Ingo

Det var 1959 i juni, jag var 19 år. Vilka vi var som satt runt radion den där natten minns jag inte säkert, men min äldre bror var där, det minns jag. Vi var spända, nervösa, upphetsade. Ingemar Johansson skulle boxas i New York om världsmästartiteln i tungviktsboxning. Aldrig tidigare hade en svensk nått så långt i "the noble art of self defence", som slagsmålet lite tjusigt kallades ibland. Sveriges Radio fick inte sända boxning, jag vill minnas att sändningen gick via Luxemburg. Var det Arne Thorén som refererade? Jag tror det. Alla vet hur det gick, Ingemar knockade Floyd Patterson och blev Sveriges första världsmästare i tungviktsboxning. Vi hade svårt att fatta det, vi var rusiga av någon sorts nationalistisk yra, inte bara hemma hos oss, hela landet blev helt galet. Det höll i sig ganska länge.

Och i dag såg jag aftontidningarnas löpsedlar, "INGO ÄR DÖD" i krigsrubriker. Jag som aldrig köper kvällstidningar köpte båda.



PS: Efter att ha läst på vet jag nu att det var inte Arne Thorén som refererade matchen. Lars-Henrik Ottosson hette referenten.

Kommentarer
Postat av: Lars E

Jag träffade släktingar i England dan efter knocken och vart jag kom möttes jag av- Oh you´ve got a good fighter in Sweden! i olika konstellationer och så frågade man om jag också boxades det var härligt.

2009-01-31 @ 20:29:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0