Bo på Ormberget

På tal om ingenting, alltså ... Bara för att jag passerade där för några dagar sedan och för att jag inte ids göra något annat än blogga just nu.


Jag har alltid gillat färgerna och strukturen på den här stationens vägg. Kommer av någon anledning att tänka på en bambuskog när jag ser den.


Vad är det för fel på mig som aldrig störts av halvnakna tjejer på reklamaffischerna? Kommer jag att mailbombas av Socialdemokratiska kvinnoförbundet nu?

När jag passerade nedanför Söder torn tänkte jag plötsligt att det skulle roligt att vara ung, vacker, frisk, intelligent, klok, rik och ha en våning högt där uppe i tornet. Men jag klagar inte, det är rätt bra som det är.

En av jobbarna vid det nya centrumbygget i Liljeholmen sa till mig för något år sedan att den första invigningen skulle ske i december 2008. När jag ser hur långt man har kommit med byggandet har jag svårt att tro att så kommer att ske. Men jag är verkligen ingen kunnig person när det gäller att bedöma den saken.

Eftersom El Stiffo är så förbaskat återhållsam med sina audio- och visuella alster, så får väl jag ge honom ett handtag här. Digga in hans fantasifulla figurer och klurigt snygga musik i följande bildspel. Dubbelklicka i bilden så kommer du till YouTube där det går att få en större bild. I dag har jag också lärt mig att man ska klicka på "watch in high quality" för att få bästa resultat:



http://elstiffo.blogg.se/

Om jag tar fram kameran i Vintervikens trädgårdar är jag förlorad för en lång stund i hänförelse över färg-, form- och variationsrikedomen.












Jag tror att jag citerat den kinesiske vishetsläraren Lin Ytang här i bloggen tidigare, men det tål kanske att upprepas. I sin bok Konsten att njuta av livet skrev han:

Vill du vara lycklig en natt – sup dig full.
Vill du vara lycklig ett år – gift dig.
Vill du vara lycklig hela livet – odla blommor.

Kan det verkligen vara så enkelt?

I dag för 102 år sedan fick min farmor det här albumet av min farfar i Berlin. Vad gjorde dom där? Bröllopsresa? Det ska jag ta reda på.






Vilka är alla dessa för mig okända människor som fyller albumet? Nu handlar det om att finna äldre släktingar som kanske kan identifiera personerna på bilderna. Och jag som hade föresatt mig att inte bli släktforskare ...

I dag föll jag nästan i gråt, så jävla lycklig var jag! Ta det lugnt, tänkte jag, det går över.

... på datorskärmen. Hårddiskkrasch? tänkte omedelbart pessimisten i mig. Modemet hade också slocknat. På elpanelen i garderoben såg alla proppar ut att vara hela, men inga lampor gick att tända, kylskåpet och frysen surrade inte som vanligt. I trappuppgången lyste det men hissen funkade inte. Skumt.
Då erinrade jag mig att Fortum skickat info om ett kommande byte av elmätare i huset. Hittade papprena som handlade om det, läste och kom fram till att bytet skulle ske någon gång mellan 12 augusti och 5 september, vilken vardag som helst mellan 7 och 20, eller lördag–söndag 10 och 17. Måttligt precis information, alltså. Jag gissade att elmätarna skulle finnas i källaren, gick ner dit och mycket riktigt, där stod en kvinna och skruvade fast de nya digitala elmätarna. Vi hade en intressant pratstund där jag fick lära mig en del om elvärlden, bland annat att hon för bara några minuter sedan fått sin andra elstöt under de 1 1/2 år hon jobbat för Fortum. Ja, hon verkade faktiskt väldigt pigg.




Den nya så kallade energiboxen. Snart kommer det bli möjligt att följa den egna elanvändningen på Fortums hemsida. Men hur blir det för dem som får sin energi från något annat elföretag via Fortums ledningar?

På YouTube finns mängder av exempel på så kallad speedpainting, en serie avfilmade teckningar eller målningar som beskriver själva tillkomstprocessen av en bild. Här har jag plockat ut två varianter. Den första ger en digital version av Eschers två tecknade händer, den andra visar hur konstnären Nico Di Mattia skapar en bild av sin fästmö. Hans blogg är väl värd minst ett besök: http://art-speedpainting.com.ar/  Musiken som ackompanjerar bildserierna kan man stänga av om man inte gillar den; det gjorde jag.

Förslag?



En bild jag tog för några år sedan.

Kvarterskrogen i Gröndal, god mat och trevlig personal, rekommenderas!

De flesta av mina projekt har med det förflutna att göra. Nu har jag tagit itu med en del av min fars efterlämnade bilder. De flesta av dessa finns i de kuvert som han någon gång i tiden sorterade i kronologisk ordning, från 1911 – det år han föddes – till och med 1948. Andra kuvert rymmer bilder från hans resor i ett sönderbombat Europa efter krigsslutet 1945. I ett tjockt album finns släktbilder från 1800-talet. Tyvärr saknas oftast namn på de personer som finns på bilderna, likaså saknas uppgifter om var bilderna tagits.

ElStiffo fixade affischen.

Först kände jag inte igen henne, jag la knappt märke till henne. Jag gick förbi bordet där hon satt, efter några steg steg hände något i min hjärna som fick mig att vända mig om. Hon tittade på mig. Då såg jag att det var Mary, så förändrad. Än i dag kan jag inte beskriva vad jag upplevde i det ögonblicket. Antagligen slog mitt hjärta hårdare.
  – Mary?
  Hon sa mitt namn. Tog vi i hand?
  Senare, när jag kommit hem, försökte jag skriva om vårt möte.


Tretton sidor kvar i "Den vita boken".

Vilken njutning det är att höra en lärd och vältalig person tala om intressant litteratur. Här ett kort avsnitt av ett längre samtal om tre böcker som betyder mycket för Svenska akademiens ständiga sekreterare. Länk till hela konversationen här nedanför.



http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1221700

Så blev det ingen olympisk medalj för den sympatiske Karlstadsbon, numera före detta olympisk mästare. Men ett stort tack för alla nervkittlande upplevelser han bjudit på under de 11 år han tävlat på toppnivå.

Jag som trodde att den här olympiaden skulle passera ganska osedd för min del. Så blev det inte. Jag har inte precis suttit klistrad framför bildskärmarna, men en hel del har jag tittat på.

SVT har skapat nya möjligheter att titta på TV i datorn. Vilket kanske kommer att medföra att även de som har dator men inte TV måste betala TV-licens.



Dessutom har man på YouTube lagt till en ny funktion som man kallar "annotations", vilket skapar möjlighet att i efterhand lägga in pratbubblor och noteringar i filmerna. Det ser jag som en kul grej.

Blicken glider längs bokryggarna – det är pinsamt så många olästa böcker det finns i mina hyllor. Som den här till exempel, den har stått där och samlat damm i säkert 50 år. Varför har jag aldrig lyckats ta mig igenom den klassikern?

Popular Mechanics 1954: Scientists from the RAND Corp. have created this model to illustrate how a "home computer" could look like in the year 2004. However, the needed technology will not be economically feasible for the average home. Also the scientists readily admit that the computer will require not yet invented technology to actually work, but 50 years from now scientific progress is expected to solve the problems. With teletype interface and the Fortran language the computer will be easy to use.



Jag hade svårt för att bestämma hur det här inlägget skulle kategoriseras, i Teknik & vetenskap eller Funny stuff?

Vid Trekanten hade ett av de gamla träden fått nog. Åsynen av den knäckta stammen fick mig att tänka på den klassiska, filosofiska frågan: Om ett träd faller med ett brak i en skog där inga människor eller djur befinner sig, finns då ljudet?

ÄNTLIGEN! Det är längesen Sverige befann sig i en stor tennisfinal. Har det hänt sedan Borg-, Wilander- och Edbergtiden? Men efter dagens semifinalrysare är det dags för OS-final i morgon, lördag, klockan 10 svensk tid. Dubbelparet Aspelin-Johansson kämpade till sig en finalplats efter en maratonmatch mot det franska paret Arnaud Clement och Michael Llodra, där skiljeset slutade 19–17 i en match som varade i nästan fem timmar.



PS: Det har blivit lördag, dagen efter semifinalen. Klockan är tolv och jag har inte lyckats hitta någon tennisfinal i teven. Det måste ha varit en felaktig uppgift som sa att finalen skulle ske i dag, eller så missförstod jag. Och när jag tänker efter, det vore ju konstigt om finalen lagts dagen efter semifinalen. Just nu vet jag inte när finalen kommer att spelas. Någon som vet bättre?

PPS: Ah, matchen sändes på SVT24, den kanalen får jag inte in. Sverige fick på moppe av Schweiz, som ju har världens bäste tennisspelare i laget. Alltså, en silvermedalj till Sverige. Snyggt!

... från vännen Gunnel. När vi sågs för någon månad sedan hade vi inte setts på drygt 40 år. Vi hade mycket att prata om på Kafé Pladder tillsammans med gemensamma Karlstadsvännen Eva.

"Att han aldrig slutar med sina båtar!" tänker/säger kanske någon? Det gör jag nog – när jag flyttat härifrån.

Vad gör Kustbevakningen i Mälaren? Bevakar gränsen mot Västerås? Och hur låter en tändkulemotor? Nej, det är nog inte en sådan som hörs i den sista filmsekvensen. Jag lyssnade till några exempel på nätet och det lät inte riktigt som ljudet i filmen. Lyssna själv här: http://www.llaurin.se/

Jag ska nog blogga lite om henne så småningom. Hon har sagt att jag får göra det. Men å andra sidan kan hon ändra sig på nolltid – så jag väntar nog ett tag.

... vidare till något som jag inte sett tidigare. Först trodde jag att det var en skulpturutställning, men det visade sig vara en samling träningsredskap ...

Egentligen hade jag ingen större lust att gå ut, trots att vädret var skönt med precis lagom mycket sol, molnighet och temperatur. Det var mera som en tjänst för den egna kroppen som jag till slut styrde ut på den sedvanliga långrundan. Kameran fanns i fickan som vanligt, men jag hade inget särskilt behov av att fotografera – trodde jag. Alldeles utanför huset tornade det här vackra trädet upp sig, och då var jag ju tvungen att plåta:


Visst är det väl ett rönnbärsträd? Det är den orangea färgen på bären som gör mig lite tveksam. Men att nästa bild föreställer bären från just ett sådant träd tvivlar jag inte på:


Inte ens halvvägs på min runda var jag redan svettig, och efter den relativt branta stigningen i skogspartiet på Rävudden bultade hjärtat ganska hörbart.



Jag har traskat den här rundan några gånger under de 3 1/2 år som jag bott i området. På vissa platser vill min blick alltid dröja sig kvar. Det här döda (?) trädet har den effekten på mig:

Först trodde jag att det pipande ljudet var gnisslet från någon båtförtöjning. Sedan såg jag ugglan på båttaket och därefter måsungen som satt strax intill. Underligt, tänkte jag, varför sitter det en måsunge och piper intill en uggleattrapp? Jag tog några bilder och filmade det märkliga paret. Tyvärr gick det inte att spela in det högfrekventa pipljudet med kamerans digitala bandspelare.



Efter en stund upptäckte jag en fiskmås som låg en bit ut i vattnet och flöt. Den måsen flög upp och satte sig på den båt som låg intill ugglebåten. Då flög måsungen lite vingligt mot den men landade i vattnet mellan båtarna. Den fullvuxna måsen – antagligen måsmamman – flög över till ugglebåten och lämnade en liten fisk på taket intill uggleattrappen. För att få äta den tydligen mycket efterlängtade fisken, måste måsungen flaxa upp till båttaket igen, vilket den gjorde. Det var då jag fattade: det här är utfodring kombinerad med flygträning. Så smart! Den sekvensen hade jag gärna fotograferat eller filmat, men då hade jag behövt en kamera med en helt annan sökare.



Varför måsmamman valt just ugglebåten som restaurang och träningsplats kan jag bara spekulera över. Kanske var det av en slump, en tillfällighet? Eller kunde det vara så att uggleattrappen tjänade som något slags skydd? Om någon har någon idé om detta så vore det kul med en kommentar.

Citat från YouTube:
"This piece is one of the Five Intermezzi by Canadian composer and pianist Vincent Lo. This composition (Lo's opus 28) won first place in the British Columbia provincial and nation..."

Nyss hemkommen efter en mysig födelsedagsfest hos Aurun. Kunde än en gång konstatera att enda sättet att få skärpa i bilderna tycks vara att använda det tråkiga blixtljuset. Det enda alternativ jag kan komma på är att sätta kameran på stativ, stänga av blixtfunktionen och be dem som ska fotograferas att stå lika stilla som de gjorde på kanonfotografernas tid. Någon som har ett bättre förslag?




Aurun bjöd på fiskdamm, alla fick hembrända cd med antingen Cesaria Evora eller Ane Brun. Just nu lyssnar jag på den senare. Det låter bra, snart ska jag börja ta in på texterna också.

Per och jag lär koltrast hur den bör låta.

Så har Per återvänt till sitt andra hemland, Japan. Vi har hunnit träffas en hel del under den månad han varit här, och även inlett ett skrivprojekt tillsammans. Kul!








Hej då!

Min kompis under några dygn på Holmen.

Jag tycker att det är trist att åka tåg, särskilt om det stannar 40 minuter på linjen pga växelfel och luftkonditioneringen är obefintlig medan solen gassar. Men det känns bättre när brorsan Dan och hans dotter Beatrice möter vid stationen. När sedan den andra dottern Gabrielle har fixat en härlig välkomstmiddag känns det ännu bättre. För att inte tala om hur behagligt allting blir när Dan och jag tömmer en kartong vitt vin medan solen dalar bakom träden i väster.

Vännen Biz skickade den här skämtteckningen för en tid sedan.

Efter konserten i domkyrkan cyklade jag genom den milda sommarnatten halvmilen ut till huset där jag bodde. Satte mig ute på terrassen med en cigarett, tittade på stjärnorna, andades sjöluft och njöt av tystnaden. Dygnet var en timme gammalt när den bröts.

Skriiiitsch – BOM! Eller hur onomatepoetisera ljudet av skrikande bildäck mot asfalt följt av en kort dov duns? Det lät otäckt. Ljudet kom från den stora vägen som ligger ett par hundra meter från huset. Jag följde den smala skogsvägen genom mörkret, kände mig orolig inför vad jag kanske skulle komma att se ...

Det var tomt på den stora vägen, jag tror det är E18. I det svaga ljuset från den glesa elbelysningen kunde jag inte se vare sig någon kraschad bil eller några bromsspår i asfalten. Jag gick längs vägen och försökte se in i den mörka skogen. Inte ett ljud, inte en rörelse därifrån.

Plötsligt knakade det till en bit in bland träden och buskarna. Jag skymtade något ljust som rörde sig i dunklet.

– Hallå, är det någon där? ropade jag.

Inget svar. Jag upprepade min fråga ett par gånger, fortfarande inget svar, men nu kunde jag se att det ljusa jag nyss skymtat rörde sig bort ifrån mig.

– Har det hänt någon olycka? Är någon skadad? Kan jag hjälpa till?

Det var helt klart en person klädd i något ljust klädesplagg som avlägsnade sig, fortfarande utan att svara på mina tillrop. Det hela kändes obehagligt. Jag ansträngde mina ögon för att se om det fanns någon kvaddad bil där inne i mörkret, men det var omöjligt att se. Den tigande personen försvann utom synhåll och jag stod kvar i det relativa mörkret och tystnaden. Varför fick jag inget svar? Var det en biltjuv som inte ville ha något vittne? En rattfull? En påtänd knarkare? Eller kanske en chockad och skadad människa som omtöcknad förirrade sig bort från en olycksplats?

Jag vet, jag borde ha tagit reda på hur det förhöll sig. Jag borde ha sprungit ikapp den där tystlåtna figuren i mörkret och skaffat mig en klar uppfattning om vad som hänt. Eller åtminstone klivit in i den mörka skogen för att ta reda på om det låg något bilvrak där. Men det gjorde jag inte, jag gick hemåt.

Då och då slog tanken till: Tänk om det ligger någon eller några skadade där inne i skogen ... Tänk om det ligger några där och dör just nu. Och här går du, din fegis, på väg hem med bultande hjärta, rädd för att kanske möta en påtänd biltjuv som sticker kniven i dig. Ring polisen åtminstone! Vad har dom för nummer? Ingen aning. Finns det något som heter Nummerbyrån numera? Är det Eniro man ska ringa till för att få numret till polisen här på orten? Vad är det för nummer till Eniro? Finns det någon telefonkatalog i huset? Kan man ringa någon bekant och fråga om numret halv två på natten?

Hemma sjönk jag ihop sittande på sängkanten med telefonen i handen – och somnade.

När det blivit ljust på morgonen gick jag tillbaka till stora vägen, ganska orolig till sinnes. Nu såg jag hjulspåren. Där hade en bil svängt från vägkant till vägkant, för att slutligen braka av vägen, ta med sig en del av en vägskylt (att jag inte lagt märke till det på natten), knäcka några träd och sluta liggande på sidan några meter in i skogen. Jag tittade in genom den trasiga sidorutan och kunde konstatera att det inte fanns någon människa i bilen, inte heller något blod.

En ung man från området dök upp, en av hans små söner kände till numret till polisen, vi ringde och fick veta att man där redan var informerade om olyckan.
"Ja kan berätte att han klare se", sa tjänstgörande konstapel.
"Så ni vet vem det är?"
"Sannolikt."

Kolla in de ljuddämpande äggkartongerna på väggen.