Sparta och Sverige
Jag försöker hitta ett spår, ett tema att hålla mig till, men tankarna flaxar omkring lite hur de vill. Egentligen försökte jag hitta tillbaka till några fragmentariska funderingar jag hade för en ungefär en halvtimme sedan, de handlade om en gammal grekisk berättelse om en yngling som hade en vargunge – eller om det var en rävunge? – under skjortan. Det där lilla djuret åt sig in i hans mage medan han förde ett samtal med någon, men "den tappre unge mannen" visade inte med en min sin smärta. Jag tror han stod där och dog bara för att det var förbjudet att visa smärta i den kultur han levde i. Antagligen var han från Sparta. Och antagligen var det min historielärare i realskolan som drog den där storyn för oss barn. (Jag finner en illa skriven text via Google som i sak beskriver vad jag minns av berättelsen.)
Jaha, och …?
Tja, från Sparta snurrade associationerna vidare till Grekland och antiken, och jag minns hur den perioden tröskades igenom grundligt, först i realskolan, sedan i folkhögskolan, sedan i gymnasiet. Jag blev fullkomligt uttråkad av Iliaden och Odysséen. Däremot fann jag ett visst nöje i att läsa de gamla grekiska filosoferna.
Jaha, och ...?
Uppriktigt sagt, i dag skriver jag bara för att fylla ut tiden, för att jag har tråkigt, för att romanen håller på att gå åt helvete för femtioelfte gången, för att livet känns ganska meningslöst – men det är ju sånt man inte får säga eller skriva. Omgivningen kan bli irriterad och kanske orolig om man uttrycker sig så där. Hur mycket det än värker i kroppen och själen så förväntas man hålla sin käft stängd.
Och plötsligt ser jag likheten mellan det antika Sparta och det nutida Sverige.
Jaha, vi kände lite lika. Jag i söndags mellan 7.30 och ca 11.05, sen lyckades jag skratta åt något och det tunga försvann.
Javisst, ups and downs, det är som vanligt med andra ord. Just nu försöker jag pigga upp mig med att digitalisera en gammal bandinspelning från cirkus 1980. Jag spelade in en predikan av en fullständigt utspejsad frikyrkopastor. Den är faktiskt ganska komisk.
Såå snyggt skrivet! Härliga tankegångar ;-) Börjar med att tacka för din fina kommentar på min senaste fototriss, tack den värmde! Visst kan man ha förbaskat tråkigt ibland och just nu, när vintern inte riktigt vill släppa sitt grepp, då tätnar mörkret... Förstår jag rätt, att du är öppen för kontakt, nu när romanen verkar gått i stå. När den kommer, lär det väl vara en briljant läsupplevelse. Du verkar välja orden på guldvåg (vilket verkligen inte är något fel, men tar tid). Minns hur du "petade" i Acceptera-stycket, som sedan blev mest uppskattat. Kommenterar jag hos en blivande Nobelpristagare? Åh, du mästare, hur vore det med kaffe och en potatisbakelse och en stunds utbyte av tankar förvandlade till ord över ett bord?
Siri, för tusan, tänk inte att det är för sent! Så har jag tänkt under en stor del av mitt liv, och det är bara så fruktansvärt förlamande. Tålamod, engagemang, vilja, inriktning – det är några ord som jag vill gärna vill smyga in i din vackra skalle.
:-)
Erik, tack själv! Och jag upprepar gärna mitt beröm till dina snyggt fogade F-sentenser. Det var F med mening.
Ja, vintern kan vara en knäckande period. Jag vill inte vara här november–april. Fattar inte hur jag ska överleva ännu en kyla-mörker-period här.
Men glädjande nog kom orden och idéerna tillbaka till mig tidigt i morse. Nu flyter det igen. Nästa gång jag fastnar – för jag vet ju att det kommer en ny svacka – tar vi den där potatisbakelsen från Lundbergs. Tack, min vän.
:-)
Men det är väl klart att man inte ska hålla käften stängd, bara för att det ploppar ut elände, ångest och mag-ätande rävungar ur den!
Det är bara mänskligt med "ups and downs"! Framför allt gör ens egna ups and downs att andra (läsare) känner sig mer mänskliga och slipper tro att de är de enda som mår som skit ibland.
Vädret må vara bedrövligt just nu, men igår kväll när jag öppnade verandadörren så LUKTADE det VÅR! Precis sån där hjärteknipande för-vår som får mig väldigt gråtmild, när ljuset är på väg tillbaka och naturen ännu är grå och ofödd och naken och man nästan kan känna doften av (men inte riktigt) hur grannen eldar i grässlänten... det gör ONT. Karin Boye hade väldigt rätt där. Men en smärta man inte vill vara utan.
Det är läge att komma ner till Skåne far.....
