet. De var tänkta att hamna i en särskild mapp, men på grund av datorns nuvarande slöhet och min egen ouppmärksamhet hamnade de fel. Nu ligger de där och stoppar nästan all verksamhet, omöjliga för mig att komma åt, och det mesta sker med en oerhört irriterande långsamhet.

Nu ska det göras backup på de filer jag inte vill förlora vid den kommande formatteringen av den interna hårddisken, det kommer att ta ett tag. Sedan ska disken partitioneras och därefter ska tre olika versioner av operativsystemet installeras. Önska mig lycka till.

Jag kommer fortfarande ut på nätet men har alltså inte möjlighet att vare sig sända eller ta emot post på min ordinarie e-postadress. Så länge datorn funkar kan jag dock använda [email protected]

Ha det gott så länge!

:-) trots allt





PS: Sådana här meddelanden hatar jag. Här passar de faktiskt rätt bra, de sorgliga bildramar som blogg.se erbjuder.

Det började med att jag sökte på YouTube efter något som handlade om en av mitt livs stora favoriter i musikvärlden, Lars Gullin. Men ingenting fanns att finna. Det var då jag beslöt mig för att sätta ihop något själv, som en liten hyllning till denne skapare av jazzmusik med en säregen "svensk" karaktär, "fäbodjazz" som den ibland kom att kallas. Och detta var många år innan Jan Johansson fann sin folkvisestil.

Jag var i 12-årsåldern när jag första gången hörde ljud och toner från Lars Gullins barytonsaxofon. Det var "hippa" (fest) inne hos Ingemar i hörnet John Ericssonsgatan–Värmlandsgatan i Karlstad i början av 50-talet. Vi som var för små för att få vara med bland de stora barnen på hippan, stod utanför huset och lyssnade på musiken som spelades där inne på partajet. Den enda låt jag minns från dessa tillfällen är "Top Hat" med Lars Gullins kvintett. Ett par år senare, 1954 tror jag det var, fick Lars Gullin OrkesterJournalens "Gyllene skiva" för årets bästa svenska jazzinspelning, "Danny's dream", den låt som ackompanjerar mitt lilla bildspel, dock i en annan version än den ursprungliga utgåvan. Samma år valdes han av den amerikanska jazztidskriften Downbeat till bästa utländska barytonsaxofonist. (Redan då fanns det alltså folk som skapade tävlingar inom musiken.) De utnämningarna betydde naturligtvis mycket för Lars Gullins fortsatta karriär.

Om denne saxofonist, pianist och kompositör har det redan skrivits mycket. En sökning på hans namn gav 38600 träffar på Google. Jag tänker inte fördjupa mig i hans intressanta och delvis tragiska liv här. Jag nöjer mig med att konstatera att nu finns Lasse med på YouTube också.

Min far brukade spela det här musikstycket. Här framförs det av lilla Rachel. Det finns ett 40-tal videor med henne på YouTube. Hon ska spela i Carnegie Hall, New York, den här månaden.

Ja, på ett ungefär. Jag funderade på att lägga musik till bildspelet, antingen något som spelades i ett ohyggligt snabbt tempo eller något i super slow andante, som kontrast till de snabba bildväxlingarna. Men jag låter bildsviten stå för sig själv.
Bildkvalitén är skral, men för hastighetens skull gick det inte att använda högupplösta bilder. Grundversionen uppgick ändå till bortåt 800 MB. Maximalt tar YouTube emot videor upp till 100 MB, så det blev att konvertera ner det hela kraftigt. Tempot mattas mot slutet av bildspelet beroende på att min dator fick krupp.

Gör ett experiment, se hela serien (om du orkar ;-), slut sedan ögonen och se om några bilder fastnat i hjärnan. Kommentarer emottages gärna.

En bild på vännen Eriks blogg fick mig att le igenkännande. Utan att fråga om lov, men naturligtvis med angivande av källan, tar jag mig friheten att sno både bild och bildtext utan att be om lov.



En fin tavla skapad av rostat bröd (Magritte måste ha skrattat där uppe i konstnärshimlen ;-))  Bild: Erik Kling http://erik56.blogg.se/

Eriks bild från Quarnevalen, som gick av stapeln förra veckan, fick även mig att minnas René Magrittes målning.



Någon bättre vetande översatte texten åt mig, ungefär "Detta är inte en pipa". Jag minns att de orden förbryllade mig en aning. Om det inte är en pipa, vad är det då? tänkte jag konfunderat. Dessbättre fanns det mer konstbevandrade i min omgivning, någon förklarade för mig att det var en bild av en pipa. Jag tror att den iakttagelsen på något sätt har påverkat mitt sätt att uppfatta konst, men jag kan inte riktigt förklara på vilket sätt ...

