Bo på Ormberget

En annorlunda och charmig inspelning med Värmlandstjejen tillsammans med en av de stora jazzpianisterna. En liten rolig detalj i början av videon, Monicas fejkade halsbloss. Näpet.


Monica Zetterlund with Bill Evans trio – "Waltz for Debby". from Bosse on Vimeo.

Under tiden som jag digitaliserat gamla inspelade ljud, inser jag än en gång att mitt musikskapande har hamnat i bakvatten till förmån för text och bild i olika former. Det börjar kännas lite tomt. Jag har tänkt tillbaka på hur det hela började, på hur musiken kom in i mitt liv. Det är en lång historia, jag skulle vilja skriva ner den – men det skulle ta för lång tid.

I går funderade jag lite över alla musikprylar jag köpt och brukat under årens lopp, från den första gitarren i slutet av 1950-talet till mjukvaruprogrammet Reason för några år sedan. En del grejer har jag kvar, annat har jag sålt eller givit bort till unga musikentusiaster. Jag gick ut på nätet för att söka bilder som visar en del av de apparater och program jag använt mig av. Så många minnen finns förknippade med alla dessa ting. En smula slumpartat fogade jag samman en del av materialet till ett litet bildspel. Jag la in en musikstump som jag totade ihop någon gång på 90-talet i det trevliga, interaktiva sequencer-programmet M. Så här blev det:

Besöket på Fylkingen gav mig en kreativ kick. Äntligen kopplade jag ihop min gamla dat-bandare med datorn och började ladda över gamla ljud till den. Jag använder mig av ett hyfsat avancerat ljudprogram som finns att ladda ner gratis på nätet, Audacity.  (Erik, det finns en version för OS9-användare också.) Det är en lite märklig upplevelse att åter höra ljud som jag spelade in för mer än 20 år sedan, ljud som jag sedan bearbetat i olika studior men aldrig använt till några ljudkompositioner. Med ljuden följer minnen av platser jag besökt, människor jag mött, ord som har sagts, musik som spelats. Det blir ännu en resa bakåt i tiden.

Den första överföringen av ljud resulterade i en cirka 38 minuter lång ljudfil. Där finns ljud från olika syntar, en trummaskin, vattenbubbel, krossandet av taktegel, en bordskniv hållen mot ett roterande cykelhjuls ekrar, en rakmaskins vibrerande skärhuvud mot en askkopp av metall, en sångerska som skriker i samma tonart som ljudet från den nyss beskrivna proceduren, en berusad finländskas sorgsna skrik en natt i Skeppar Karls gränd, åskknallar, hjärtslag ... Det mesta är bearbetat näst intill oigenkännlighet i olika ljudprogram. Tycker mig uppfatta en underliggande ångest i mycket av det jag hör. Lyssnar nu på allt det här och undrar om jag kan få ihop delar av materialet till en hållbar komposition. Det kommer att kräva mycket klippande och klistrande och en hel del "kill your darlings". Har jag tålamodet, uthålligheten – och inte minst: finns formkunnandet? En "riktig" kompositör – en som skriver för symfoniorkestrar – sa en gång till mig att det finns tre elementära förutsättninger vid komponerande. Jag har glömt de två första, men den tredje kommer jag ihåg: full kunskap om det material som är ämnat att ingå i kompositionen. Det gäller oavsett om man arbetar med noter eller konkreta ljud.

Nere på fjärden plöjer ett stort fartyg genom isen i den mörka vinterkvällen – men det hör egentligen inte hit.

Det var flera år sedan jag besökte Fylkingen. Förr i tiden var jag där ganska ofta. Men så hörde Janne av sig och tipsade om en utställning/föreställning/konsert som var på gång där. Vi gjorde upp att träffas och så blev det i lördags kväll. Det kändes inte alltför svårt att avstå från Melodifestivalens andra omgång.

