Bo på Ormberget

Nej, det här är verkligen ingen instruktionsfilm, bara lite lattjande med ljud i den inte alltför snabba förbifarten. Gjordes som ett utkast till något annat, men den sedvanliga lättjan fick mig att stanna vid skissen. Vanligen använder jag ingen stämapparat när jag stämmer den gamla guran, öronen får gälla. Balansen mellan gitarrljudet och min röst är dålig, men det spelar ingen roll eftersom jag inte säger något viktigt.

Det finns grymt många gamla videor med underbara musiker på YouTube. Här en med fiolgeniet Stuff Smith, en man med outsinlig musikalisk fantasi. Det är en fröjd att höra hur han improviserar över harmonierna.

Sådärja, då var den sidan förenklad och spelbar. Tretton ofullbordade snuttar som kanske borde ha fått stanna på hårddisken ... Ligger som en spellista med autostart.

http://music-and-sound.ning.com/



http://music-and-sound.ning.com/!

El Stiffo hade ett inlägg häromdagen som jag gillade, "Tacksamhet och tankar" hette det. Jag skulle gärna vilja forma en del av mina inlägg på samma sätt, som en serie av av just tankar.

Ofta ligger jag kvar i sängen när jag vaknat och låter tankarna löpa fritt. Sedan en tid har jag min lilla kamera bredvid sängen. I den finns också en enkel bandspelare som jag använder allt oftare. Ljudfilerna kan jag sedan ladda över till datorn. Tyvärr saknas möjligheten att lägga in ljudfiler i bloggen, men det går att länka till någon annan plats på nätet där man kan placera ljud. Antagligen går det att länka till både MySpace och Facebook. I dag testar jag möjligheten genom att skapa en ny sajt på .ning. Tyvärr verkar det inte som om det går att lägga in en separat länk för varje ljudfil här på bloggen. Däremot går det att länka till min nya sajt "Music and Sound".



Nu undrar jag om man måste vara medlem på Ning för att kunna lyssna på de ljud som finns på min sajt? Erik och El Stiffo, ni kan väl testa, ni som har lite erfarenhet av Ning. Skicka en kommentar så får jag veta hur det funkar.

Om någon skulle vara intresserad av att veta mer om den fine tenorsaxofonisten Lester Young, här finns en föreläsning på YouTube som handlar om honom, hållen av biografiförfattaren Douglas Daniels, "The Life and Times of Lester 'Pres' Young": http://www.youtube.com/watch?v=AWv1YTptk48

Vännen Per, just nu i Stockholm, tipsade om en relativt ny radiokanal i Sveriges Radio, SR Världen heter den. Jag har ännu inte utforskat om den kan höras i den vanliga radion eller om det bara är möjligt på webben. Den här sortens musikprogram har jag saknat. Man sänder dygnet runt och det som gäller är vad som jag tror kallas för världsmusik, det vill säga musik från hela världen. De svenska musikkanaler som rymmer intressant kvalitetsmusik är få, just nu kan jag bara komma på P2. I P3 förekommer ett och annat inslag som kan vara hörvärt. Det som reklamradiokanalerna erbjuder i musikväg gör mig oftast lätt illamående. Men nu finns alltså SR Världen, med musik som i mycket liknar den som spelas i Lennart Wretlinds P2-program Klingan. Nämnde Wretlind är också en av dem som håller i SR Världen.


Så, du som har tröttnat på den svensk- och västorienterade populärmusiken i skitkanalerna – här finns ett musikprogram som gör ett allvarligt försök att täcka in något av allt det som spelas runt om i världen. Låt-titlar, band- och musikernamn dyker upp på bildskärmen efter hand som musiken spelas, spellistor från tidigare sändningar ligger kvar på SR Världens hemsida en tid. Inte mycket snack, inga irriterande reklaminslag, bara musik. Tack Sveriges Radio och tack och lov för public service!

Det går att överse med att ljud och bild inte ligger i synk.

Coleman Hawkins - tenor sax
Charlie Parker - alt sax
Hank Jones - piano
Ray Brown - bass
Buddy Rich - drums

Beethoven: Rondo a Capriccio, Op.129.

Hittade en avspänd gitarrist på YouTube, Naudo, en musikant med många låtar på repertoaren. Så här presenterar han sig:

"I began to play guitar at five years age. Belong to a family of musicians, but never went to any school or music conservatory. So I'm autodidact. I learned to play guitar jamming with other musicians, and went digesting all musical styles.
I was working with various musician groups in Recife, Bahia and Rio de Janeiro (Brasil), recording the album "Vento Norte" with the group Karetas, which was No. 1 in sales in 1982 Brasil.
In 1989, I decided cross over the Atlantic Ocean with my brother, also musician. And we worked in Lisbon for two years, dedicated to the Afro-Brazilian music.
In 1992 I made a tour for Spain with the orchestra Linea Continua participating in the "Autum Jazz" of Zamora (Castilla), where I was acting with saxophonist Quique Macias.
Since 1993 I'm living on Tenerife Island where I work playing in jazz clubs, hotels and cultural centers and participating as a guitarist in recordings from several artists. In 2002 recorded a CD entitled "Alone with my guitar".
And actuality I also take part of the band Madeira Choro with other Spanish musicians dedicated to the Brazilian music.
My guitar is an semi-acoustic electric Alhambra."

Här en länk till en av hans playlists:

http://www.youtube.com/view_play_list?p=8618C85167683BBD

Alltid när någon på YouTube "prenumererar" (subscribe) på mina videor där, brukar jag kolla in den personens profil. Det var så jag i dag snubblade över en video med en sångerska jag inte kände till, China Forbes. Hon verkar ha "det rätta hänget" när hon sjunger tillsammans med Pink Martini, ett band från Portland, Oregon. Det var en trevlig bekantskap. Lyssna gärna på deras inspelning av "Hey Eugene", den finns i flera olika inspelningar på YouTube. Här är en av dem:




China Forbes


China Forbes med Pink Martini

China Forbes hemsida:  http://www.chinaforbes.com/

Den arabiska lutan kan ljuda så mjukt och varmt att det nästan bara är cellon bland stränginstrumenten som kommer i närheten av samma egenskaper. Den här videon kommer från Marocko. Passa på och njut av det vackra rummet också.

Jag såg nästan hela föreställningen i går. Nu tycker jag att det är dags att byta namnet European song contest mot European show contest. Det handlar allt mindre om sångerna, allt mer om att prestera spektakulära shower. Gårdagens vinnare Ryssland utgör ett exempel på det; en tämligen slätstruken låt, en vilt fejkande violinist (som av de svenska kommentatorerna påstods spela på en megadyr Stradivarius, hämtad från ett bankfack i Schweiz) och en hysteriskt "dansande" skridskovärldsmästare. Och detta är tydligen vad många uppskattar. Javisst, folk får tycka vad dom vill, och det får jag också. Patetiskt och pinsamt, det är vad jag tycker. Nej, det är inte i besvikelse över att det svenska bidraget inte placerades högre på resultatlistan. Det var inget som förvånade mig, här i landet (och förmodligen i alla länder) piskar alltid medierna upp förväntningarna på det egna bidraget. Då är jag nästan mer förvånad över att det fåniga piratgänget från Lettlend inte vann.

Att länder numera kan köpa sig en direktplats i tävlingens final har inte heller mycket med sång och musik att göra. England, Frankrike och Tyskland (kanske något mer land?) hade tydligen sponsrat tävlingen med så mycket slantar att de kunde kliva rakt in i finalfältet.

Men lite kul var det att än en gång se den före detta abetskamraten Svante Stockselius från Expressen sitta på toppen av hela företaget. Han var en vänlig, begåvad och ambitiös person redan som reporter. Men det hjälps inte – det här var nog sista gången jag tittade på spektaklet.

Det började med att jag sökte på YouTube efter något som handlade om en av mitt livs stora favoriter i musikvärlden, Lars Gullin. Men ingenting fanns att finna. Det var då jag beslöt mig för att sätta ihop något själv, som en liten hyllning till denne skapare av jazzmusik med en säregen "svensk" karaktär, "fäbodjazz" som den ibland kom att kallas. Och detta var många år innan Jan Johansson fann sin folkvisestil.

Jag var i 12-årsåldern när jag första gången hörde ljud och toner från Lars Gullins barytonsaxofon. Det var "hippa" (fest) inne hos Ingemar i hörnet John Ericssonsgatan–Värmlandsgatan i Karlstad i början av 50-talet. Vi som var för små för att få vara med bland de stora barnen på hippan, stod utanför huset och lyssnade på musiken som spelades där inne på partajet. Den enda låt jag minns från dessa tillfällen är "Top Hat" med Lars Gullins kvintett. Ett par år senare, 1954 tror jag det var, fick Lars Gullin OrkesterJournalens "Gyllene skiva" för årets bästa svenska jazzinspelning, "Danny's dream", den låt som ackompanjerar mitt lilla bildspel, dock i en annan version än den ursprungliga utgåvan. Samma år valdes han av den amerikanska jazztidskriften Downbeat till bästa utländska barytonsaxofonist. (Redan då fanns det alltså folk som skapade tävlingar inom musiken.) De utnämningarna betydde naturligtvis mycket för Lars Gullins fortsatta karriär.

Om denne saxofonist, pianist och kompositör har det redan skrivits mycket. En sökning på hans namn gav 38600 träffar på Google. Jag tänker inte fördjupa mig i hans intressanta och delvis tragiska liv här. Jag nöjer mig med att konstatera att nu finns Lasse med på YouTube också.

Min far brukade spela det här musikstycket. Här framförs det av lilla Rachel. Det finns ett 40-tal videor med henne på YouTube. Hon ska spela i Carnegie Hall, New York, den här månaden.

Jag har aldrig varit mycket före att samla autografer, såvitt jag kan minnas har det bara hänt en gång att jag ställt mig i kö för att få några personers namn på papper, den gången på en LP-skivas innerkonvolut. Det var på Göta Lejon på Söder i Stockholm en mycket varm sommarkväll - den 14 augusti 1981 - efter en av de mest hänförande musikupplevelser jag haft. Artisterna som skapade den hänförelsen var alltså den ovan nämnda trion.