Jag har surfat runt lite i bloggvärlden och slagits av hur gosigt och mysigt det verkar vara på många håll. Inte överallt, men ändå påfallande ofta. Det verkar som om alla lite mörkare sidor av tillvaron är portförbjudna; allt ska vara trevligt och positivt, annars får det inte vara med i texter och bilder. (Min egen blogg utgör inget större undantag, jag drar mig också för att skriva om livets jävligheter.) Alldeles osökt kommer jag att tänka på Joakim Pirinens teaterpjäs Familjen Bra. Jag har tyvärr inte sett den föreställningen, men jag har boken. Via Google kan man finna en hel del info om Pirinens lilla bok, och jag väljer här att citera en av texterna därifrån, författaren är tyvärr inte nämnd:

'Joakim Pirinens bok Familjen Bra handlar om världens konstigaste familj – nämligen familjen som helt och hållet saknar problem. Det är givetvis ett rent experiment från Pirinens sida, han har satt sig i sinnet att berätta om en familj som är alltigenom lycklig, som saknar alla normala friktioner, och resultatet blir mycket underligt – man tror inte för en sekund att detta kan vara möjligt.
Boken består dels av två pjäser om familjen Bra, den genomgulliga familjen, där alla är så trevliga mot varann att man som läsare blir alldeles snurrig i huvet, man börjar misstänkliggöra själva begreppet trevlig, detta kan inte vara nyttigt, tänker man, hädanefter tror jag inte på nån som säjer nåt trevligt till nån. Man är ju van vid att teater bara handlar om elakhet, ta t ex Lars Norén, systemet i hans pjäser är att alla är elaka mot alla hela tiden, och det har vi av tradition lärt oss att betrakta som SANN teater, inzoomningen och magnifieringen av det svarta/beska/bittra i livet har av tradition kommit att betraktas som realistisk och äkta verklighetsteater. Men Pirinen gör programmatiskt tvärtom! Han zoomar in gulligheten i stället, det vänliga-rara-snälla, och som betraktare reagerar man nästan aggressivt, så här får det inte vara! Det här är inte verkligt!
Familjen Bra är alltigenom lyckad och välartad, alltigenom god och trivselfull, för varje replik överträffas präktigheten ytterligare ett snäpp. I Familjen Bra förstÅÅÅr man varann, man förstår ALLT, man diskuterar, man lyssnar, man skisserar lösningar till alla världsproblem med hjälp av outsinligt flödande tolerans och välvilja. Det är så överdådigt att åskådaren till slut storknar och går i däck, precis som när man ser Norén, fast av motsatt anledning.'

Jag vill gärna citera den första scenen ur Familjen Bra med några avfotograferade sidor. Klicka på miniatyrbilerna så kommer texterna upp i läsbart format. Mycke' nöje tillsammans med en familj som får representera den mysgosiga delen av bloggvärlden.




PS: Jag har haft lite problem när jag försökt öppna miniatyrbilderna. Om någon annan har samma problem vore jag tacksam för en kommentar om det, så att jag kan reklamera hos blogg.se.

Animation: James
http://www.myspace.com/jamesjonesmorris

Musik: Santa Dog
http://www.myspace.com/santadoguk

Tja, varför skulle det inte kunna snöa i Övertorneå i maj, när det har snöat i södra Sverige på midsommarafton?

(Notera den antika mobilen, överlåten av sonen som väl haft ett halvdussin modeller sedan den här klassikern.)

Okej då, det är inte filmens originaljud som hörs, men det är i alla fall ljudet från en ringduva - plus en del annat oväsen. ;-)

Det blev alltså ingen Quarneval för mig i år - heller. Tittade nyss in på YouTube, och javisst, det ligger redan flera videor från gårdagens tilldragelse där. Klicka här så är det bara att välja i utbudet:

http://www.youtube.com/results?search_query=quarnevalen&search_sort=video_date_uploaded

Det verkar ha varit ännu fler fantastiska och fantasifulla skaplser i år än någonsin tidigare. Här en video som kan ge oss som inte var där en uppfattning om hur det glada spektaklet tog sig ut:

Äntligen sitter jag på balkongen för första gången i år. Det är plus 26 här i skuggan, i eftermiddag när solen dyker upp kommer termometern säkert att dra i väg en bit över 30.

Klipporna och gräsplättarna nedanför är fyllda med solhungriga och lättklädda människor. Några modiga badar redan, trots att vattentemperaturen knappast kan vara mer än 13–14 grader. På fjärden vimlar det av båtar. Det fläktar milt och det här är helt enkelt en perfekt dag. (Då bortser jag från det desperata läget i Burma och andra sorgligheter.)

Intill mig fortsätter mitt almträd att växa. Jag vet inte hur många år som gått sedan det lilla almfröet beslöt sig för att slå rot i min blomlåda på loftgången på Söder. Kanske är det sex sju år sedan. (Någon som vet när och hur man beskär en alm?)

Hittade ett litet trevligt program, Pixelmator, som jag nu laddat ner från nätet som trial version. Köper det kanske längre fram, 59 dollar. Har inte kommit underfund med hur det funkar ännu, men det gick ändå att få till den här lilla animationen:

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska resa in till city på lördag för att se årets upplaga av teknologernas Quarneval. Det är ett roligt spektakel, men jag är inte så pigg på att trängas med tusentals människor, och jag har ju redan sett ett antal Quarnevaler genom åren. Men funderingarna födde i alla fall tanken att göra ett litet bildspel av de bilder jag tog vid Quarnevalen 2005.



Som vanligt när stillbilder och/eller film måste gå igenom inte mindre än tre konverteringsprocesser, går det ut över den slutliga kvalité som resultatet får på YouTube. Det är trist, men tyvärr har jag inte funnit något sätt att kringgå otrevligheterna.

Erik undrade i en kommentar hur min promenad för ett par veckor sedan fortsatte, eftersom jag ju avbröt beskrivningen av den redan efter några steg. Så här kommer en del av fortsättningen i form av en kort film där jag förgäves försöker hitta en sjungande koltrast på kameradisplayen. Men huvudsaken är ju fågelns vackra drillar.
Om någon undrar över inläggets rubrik, så är det en travesti på en del av en Beatles-text.





Till slut fann jag den lilla skönsångaren i sökaren, men med största zoomen inställd blev det en riktigt dålig bild.

Promenaden fortsatte ...

Vännen Erik inspirerar med en massa sköna musikvideor på sin blogg http://erik56.blogg.se/

Jag vill ju inte vara sämre, så här följer ett nummer från en Berlin-konsert 1990 med The Best Group of them all:



Erik kommer kanske att rätta rubriken på inlägget, den borde förmodligen vara 'Roger Waters live' - eller?

... klev ur sängen åtta, gick ut nio, kom hem halv elva.



Livsnjutaren Sotis (kolla ögat).



Superkranen Karl-Alfred är på plats i Liljeholmens storbygge.



Ingen arbetsplats för den som lätt får svindel.



Det är tveksamt om det blir något svanpar i boet vid Trekanten i år. Jag har bara sett en svan i sjön.

... är inte alltid bara en promenad till Konsum. På vägen inträffar ibland trevligheter:



Sotis myser i eftermiddagssolen.



Testade lite olika inställningar i kamerans vitbalans, därav de skiftande färgerna i bilderna.



Och på galleri Bibb hänger en vacker målning.

Den här videon ligger utlagd på vännen Eriks blogg http://erik56.blogg.se/

Jag tar mig friheten att lägga ut den här också. Titta noga på bilderna och fundera lite över hur sjutton man gör en sådan video.

Ungefär så här såg familjens kamera ut en bra bit in på 1950-talet. Tolv bilder rymdes på en film, negativens storlek var 6x9 cm. Endast svartvita bilder gick att få.



Min första egna kamera, en Dacora 1, en så kallad bälgkamera köpt 1958 för 75 kronor. Även där var det 12 bilder på en film, negativets storlek 6x6 cm. Kameran fungerar fortfarande, men antagligen är det svårt eller omöjligt att hitta film till den.



1967 köpte jag en systemkamera, Minolta SRT-101, på avbetalning. Då hade jag allvarliga tankar på att utbilda mig till fotograf. Tyvärr klarade jag inte avbetalningarna, så efter några månader överlät jag kameran och betalningen till en kompis.




Sedan blev det ingen kamera förrän 2004, en liten digital Pentax Optio 750Z. Tillsammans med den trivs jag ganska bra.

39 spänn för 12 gubbar - det var det inte värt! Jordgubbar ska mogna i solsken, inte i konstbelysta växthus (om de nu har gjort det).

Jag kunde ju inte rå för att det lilla flygfäet ville smaka på den gammaldags vaniljglassen. När jag såg att det fastnat i härligheten, försökte jag mycket försiktigt peta ut det med hjälp av spetsen på teskeden. Efteråt tänkte jag att jag borde ha använt en pincett eller något annat lämpligt. Han/hon såg ganska medtagen ut, men det är inte lätt att rehabilitera en sådan liten varelse.



Dagen efter var det bara att inse att glassen krävt sin tribut.

Det här är Nils. Han var gift med min moster Ingrid. Nils har släktforskat under en stor del av sitt liv, och det är framför allt tack vare honom som vi i familjen vet en hel del om släktens historia på vår mors sida. Jag har pratat i telefon med Nisse under de senaste dagarna. Han ligger till sängs i sitt hem nu, och säger att han nog inte orkar så länge till. 'Är man 98 år så är det inte så konstigt om man är trött', säger han med en stämma som inte är lika kraftfull som tidigare. Tyvärr orkar han inte längre ta emot besök, det är inte svårt att förstå. Jag känner en stor tacksamhet över vad denne hedersman har givit oss.

Jag har använt många olika metoder för att påminna mig om vilka djävulska gifter som ryms i de vita Prince-paketen. Det här är en av dem:



Lika förbannat sitter jag nu här och inhalerar de dödsbringande toxiderna. Det imbecilla begäret tenderar att övervinna det lilla som finns kvar av förnuftigt beteende.

Min syster Eva har blivit mormor. Hennes dotter Carolina med make Gary på Long Island har fått en son, Jonathan Robert Merlin. Congratulations!