Bo på Ormberget

Jag har tillbringat mer än en timme med att försöka hitta ett YouTube-klipp som jag tittade på i går. Dumt nog laddade jag inte ner det direkt. Nu är det lite som att leta efter den där nålen i höstacken. Jag hade gärna velat lägga in klippet i det här inlägget eftersom det så bra beskriver ett beteende som de flesta har kommit i kontakt med: självupptagenhet. Nu får jag försöka att med ord beskriva vad jag såg i går. I korthet var det en dialog mellan en man och en kvinna, eller snarare en monolog där mannen tog allt utrymme i det som aldrig blev att samtal. Alla har upplevt det: en talar medan den andra lyssnar. När den lyssnande försöker komma till tals blir han/hon hela tiden avbruten. För den som tvingas till tystnad kan det kännas ganska frustrerande.

Det är naturligt att de flesta av oss har ett behov av att prata om oss själva och våra liv, det gäller naturligtvis även för mig. Jag uppfattar ändå mig själv som en förhållandevis lyssnande person. Naturligtvis förfaller även jag till att avbryta andra personer när de talar, men jag är ändå medveten om denna min brist och gör en del för att bättra mig. Ett problem som min lyssnande attityd skapat är att jag fått många pratsamma vänner och bekanta. Det är visserligen ofta intressant att höra vad andra människor har att berätta, men om man själv inte får samtalsutrymme så uppstår det till slut en sorts trötthet. Om man dessutom blir en slasktratt för andras problem tär det till slut på den egna energin.

Så – vad gör man när man fått nog av att vara en snäll och uppmärksam lyssnare, när man inte kan dra andan i ett samtal utan att bli överkörd av en verbal ångvält? För egen del arbetar jag på att öva upp en sorts likgiltighet inför andras behov av att prata med mig. Under mer än ett år har jag långsamt jobbat mig fram emot en önskad avskildhet (och förhoppningsvis har jag snart nått den). Den inriktningen har inte alltid mottagits med förståelse och respekt av alla i min omgivning. Några har uppenbarligen blivit sårade och till och med förbannade på mig för att jag har dragit mig undan. Jag har fått höra att jag är självupptagen, elak, att jag lever i en bubbla, inte ser andra människor, att jag är inpyrd av mitt ego, att min blogg är sjuk, att jag kan dra åt helvete och så vidare. Det ska dock sägas att de flesta av mina vänner och bekanta har bemött mig med just förståelse och respekt när jag sagt att jag behöver tid för mig själv och mitt skrivande. De andra – de verkligt självupptagna narcissisterna – kan ta en titt på den bifogade videon: