Litteratur, rökning, Anders Paulrud
Häromdan var det blodprovstagning, i dag lungröntgen. Besked om resultaten nästa vecka. Gick förbi många butiker som säljer cigaretter på hemvägen, men lyckades motstå den upprepade frestelsen att köpa en ask vita Prince mjuka.
Biblioteket meddelade att den beställda boken "Fjärilen i min hjärna" kommit. Nu har jag läst den. En märklig liten skrift av den forne medarbetaren på Aftonbladet, Anders Paulrud. Det har bara gått drygt en månad sedan han dog. Bokens texter skrevs augusti-september förra året, om jag har förstått rätt.
I början av boken beskriver han en upplevelse som fick mig att associera till en egen liknande.
Jag minns en enda dröm från min barndom, och precis som för Anders utspelades den i samband med att jag var nedsövd för att få "körtlarna" bortopererade, som man sa på den tiden. I min dröm var det månljus natt, ett mörkblått ljus, jag befann mig vid havsytan och tittade upp mot akterpartiet på ett Vasa-liknande skepp. Mest minns jag ljudet, ett statiskt surrande ton-kluster, som ett länge ljudande ackord, vibrerande, kanske som ljudet inne i en transformatorstation. Vad som skedde efter operationen minns jag också, men det är en annan historia.
Omslagsbilden på Anders bok föreställer ett snitt av hans hjärna. Bilden togs i samband med att han drabbats av en äggstor tumör. Den operationen överlevde han, lungcancern kom senare och den klarade han inte. Han skriver en del om sitt rökande och han slutar aldrig röka, inte ens under den sista tiden på Ersta hospice. Jag läser vad han skriver och känner mig inte röksugen.
Citat ur Aftonbladet:
Om det inte vore så orättvist ...
Utdrag ur Anders Paulruds sista bok 'Fjärilen i min hjärna'. Det blev de sista ord från Anders Paulrud som trycktes:
Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.
Jag är snart femtiosju år. Ändå, för fan, kan jag inte låta bli att tänka som en liten unge.
Döden, den som är lika för alla. Det finns en tröst i det. Ja. Också för den som är ensam döende. Att glida in i den största av gemenskaper.
Om det inte vore så orättvist -
En sista gång, ta i tu med sitt liv. Nej. Jag släpper taget. Löser upp en knuten hand under vattnet.
Natten vaktar mig. Ett samtal för längesen, någonstans långt bort i världen. Minns inte med vem -
Om morgonen, rena ytor. Nattygsbordet, blyertspennorna, anteckningsboken, ett glas saft.
Fönstret. Ingen årstid därute. Jag är ingenting nu, inte ens ett träd.
Och jag lämnar världen som den är -
Länk till tv-intervju med Anders i Nytorgsparken på Söder:
http://wwwc.aftonbladet.se/atv2/popup_qt.html?id=categories/Livsstil/0705/2151
Ju äldre man är, desto svårare är det att sluta röka. Så om du kan lägga av tidigt, desto bättre. Det är i varje fall min erfarenhet.
;-)
