Bo på Ormberget

Den arabiska byn al-Tantura någon gång på 1930-talet. I maj 1948 intogs byn av israeliska soldater, tömdes på sina invånare och förstördes. Att ett stort antal av dess invånare också dödades i en massaker försöker nu många israeler förneka eller förtränga.

I början av sextiotalet bodde jag i Tel Aviv som visserligen redan då doppade fötterna i havet, men då i ett hav som ingen förnuftig människa doppade fötterna i.

I varje fall inget mer än fötterna. Sandstranden var smutsig och täckt av tjärklumpar, vattnet var grumligt och koliinfekterat och längs den strandpromenad som i dag kantas av eleganta restauranger, chica kaféer och lyxhotell låg små sparsamt upplysta etablissemang där man enligt ryktet tillagade de katter som i riklig mängd strök omkring i kök och soptunnor. Det var inte bara katterna som hade svårt att se skillnaden.

De som kunde badade följaktligen någon annanstans. Vi kunde, eftersom min farbror hade en svart folka av årsmodell 1955 som han fått ärva av sin bror, dvs min far, och lyckliga lördagsmorgnar innan solen hade börjat steka och stränderna hade börjat tätna, packade vi folkan till bristningsgränsen och for norrut längs kusten.

Den vackraste och samtidigt minst befolkade stranden låg längst bort, nästan ända uppe vid Haifa, krävde därför extra tidig uppstigning och reserverades för de långa och heta helger då trycket på Israels badstränder var som störst. Jag minns fortfarande den särskilda stämning av glädje och förväntan som uppstod när min farbror med en cirkusdirektörs känsla för effekter meddelade namnet på utflyktsmålet.

Namnet var Tantura.

DEN 21 JANUARI 2000 publicerade den israeliska kvällstidningen Maariv en längre artikel om en dittills okänd massaker på arabiska bybor under det krig som israelerna kallar milhemet haátzmaut, självständighetskriget, och palestinierna nakba, katastrofen. Artikeln utgick från en magisteruppsats som lagts fram vid institutionen för Mellanösterns historia vid Haifauniversitetet av en äldre forskarstuderande vid namn Teddy Katz och där godkänts med högsta vitsord.

Uppsatsen byggde på intervjuer med sammanlagt 135 personer och redovisade i mer eller mindre samstämmig detalj vad som hände när israeliska soldater ur Alexandronibrigadens 33:e bataljon intog den arabiska byn al-Tantura den 22 och 23 maj 1948. Bland de intervjuade fanns såväl soldater som bybor. Berättelserna skilde sig inte nämnvärt åt.

Vad som hände, förutom att byn efter en eldstrid med stupade på bägge sidor ockuperades, var att cirka tvåhundra bybor dödades utom strid. Ett hundratal sköts ihjäl när de israeliska soldaterna i ett slags raseriutbrott tog hämnd för en populär kamrat som stupat för en arabisk kula avlossad efter kapitulationen.

De övriga cirka hundra offren var män mellan tretton och trettio år som plockades ut bland de hopsamlade byborna på stranden och i grupper på mellan sju och tio personer fördes till en mur i närheten av begravningsplatsen där de avrättades medelst skott i bakhuvudet.

Att al-Tantura var en av över fyrahundra palestinsk-arabiska byar som intogs av israelerna, tömdes på sina invånare och utplånades från kartan under och efter kriget 1948 är numera ovedersägligt. Att ett stort antal av dess invånare dödades i den processen borde numera också vara det. Det är inte bara Katz intervjuer som ger stöd för den uppgiften, även om det stöd intervjuerna ger är nog så övertygande.

Efter publiceringen av det muntliga materialet har tidigare okänd skriftlig dokumentation grävts fram ur den israeliska arméns arkiv. I en rapport till arméhögkvarteret talas om faran för epidemier till följd av ännu obegravda kroppar. I en tredje om "irreguljära händelser" och "överreaktioner". I en fjärde om att "massgraven setts till".

Likväl är Teddy Katz forskarkarriär i dag slagen i spillror, hans en gång lovordade magisteruppsats återkallad och underkänd, hans akademiska grad annullerad och hans främste tillskyndare i den akademiska världen, professorn i historia vid Haifauniversitetet, Ilan Pappe, hotad av disciplinär rättegång och avsked.

VAD VAR DET som hade hänt? Jo, det som hade hänt var att Teddy Katz några dagar efter tidningsartikeln stämdes för förtal av veteraner från den utpekade arméenheten och krävdes på ett mångmiljonskadestånd. I rättegången som inleddes den 13 december 2000 presenterade åklagarsidan sex citat ur uppsatsen (av totalt 230) som inte stämde överens med bandutskrifterna. I ett av citaten hade Katz bytt ut ordet "tyskar" mot "nazister", i de fem övriga hade han placerat egna sammanfattningar och förtydliganden inom citattecken.

Detta var naturligtvis inte bra för Katz, än mindre för hans sak, men sedan åklagaren i två dagar lagt fram sin sak stod det klart att de sex citaten i stort sett var hela saken. Återstod 224 citat där inga avvikelser från banden hade kunnat hittas, inte heller någonting som tydde på att Katz radikalt hade feltolkat eller missförstått vad som sagts. Inte heller de sex inkorrekta citaten kunde rimligen sägas ha haft till syfte att förändra eller förvränga bilden av händelseförloppet.

På sin höjd handlade det om välmenande men likväl otillbörliga försök att precisera och tydliggöra. Det citat i vilket ordet "tyskar" bytts ut mot "nazister", ingår i en intervju med Shlomo Ambar, officer i aktionen mot Tantura, sedermera general i israeliska armén. Här följer citatet i sitt sammanhang:

"Ambar: Jag tänker bara [apropå händelserna i Tantura] att när vi stred mot tyskarna som ju var vår värsta fiende [Ambar hade kämpat i den brittiska arméns judiska legion] följde vi de internationella lagarna för krig. Inte ens de [tyskarna] dödade krigsfångar. De dödade slaviska krigsfångar, men inte brittiska, inte heller judiska - alla brittiska soldater i tysk krigsfångenskap överlevde ..."

- - -

Katz: Vad du säger är att man dödade araber [i Tantura]?

Ambar: Står det inget där [i Alexandronibrigadens minnesbok från 1961] säger jag inget. [...] När jag inte vill berätta så betyder det att jag har något att dölja. Det betyder att erövringen [av Tantura] inte var en av våra mest ärofyllda strider ...

Om det Ambar inte ville berätta berättade andra i desto större detalj, exempelvis Mordechai Sokoler, en lokal vägvisare från närbelägna Zichron Ya´akov. som sade sig personligen ha hjälpt till att begrava 230 kroppar. Han hade räknat dem.

"Sokoler: Efter åtta dagar kom jag tillbaka till platsen där vi hade begravt dem, nära järnvägsstationen. Där hade blivit en upphöjning eftersom kropparna hade svällt. Efter ett par tre dagar var upphöjningen borta.

Katz: Två eller tre dagar senare?

Sokoler: Ja. "

Vare sig detta eller något annat vittnesmål från Tantura blev dock någonsin prövat av domstolen. Inför den tredje rättegångsdagen när det var försvarets tur att träda fram, undertecknade Teddy Katz helt överraskande en "ursäkt" där han i självförödmjukande ordvändningar tog tillbaka allt som kunde tolkas som att judiska soldater hade begått en massaker i Tantura. Efter ytterligare tolv timmar ville Katz ta tillbaka "ursäkten" och fortsätta rättegången, men domstolen vägrade.

Katz hade sålt smöret och tappat pengarna.

ATT KATZ I ETT svagt ögonblick frestades skriva under vad som till formen och innehållet mest av allt påminde om en självbekännelse från Stalintiden, säger möjligen något litet om Katz (nära sextio år gammal hade han några veckor tidigare drabbats av en mindre stroke och pressen från omgivningen plågade honom), men långt mer om det starka ideologiska och politiska spänningsfält som ännu omger den israeliska historieskrivningen i allmänhet och historieskrivningen om kriget 1948 i synnerhet.

Den historiker som av någon anledning tar sig för att dokumentera en tidigare okänd massaker i detta krig beträder den israeliska historiens mest minerade mark och får följaktligen inte göra minsta felsteg. Den akademiskt oerfarne Katz gjorde flera och undergrävde därmed inte bara sin egen forskarkarriär utan också förutsättningarna för en offentlig genomlysning av händelserna i Tantura. Allt ljus riktades mot felstegen, huvudspåret lades i mörker.

Att Katz var på rätt huvudspår är i dag ovedersägligt. Lika ovedersägligt som att Israel under kriget 1948 bedrev vad vi i dag kallar etnisk rensning. Vare sig de arabiska invånarna flydde självmant eller fördrevs var deras försvinnande oftast önskvärt och deras byar oftast i vägen.

Den generation av "nya" israeliska historiker som det senaste årtiondet kartlagt och dokumenterat denna mörkare sida av Israels tillblivelse har följaktligen utsatts för skarp ideologisk beskjutning. Deras akademiska fotarbete har dock varit felfritt och deras rön om Israels roll i palestiniernas nakba kan numera bara förträngas, inte vederläggas.

Att en stor del av Israel fortfarande föredrar att förtränga är å andra sidan inte så svårt att förstå. Vilka strategiska och säkerhetsmässiga skäl den nyutropade staten än må haft för att tömma arabiska byar och skapa sammanhängande judiska landområden, så fruktar ännu stora delar av det judisk-israeliska samhället att det i "sanningarna" om 1948 kan finnas en moralisk smärtgräns vid vilken det förflutnas synder riskerar att undergräva nuets legitimitet.

Paradoxalt nog tycks denna fruktan i dag vara störst hos den sionistiska "vänster" som vill dra en skarp moralisk gräns mellan det Israel som skapades i kriget 1948-49 och de landområden som erövrades av Israel i kriget 1967. Den sionistiska "höger" som alltid ansett att koloniseringen av Västbanken (Judéen och Samarien) är lika legitim som koloniseringen av Galiléen har däremot allt öppnare börjat bejaka de hårda tagen mot araberna 1948 för att motivera och rättfärdiga de hårda tagen 2002.

Samma fiende och samma hot då som nu, är tankegången. En mera resignerad variant av samma tankegång är att ju mer som blir känt om övergreppen mot de palestinska araberna 1948 desto mindre benägna lär dessa bli att försona sig med Israel och desto mer kommer Israel att tvingas basera sina relationer till dem på misstro och kontroll.

En av de "nya" historiker som av allt att döma kommit till den slutsatsen är Benny Morris, författare till några av de mest väldokumenterade studierna av Israels roll i den palestinska katastrofen, som nu omfattar tesen att palestinierna aldrig på djupet kommer att acceptera Israel. "Sanningen" om 1948 varken befriar eller förlöser, den bara binder och förhärdar, tycks ha blivit Morris bittra credo.

En rakt motsatt uppfattning hyser sedan länge professor Ilan Pappe vid Haifauniversitetet, en annan av Israels namnkunniga "nya" historiker.

Utan försoning med det förflutna ingen försoning med nuet, är Pappes fasta övertygelse. Så länge Israel förtränger eller förnekar sin del i palestiniernas nakba, så länge kommer relationen mellan Israel och palestinierna att baseras på fruktan och självbedrägeri. Och historiens brott riskera att upprepa sig.

DET VAR SANNOLIKT denna övertygelse som drev Ilan Pappe att så hårt engagera sig i fallet Katz. I början genom kritik av universitetsledningen och kollegerna för att ha tagit sin hand från Katz utan att först själva utreda anklagelserna mot honom (det var ju trots allt universitetet som hade godkänt hans uppsats).

Sedermera med artiklar och inlägg där Pappe ville visa att Katz hade haft mera rätt än fel om Tantura. I det hårdnande politiska klimatet i Israel har Ilan Pappe talat för allt dövare öron. Ingen vill längre gräva i affären Katz, än mindre i affären Tantura, Den kibbutz på vars ägor den påstådda massgraven sägs ligga vägrar bokstavligen. Teddy Katz anhållan om att få lägga fram en ny och förbättrad uppsats har bemötts med kallsinniga pekpinnar från universitetets sida.

Till råga på allt sitter nu även Ilan Pappe på de anklagades bänk. Den 5 maj stämdes han av Haifauniversitetet inför en intern disciplindomstol för ha förolämpat fakultetsledningen, sårat kollegerna och förvrängt fakta om universitetets agerande i affären Katz.

Ett av de brott som lades honom till last var att han i ett debattinlägg på en webbsida skrivit "att närhelst dumheten möter fegheten på Haifauniversitetet blir resultatet antingen en fars eller en tragedi". Såsom för att bekräfta just den saken krävde universitetet att Ilan Pappe skulle dömas till avsked. Oavsett om mötet denna gång slutar i fars eller i tragedi, visar affären Katz-Pappe hur svårt det officiella Israel ännu har att erkänna vidden av palestiniernas nakba, än mindre sin egen skuld i den.

I det avseendet har Osloprocessens sammanbrott och det återupptagna kriget om jord och makt i Israel-Palestina återuppväckt associationerna till kriget 1948, och därmed också dess trauman och fobier. Hur långt är det till en verklig och varaktig israelisk-palestinsk försoning? Sannolikt lika långt som till den dag då det på platsen där al-Tantura med sina 1500 invånare en gång låg, inte bara ligger en offentlig badstrand utan också ett offentligt minnesmärke över vad som hände med byn och dess invånare den 22 och 23 maj 1948.