Ingen öppnade dörren på Fylkingen när jag kom dit, det var till synes folktomt och ingen svarade i porttelefonen. Dessbättre dök en man med nycklar upp och släppte in mig efter en stund. Fylkingen hade ändrats en del sedan mitt senaste besök, bland annat hade entrén och baren byggts ihop. Jag slog mig ned och läste lite i Fylkingens programblad om kvällens föreställning:

"En unik utställning / föreställning / konsert med en starkt filmisk
känsla där betraktaren / lyssnaren dras in i en becksvart värld full av
märkliga gestalter, djur och föremål som träder fram, tar form, för att
sedan försvinna tillbaka in i mörkret. En resa där betraktaren färdas
in i medvetandets mest förvrängda och irrationella gångar och rum.
Ett slags ”grymhetens teater” för det 21:a århundradet. Inramat av
Rozenhalls mardrömslikt färgsprakande elektroakustiska musik.
Utställningen pågår non-stop under fyra timmar varje kväll där man
som besökare kan komma och gå som man vill. Ljud- och ljusteknik
av Mats Lundell."

Det hördes intressanta ljud inifrån konsertlokalen genom väggen och dörrarna. Efter en stund kom Daniel Rozenhall ut därifrån tillsammans med en tjej. Daniel hade jag träffat för många år sedan på EMS (Elektronmusikstudion, som den hette förr) och i samband med en av hans konserter. Vi pratade en stund om det verk han nu spelade upp, men eftersom jag inte ville veta för mycket om det utan ville ta in det "blankt", så blev det ett ganska kort samtal innan han ledde mig in i det stora, mörka rum där hans skapelse utspelades. "Du får treva dig fram med händerna, det finns stolar till höger", sa han innan han stängde dörren bakom mig.

Där satt jag sedan ensam i kolmörkret medan ljuden ljöd starkt och ihållande från ett okänt antal högtalare runt om i rummet. Framför mig tonade svagt lysande ljuspunkter fram på olika platser, en del högt upp, andra i golvnivå, till höger och vänster och mitt i. Det var svårt att urskilja vad det var för objekt som belystes under det långsamt pulserande ljusspelet. Jag kunde se ett ansikte, en torso – inte mycket mer än så. Nyfikenheten över hur det hela var arrangerat fick mig att ta fram kameran och bränna av två blixtar:

Det finns mycket som gör mig glad, den här svartvita videon till exempel. Brasilianaren Antonio Carlos Jobim på besök hemma hos Gerry Mulligan i New York någon gång på 50-talet. Jobim vid pianot spelar sin skönt originella låt One note samba och Mulligan hänger på, för ovanlighetens skull med klarinetten i händerna i stället för den vanliga barytonsaxofonen som var hans huvudinstrument. Underbart att se två stora musiker som finner varandra i musiken. Enjoy! :-)

Nu tänker jag breda ut mig en stund om en av mina favoriter alla kategorier: Ethan Winer. Jag har presenterat en av hans videor tidigare, då som en skön kontrast till Melodifestivalen. Om någon vill titta på den så klicka här.

Den här mannen kan det som jag önskar att jag kunde. Han är en skicklig musiker och behärskar en avancerad filmteknik. Det är både roligt och inspirerande att ta del av hans videor – och samtidigt lite knäckande.

För en stund sedan upptäckte jag hans senaste mästerverk på Vimeo, en sajt liknande YouTube men med bättre möjligheter att bibehålla en högre teknisk kvalitet på det insända materialet.

Att Ethan Winer spelar cello visste jag, men inte att han är en multiinstrumentalist. Grip tillfället att njuta av denne mans ekvilibristiska färdigheter och hans musikaliska humor! Du kan se videon i fullskärmsformat om du klickar här. Winers hemsida.


Tele-Vision from Ethan Winer on Vimeo.

Jag har skrivit flera inlägg om last.fm, här kommer ännu ett, gissningsvis det sista ... En mer uttömmande beskrivning av vad last.fm är finns här.

Än en gång: YouTube är fantastiskt! Där finner man videor man inte visste existerade. Som den här inspelningen med brasilianaren Egberto Gismonti och hans gäng.

Men vad händer då? Det går inte att lägga in HTML-koden. Det har hänt tidigare i dag att blogg.se inte har velat ta emot koden. Jag försöker igen. Äsch, felet var mitt, som vanligt. Jag hade en för stor skärmbild, vilket gjorde att inte hela sidan syntes. Okej, då kör vi: Egeberto Gismonti och hans musikanter river av den makalösa låten 7 Anéis. En gång hörde jag dem spela den på jazzklubben Fasching här i Stockholm; en oförglömlig upplevelese. Håll till godo!

... från mitt bibliotek på last.fm